torsdag 5 augusti 2010

Några ord om spänningsskrivandets teknik.

Intelligenta och kritiska läsaren Skrållan väcker en intressant tankeställning i kommentarerna: "Varför är upplösningarna i många (svenska) deckare så förbaskat lika varandra?" Typ.

Jag läser inte tillräckligt av genren för att kunna ge bifall eller mothugg, men detta vet jag:

- En av spänningsförfattarens största utmaningar är att göra det hela: ta-daa: spännande. Det innebär att skribenten med jämna mellanrum bör sporra läsarens intresse för hjälten/hjältarna genom att utsätta henne/dom för (någorlunda) realistisk (men någorlunda) fantasifull fara.
Var och en kan själv förstå att till och med den mest kreativa skribent ibland rullar in i gamla hjulspår där.
Brasklapp: Man kan förstås strunta i hela den nervkittlande grejen och bygga upp empati och intresse för huvudpersonerna genom att fokusera på beteenden och relationer, som Nesser gör med bravur. Och kanske är det därför han ofta får kommentaren "Varför inte bara skriva relationsromaner rakt upp och ner, utan kriminella inslag?"

- När det handlar om upplösningar är det en speciell situation man strävar efter som skribent: The Bottleneck Situation. 'Flaskhals-situationen' alltså. Vår hjälte ligger nu risigare till än någonsin. Han är ensam, skadad, avskuren från kollegorna i ett ödehus och skurken blockerar enda vägen ut. HUR ska han klara detta?
Ja. Det är kanske den allra minst originella flaskhals-situationen. Hjältens barn/fru blir kidnappat är väl en annan. Fast ett visst mått av klyschor är faktiskt okej. Det gäller att hitta balansen mellan schabloner och nytänkande, som bloggaren Lektören beskriver bra här.
Men kan DU tänka på andra (hyggligt trovärdiga) upplösnings-situationer som innebär en slutgiltig konfrontation som skulle trissa upp spänningen till det olidligas gräns för att sedan ge läsaren den där sköna orgasmiska lättnaden när allt fixar sig? Finns det en sådan sak som en inre flaskhals-situation, en psykologisk? Kan man ha flaskhals-situation i flera skikt, på olika plan?

2 kommentarer:

De kallar mig Skrållan sa...

*rodnar*

Kloka ord, som vanligt. Man tycker att det borde finnas en miljard sätt att skapa en sån där flaskhalsspänning men vem vet, som författare (förläggare?) kanske man föredrar en välkänd metod som många antagligen inte ifrågasätter, att det tillhör grundreceptet och det måste ju vara ett väldigt smidigt sätt att få pusselbitarna att faller på plats, när mördaren kan berätta om upplägget på ett par sidor istället för att hjälten ska klura ut det själv.

Nå. Nu släpper jag detta för den här gången :-)

Amanda sa...

Jag gillar ju tanken att hjälten också ställs inför utmaningen att konfrontera sina egna inre demååner/trauman likväl som det yttre hotet.

Men ärligt talat, de flesta (dussin-)spänningsböcker och (dussin-)filmer har extremt snarlika upplösningar, ju mer jag tänker på't. Då är det skönt när i alla fall miljöerna skiftar.