måndagen den 30:e augusti 2010

Svårt - eller bara jobbigt? Om skrivcoaching.

Jag känner mig enormt hedrad av allt tätare förfrågningar om att skrivcoacha blivande författare.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att tacka ja - dygnet har helt enkelt inte så många timmar och jag är inte tillräckligt erfaren - men jag försöker svara så gott jag kan på fina, personliga mail, och här på bloggen förstås.

Jag brinner för att var och en ska hitta 'sin grej' - kunde jag så kan du, typ - och en av mina drömmar är att få föreläsa om skrivande och kreativt driv, och att hålla workshops. Men det kommer nog inte att hända än på ett par år.

Det finns ingen tvekan om att de flesta faller vid vägkanten när det börjar ta emot. Och lita på mig, under ett romanbyggande tar det emot, förr eller senare, annars är man inte mänsklig. Alternativt fullständigt befriad från självkritik.

När det tar emot tror jag att man måste utveckla en instinkt för att särskilja känslorna:
"Är detta SVÅRT - eller bara JOBBIGT?"
Exempel: 'Svåra' saker för mig = Matte. Bollspel. Jag har ingen fallenhet där och att försöka nå en elitnivå inom matte eller bollspel skulle för mig vara ganska helt jävla förryckt, även om jag hade passionerade drömmar om målfester och svettiga benskydd och bönföll hela universum om att samverka för att uppfylla min dröm varje dag.

Att skriva - inte svårt. Att koka ihop berättelser och karaktärer som intresserar mig - inte svårt. För mig. För jag har fallenhet för det. Däremot blir det ju ofta jobbigt, förbannat jobbigt, lite på samma sätt som jag skulle finna det skitjobbigt att gå upp klockan sex varje morgon och baka tre medelkomplicerade kakrecept. Men inte svårt, nej.

En professionell skrivcoach/lektör kostar pengar och jag tror att det kan vara bra för många att anlita en sådan. Att förlita sig på godtycklig - och enormt tids- och energikrävande feedback, utan skälig ersättning, från en släkting eller vän, det tror jag inte alls på. Det känns kontraproduktivt och nästan lite oförskämt. Lite storhetsvansinne. Ett romanbyggande är en tuff process som ofta innebär hårda ord och som man bör vara specialist på att feedbacka, om man nu ska göra det, enligt mig.

Om du på allvar investerar i din skrivardröm med en coach så blir det inte mindre jobbigt, men du får ett objektivt erfaret bollplank som kommer att göra allt för att hjälpa dig låsa upp din potential. Och, kanske viktigast av allt, coachen kommer att kräva dig på ny text varje vecka (eller nåt i den stilen). Bra. För utan deadline blir det inget. Återvänder man inte regelbundet till texten blir det inget. Trust me. Kan du inte tvinga dig själv att konfrontera din egen skit (för, let's face it, det mesta man skriver blir INTE bra med en gång) och polera upp den får du lägga ner din dröm eller satsa hårdare. Skaffa personal trainer = ie skrivcoach.

Det jag skulle kolla upp innan jag valde coach är vilka andra författare skrivcoachen coachat (framgångsrikt). Den här personen hjälpte tydligen till med att piska upp Simona Ahrnsteds Överenskommelser i så fin form att den blev succébok. Gott betyg. Några andra vet jag inte men vet du får du gärna tipsa i kommentarerna.

Hur gör jag då? Jo jag är en arrogant jävul och skulle aldrig betala för feedback (eller för att bli publicerad). Det är möjligen min egen förlust.
Men jag har haft tur och fått långa personliga utlåtanden från förlagen med mina refuseringar vilket betyder, i klartext: "Du är snubblande nära. Men är du motiverad nog att ta konstruktiv kritik och att jobba om, att göra jobbet som krävs? Är du en sån person vi kan jobba med?"

Svar ja. Det är jag.
Dessutom skulle jag finna det enormt pinsamt att inte göra mitt bästa nu när vi som familj styrt upp allt så att jag ska kunna försöka jobba med detta. På det viset har ju vi också investerat på allvar i min dröm.

7 kommentarer:

Anneli sa...

Dina tips och ideér som du lämnar ifrån dig gratis är mycket värdefulla. Tack för att du tar dig den tiden :)

Amanda sa...

Tack Anneli!
Om jag bara hade tid skulle jag skriva lite mer kort och koncist också...

Christin sa...

Så fint du skriver, Amanda :) särskilt det sista, att hela din familj varit med och investerat i din dröm, för det är ju sant. Alla människor man har nära sig som författaraspirant är med och investerar, oftast i tid, men ibland även i pengar. Utan dem skulle vi nog inte komma långt. Så ett YEYYY till våra anhöriga. Ni är super!

Amanda sa...

Tack Christin!
Absolut, mitt författarskap är ett familjeföretag. Det går inte att leva med så oregelbundna inkomster när man har försörjningsansvar för andra än sig själv om man inte gemensamt enats om en del tuffa val. (I vårt fall framför allt ett enklare boende än vi kanske skulle ha velat, jag jobbar nästan alltid helg och vi tar nästan inga eller mkt korta semestrar.) Som de flesta egenföretagare m a o! :oD

Maria Turtschaninoff sa...

Jag har ingen erfarenhet av skrivcoaching, men har gått en skrivkurs som var alldeles nyttig. Det var innan jag publicerat något och det den främst gav mig var en kick framåt och lite extra tro på mig själv. Det jag såg där var däremot människor som år efter år efter år går skrivkurser, men aldrig kommer igång med att skriva något annat än skrivkursernas övningar. Kurserna blir en krycka för dem, som de inte vågar försöka klara sig utan.
Jag undrar om det inte kan vara lite det samma med coaching? Sist och slutligen är det ju DU som måste skriva och DU som måste ta det på allvar, våga språnget och kasta dig ut. Coaching kan vara bra till en början, men man måste vara försiktig så man inte blir beroende av att ha en hand att hålla i.
Samtidigt: alla andra konstformer finns det utbildningar inom, och det förväntas att man skall ha gått konstskolor och musikskolor osv om man skall bli en seriös konstnär. Men författaryrket förväntas det ganska långt fortfarande (trots de utbildningar som finns) att man skall lära sig på egen hand.
Så inte vet jag egentligen ;-)

Amanda sa...

Intressanta tankar Maria!

Jag har definitivt en eller två 'kursberoende' vänner. Och en ytterst begåvad blivande författarkompis som inte har modet/orken att testa sitt romanbygge fullt ut och i stället blivit helt uppfylld av att verka som skrivcoach/kursledare i UK.

Det är ensamheten hon inte pallar med delvis.

Maria Turtschaninoff sa...

Man måste nog vara lite av en ensamhetsälskare för att klara av författaryrket.
Tur att jag redan som barn trivdes bäst ensam och blev arg om mamma kom hem från jobbet för tidigt!