onsdag 18 augusti 2010

Vi sitter brevid varandra

på varsin stol inne på expeditionen på Felix nya dagis och har första mötet med hans nya nyckelperson.

Och under några sekunder kan jag se oss utifrån, jag och min man. Han sitter bredbent, tillbakalutad, leende, med händerna knäppta bakom nacken och uppspärrade armhålor. Ibland brötar han armbågen i ett skåp bakom men ber inte om ursäkt för det. Han ger förskolläraren mycket ögonkontakt.

Och där sitter jag. Med knäna ihop, lite kutig, liksom ihopkrupen med fingrarna nerborrade i Felix munkjacka som jag håller i knät. Min blick vill hela tiden glida ut genom fönstret och jag svarar underdånigt leende på dom frågor som inte E hinner ta först.

Vilken missvisande bild. Utom det där med blickarna.
Jag är ju den kaxiga av oss två. Den som gillar att styra upp möten, få folk att lyssna och hålla med mig. Den med stålviljan som nästan skulle kunna kallas bufflig, men som driver oss som familj i rätt riktning.
Men: Jag är mer ointresserad av sonen.
Nej, alltså inte av honom som individ, men av allt det praktiska. Det var ett spelat ointresse i början för jag förstod rätt snart att jag var tvungen att tagga ner min enorma kapacitet där för annars skulle jag bli galen av 1) tristess och 2) ökad arbetsbörda. Nu går det lättare att kliva tillbaka och ta mindre ansvar.
VI glömde ta med strumpor och uteskor till hans första dag idag till exempel.
Inte jag.
Mest tyckte jag förstås att det var E's "fel" men det var verkligen ingen stor grej - jag har liksom tappat förmågan att reta upp mig på sånt eftersom jag inte har någon investerad prestige där och ingen bitterhet.
Och pojken fick låna några gamla gummistövlar som fanns på dagiset så det gick ju braaa.

Japp. Jag har blivit en slapp bohemförälder som glider omkring lite ovanpå alltihop och "don't sweat the small stuff". Jag är väldigt stolt (och lite förvånad) över mig själv.

6 kommentarer:

Malin sa...

Men GUD! Sån vill jag också bli när jag blir mor. Teach me.

Amanda sa...

ja du det är fan inte lätt alla gånger asså

fake it 'til you make it typ
;o)

Men jag tror det började redan när vi körde varannan nattmatning i början och sedan varannan natt (helamning = säkert bra på många vis men OJ vilken kvinnobur). Jag kan lätt sova igenom Felix gråt men inte E. Måste vara nåt biolooogiskt förprogrammerat hos män, haha.
Plus att jag aldrig tar pojken på mornarna (jobbar ofta lite på kvällen/natten) och avsade mig allt ansvar över att hitta ett bra spädisdagis och vara huvudkontakten och lämna/hämta där.
För som hemmajobbande förälder kommer jag alltid att vara högst upp på listan att släppa allt och leka springpojke, hämta sjukling och leka fritidsledare osv eftersom mitt jobb är "mer flexibelt" (not) så jag har verkligen slagit ifrån mig så mycket ansvar som möjligt så tidigt som möjligt. Det kommer ändå att halta massor så småningom.

En Lisa sa...

Jag kan känna igen mig här även fast du verkar ännu bättre på att spela andra-fiolen. Av praktiska skäl har Sambon tagit mycket mer av hämt, lämn, lek mm vilket har varit toppen för vår familj. Mitt råd till alla är att börja med denna uppdelning tidigt och att prata igenom innan förlossning. Annars står man lätt där med könsrollerna nedkörda i halsen.

Amanda sa...

Japp. Föräldraskapet testar verkligen jämlikheten och speciellt i länder där pappaledighet inte existerar och man som tjej förväntas ge upp allt och bli dagmamma. Alternativt dra in så mycket cash att man kan köpa barnomsorg. För oss går som för många andra går det knappt jämt upp (ie vi skulle typ 'tjäna' på om jag inte jobbade), men den mänskliga kostnaden av att sluta jobba är bara för hög. Plus att man då mister föräldraförsäkringen för ev. framtida barn.

Jag ska säga att jag (lite) fattar dom som bara "Amen jag gör väl ALLT då så blir det ORDENTLIGT gjort" men jag tror det är en kortsiktig och destruktiv lösning.

För bara den där störtfloden av verbalt utbyte av _extremt_ tråkig vardagsinfo ("Var finns tvättlapparna"), alltså, det gör en galen. GALEN. Det slutar aldrig.
"Jag vet inte" började jag säga, skitdrygt. Fast jag visste, typ. Eller var redo att/förväntades springa runt och leta. Men så hjälper man ju ingen att få bättre koll liksom. Men det var inte kul, nej. Fast vad är alternativet?

erika sa...

Åh, det är så svårt. Jag har börjat säga "jag vet inte" trots att jag vet, eller i alla fall nästan vet, dvs jag har en aning om var jag skulle titta. Men om nu maken ska ha läggningen och jag sitter och jobbar, varför ska jag då avbryta mitt, fokusera på tvättlapparnas gömställen, kommunicera idéer, för att därefter vända uppmärksamheten mot forskningen igen? Det stjäl för mycket tid. Och jag har upptäckt att om man svarar "vet inte" eller bara tar lite längre tid på sig än normalt att svara, så har problemet löst sig av sig själv.

Amanda sa...

Erika, det ÄR svårt ibland. Sönderslitande svårt. Men jag tror inte att det finns nåt alternativ.
Ibland måste man vara "cruel to be kind".