måndag 16 augusti 2010

P.S. Blast from the past

Felix åtta dagar och 2,5 kg.
Vi fick hembesök från vården varje dag i två veckor.
Det trodde vi alla fick men så var det inte riktigt.

Är enormt tacksam över att jag bedömdes så psykiskt stabil att jag bara behövde ligga inne två nätter trots förstagångs- och snitt. Först i efterhand när vi begärde min journal och ett snack med BM fick vi veta att personalen har en stenhård betygsskala som mäter mammans mentala läge från 10 till 0 (10 = allt bra 9 = ibland tårfull och osäker, ända ner till pratar osammanhängande - och så 0 = en fara för sig själv och barnet) och att de bedömer och omvärderar detta varannan timma lite fint och diskret på BB. Jag har också fattat att tre av de sex på min sal var i riktigt dåligt skick och pendlade vilt mellan eufori, apati och dödsångest.
Och att det psykiska väger mycket tyngre i hemgångsbeslutet än bebisens och mammans fysiska hälsa (men det säger väl nästan sig självt). För i backspegeln var pojken verkligen inte alls stark, det var han inte. Men det blir ju knappast hjälpt av en sjukhusmiljö.
Och amningen blev bara pannkaka i början. Med en svältande prematur gulsotsbebis som inte orkar suga och tynar bort framför ögonen på en blir man liksom inte sådär fantastiskt avslappnand som mjölkkossa. Är otroligt arg på mig själv över att jag inte gav lite ersättning tidigare. Jag var den enda på salen som ens försökte amma. Med tiden blev det kombinationsmatning och det gick bra.
Jaha, en liten inblick från BB i UK. Vi var helnöjda med nästan allt. Imponerade rent av.

11 kommentarer:

Tante Jul sa...

Jeg tror ikke jeg ville kommet særlig høyt på den skalaen det første døgnet etter at jeg fikk Ruben. Det var en hard tørn, gitt. Total kollisjon mellom "du har ødelagt meg, lille svin" og "stakkars lille sårbare skatt" og "hvordan skal jeg klare å elske TO barn?" Og sjokk over at han faktisk var død da han kom ut. Det har jeg fremdeles ikke klart å tenke så mye på.

Christin sa...

Wow. Tack för att du delar med dig. Sådant vill jag veta trots att det skrämmer. Det är skräckblandad förtjusning, på något sätt. Ni har en jättefin son, så det framgår ju tydligt att ni klarade pärsen :)

Amanda sa...

Och fick du ligga inne längre än det dygnet?

UK verkar (trots MÅNGA brister inom vården) vara rätt på hugget inom det där med mammans psykiska hälsa och ett eventuellt samband mellan traumatisk förlossning och deppig första tid som förälder. Fast det är ju lite en självklarhet om man tänker på't. Min BM var dessutom övertygad om ett samband mellan amningshysteri och depression (=ie när det inte funkar så bra) och det kan man ju igen tycka är en självklarhet egentligen.
"Den som proklamerar att hon inte tänker ta ett glas vin då och då under amningen sätter jag upp på suicide watch direkt" var hennes bevingade ord.

Amanda sa...

Christin, tack! Jag kan ändå inte se det som en pärs eftersom det positiva med att få en prematur bebis är att man själv aldrig hinner bli tok-preggo och helt uttröttad av det konstiga tillståndet.

'Pärsen' (fast det gick ju "braaa") var 10 månader ensam med pojken efter Es två veckors föräldraledighet. Big mistake att inte ta den ekonomiska smällen att han gick ner i arbetstid tidigare.

Yvonne sa...

Psysisk bedömningsskala? Tror jag inte fanns för 33 år sen när jag fick barn. Men skulle ha behövts. Jag minns inte mycket från den tiden, kommer bara ihåg att jag övervägde att gå in i en garderob på salen och aldrig komma ut mer...uu..Betyg 2 kanske jag skulle fått? Men det gick ju braaaa till slut här med. Iaf nu. ;)

Amanda sa...

Jo det brukar ju "gå braaa till slut" - även saker som känns som värsta obearbetade traumat.

Jag är väldigt tacksam att vi bedömdes som kompetenta nog att åka hem till en skön miljö men fick massor med extra vårdstöd för bebisens hälsa - utan att vi så att säga visste det eller bad om det.

Tante Jul sa...

Jeg fikk ligge de dagene alle har krav på (og var ikke lysten på å dra hjem tidligere, selv om jeg savnet Sixten som ikke fikk besøke meg pga svineinfluensaen). Her har vi dag X (som er den dagen vi føder) pluss to dager til. Siden begge mine barn har kommet tidlig på morgenen har jeg hatt lang tid før jeg måtte hjem begge ganger.
Jeg vet ikke om de vurderte det psykiske etter Ruben, da hadde jeg en såpass stor skade at den alene holdt meg der tiden ut. Pluss seks uker liggende da jeg kom hjem.

Anonym sa...

Jag tyckte om att stanna kvar på BB några dagar. Blev glatt överraskad att personalen var SÅ fokuserade och kunniga kring amning och de problem som uppstod. STOR hjälp direkt när det behövdes. Jättefin personal och ödmjuka möten.
Till mångas stora sorg stängdes 'vårt' BB (jo, jag och C är också födda där) för besparingar och D blev ett av de sista barn som föddes där.
/J

Anonym sa...

p.s Vi/jag hade eget rum båda gångerna och kunde söka upp andra när JAG ville. Värdefullt. d.s
/J

Amanda sa...

Tante Jul, fy bövelen.

Jag känner tre personer som haft komplikationsfri förlossning. TRE. Av alla kvinns jag känner, alla generationer. Visst, det är en natuuurlig process "som folk gjort i alla tider" - men hilvide vilket svinn den "natuuurliga" processen inneburit...

EN natt efter planerat snitt (även förstagångs-) är praxis i UK nu. Så skickliga är dom.
Om mamman VILL SJÄLV alltså = en viktig aspekt.

Amanda sa...

Mmm, eget rum, det hade vart nåt...

För oss kändes det som en win-win-situation att inte ta upp två sjuksängar (eller, ok, en säng och en liten balja) men att ändå få daglig proffshjälp genom hembesöken.