tisdag 17 augusti 2010

Har läst klart Hypnotisören

nu och kommenterat era kommentarer om boken här.
Om nån ville snacka lite om'en alltså. Marie? Skrållan? Any takers?

Jag hängde inte riktigt med i hela hypen omkring debuten och hade rätt låga förväntningar men är (som jag säger i kommentarerna på tidigare inlägget) riktigt impad. Blev genuint nervig här och där och sögs in.

13 kommentarer:

Christin sa...

Jag har väldigt svårt för deras perspektivbrott på vissa ställen. Som när vi följer Joona Linna (stavades han så?) och han helt plötsligt ser sig själv utifrån. Finns ju något som heter allvetande berättare, som kan gå in och ut ur karaktärer och händelser och som vet allt, men som jag tolkar det skrivs resten av kapitlet ur hans perspektiv och då blir det bara så... nja, liksom.
Därutöver, absolut, en spännande berättelse.
Jag är bara sån att jag kan dröja vid perspektiv eller vinklar eller språk eller knepiga meningar och liksom fastna där. Aj aj... :)

Amanda sa...

>Jag har väldigt svårt för deras perspektivbrott på vissa ställen.

Samma här!!!

Min naturliga preferens är också att skriva i presens så jag var extra uppmärksam på det där.
Det har sina kniviga sidor för ibland vill man verkligen berätta på det allsvetande sättet (som i Styggelsen, men där höll jag de båda stilarna hårt åtskilda i var sin hälft).
Och en sak jag fick ändra lite i nya romanen i samråd med förläggaren var just det där med berättarperspektivet - hon stred för ett mer enhetligt sätt och hade 100% rätt.

Malin sa...

Vilken konkret komplimang, tack, och vad smart att göra en vintrig variant... :-)

Typiskt att det var en amerikansk jacka då, men du har rätt i att den ser ut att strama lite på överdelen.

De kallar mig Skrållan sa...

Jag var som sagt mest besviken och anti eftersom hypen på K-sidorna var så enorm inför lanseringen, med okända författade och så vidare. Klart att den var spännande, men inte så mycket mer spännande än andra spänningsromaner. Lite gammeldags, hederlig jante från min sida alltså. "Dom tror dom är så jävla bra men SÅ jävla bra är dom inte" och så vidare. Ska i alla fall läsa Pagi-vad?kontraktet när den kommer på pocket :-)

Amanda sa...

Men asså, nu har jag ju inte läääst så himla mycket ny svensk spänning men låg inte Keplers ett bra snäpp över det mesta?

Vad är _riktigt_ j-la bra då?

(Enligt mig: Åsa Larsson, ofta Nesser)

Marie sa...

Man vill ju ha något som är riktigt snyggt skrivet när någonting höjs till skyarna sådär. Berättelsen är bra och spännande men når ju absolut inte upp till (har sagt det förr och säger det igen) Stieg Larsson.

Vet inte om du vill räkna dig till svenska spänningsskrivare eller om du hör till skräckens genre - om man nu måste skilja på dem? Du har ju också ett helt annat språk, ett målande som ger det där extra när man läser, som inte hypnotisören gör. Kanske det som skiljer böcker från filmer?

Christin sa...

Oooh, ja, Stieg Larsson är långt mycket bättre än paret Kepler :) där har du verkligen ett bra tips, Amanda. Läs Stieg om du inte gjort det än! Pangbra.

Amanda sa...

Ja jag får väl läsa lite Stieg då... nån gång... sist i världen.

Jo, jag räknar nog mig själv som spänningsförfattare. "Spänningsromaner med övernaturliga inslag." Men gränsdragningarna mellan thriller, däckare och skräck kan vara svåra. Hypnotisören tyckte jag var extremt skräck-ig!
Tack för fina ord.
Det som gör en bok sofistikerad för mig är när språket är så elegant och samtidigt så enkelt att det liksom blir osynligt, "man glömmer att man läser" som Keplers Erik Maria Bark sa.
En balans i gestaltningen mellan frihet från störande manér och samtidigt en originalitet i tonen.
Åsa Larsson och ibland Johan Theorin och John Ajvide L är duktiga där tycker jag.

De kallar mig Skrållan sa...

Lustigt att du skulle säga just Åsa Larsson och Nesser (Barosso-serien), för det brukar vara mina ess i rockärmen när någon vill ha något riktigt bra.

Bästa svenska spänning jag läst är Karin Alvtegen (framförallt Svek). Alla hennes böcker börjar som något helt annat (lite som Nesser) och plötsligt, vid en väldigt enskild punkt, står det klart att något är väldigt, väldigt fel. Brrr.

Amanda sa...

Intressant! Har inte läst henne.
Men jag läste en intressant recension där Alvtegen just fick smisk av (jättesura och ganska roliga kritikern) Schwartz i Expressen för nya boken dom var för mycket "tell" och för lite "show" enligt honom.

Frimansson har jag läst en av (Råttfångerskan) och gillade! Igen rätt skräck-ig men mer lågmält. En bedräglig elegant enkelhet i tonen. Väldigt trovärdiga huvudpersoner. Inte mycket som "störde". Najs! Rent av... intelligent.

De kallar mig Skrållan sa...

Råttfångerskan var lite åt Alvtegen-hållet, ja, fast jag tycker att Alvtegen när hon är (var) som bäst ännu mer gåshud. Jag ryser fortfarande när jag tänker på Svek, fast det var flera år sedan jag läste den.
Hennes senaste är gissningsvis (har inte läst själv) inte alls som de tidigare. Hon tröttnade på gengren och ville göra något annat, läste jag i någon intervju för iofs rätt länge sedan.

Vi får läsa och se! :-D

Amanda sa...

Låter lovande! Bokhora hyllar Alvtegen idag. Måste spana in henne tror jag.

Ellen sa...

Det jag tyckte var sämst var liksom slutet. Här har vi en bok som förvisso förvarnar oss om påfläskande med äckliga detaljer, men som ändå känns någorlunda "realistisk". Men så hejsan hoppsan kom slutet och då kunde de tydligen inte Låta Bli att slänga in precis varenda liten blodig scen de någonsin tänkt sig i en deckare. Kill your darlings är tydligen inte "Keplers" motto.

Jag tröttnade lite där, när boken gick från att vara helt ok till att framstå som ett manus till en splatterfilm för tonåringar.