söndag 5 september 2010

"Hur får man UT boken inom sig?"

undrar Maria i en kommentar:
"Jag vet att jag har flera böcker inom mig, men jag har inte riktigt kläm på hur jag ska få ut dem. Inte som att skita, inte som att föda. Så hur gör man?
Men jag väntar på något sätt på tiden. Tror att den dagen kommer, då jag vet hur jag ska göra för att fånga det som finns."

Jag ska försöka svara här.
Nej, det är inte som att skita eller föda, hehe. Om det ändå gick så fort och var så förhållandevis rent och smärtfritt...
Man bygger.
Man skriver sig ur de problem som uppenbarar sig. Det funkar inte att gå och dra sig och försöka tänka ut på förhand hur man ska berätta och gestalta. Man måste dyka i. Få slemmigt sjögräs mellan fingrarna och vatten i öronen. Se löjlig ut (eller i alla fall ta den risken).

Först ruvar man fram en grundtes, en idé som intresserar en. Den kan komma till en som en blixt av klarhet eller vara något man grunnat på under flera år.
Kan man inte sålla ut vad som är en bra idé att bygga omkring bland många olika så tror jag att man behöver utveckla sina instinkter lite bättre.
Välj med omsorg - du kommer att spendera väldigt mycket tid ensam inuti ditt manus.
Nästan alla hyggliga skribenter kan knacka ut tre habila kapitel om nästan vad som helst - men sedan tar det ofta stopp. Varför? Har du valt en berättelse med djup och vingar? Som utvecklas och invecklas och engagerar och kan komma till en upplösning?

Sen bygger man som en galning. Det är bara så jag kan uttrycka det. Man utgår ifrån platser och karaktärer, och om karaktärerna är realistiskt teckande börjar de viska till författaren. Om vad de vill innerst inne, och vad som står i vägen för detta. Tusen ord varje dag eller så bygger man, tills man har typ 50 - 100 000 ord (den officiella gränsen mellan kortroman och 'riktig' roman går vid 45 000 ord. Styggelsen är ca 50 000, precis som Carrie och Den store Gatsby).
Att inte förlita sig på inspirationen lär man sig snabbt, den kommer först efter att man kört igång. Och ja det tar lite tid och man får försaka annat, men inte så lång tid som jag tror att många 'unnar sig' (eller snarare drar ut på't. Man undviker projektet för att det gör ont att upptäcka att man inte skriver särskilt bra. Att man saknar det rätta drivet. Man orkar inte slåss mot prestationsångesten. Man kom på en för tråkig idé. Man föredrar skrivardrömmen framför skrivarverkligheten).

Men när man har orkat, och slutfört - då får det där råmanuset vila i minst en månad. Sen går man tillbaka med friska ögon. Det som inte funkar står ut som eldskrift då.
Jaha, då börjar man stöka runt och stuva om och stryka och skriva till. River ner murarna omkring sanningen - bort med allt det som klingar falskt och stör; formuleringar, beteenden, vändningar i äventyret - fram med det äkta. Polera upp den lortiga diamanten. Snyt ungen och ta med honom till frisören. Det förtjänar han.

(Spoilervarning Styggelsen:
Min grundtes för romanen kom från oväntat håll. Jag pratade med några som jobbade med TV-programmet Most Haunted. Dom berättade om alla dessa knäppa beräknande 'mediala' som fuskar sig fram och utnyttjar godtrogna och sårbara människor i åratal.
"Fan vad ARG jag skulle bli på en sån jävul om jag var ett spöke i andevärlden", tänkte jag. "Såna där typer borde få sitt straff."
Där. Där klack det till. Där hade jag'et. DET som jag ville och kunde bygga omkring, satsa på. Där hade jag något att säga. Resten av berättelsen flöt upp till ytan av mitt medvetna under kanske en eftermiddag. Jag skrev råmanus på sex-sju veckor sommaren 2006 och boken skrevs om två gånger och refuserades två-tre gånger innan den antogs, slutredigerades och kom ut hösten 2008.)

13 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Och tiden, den skall man inte vänta på. Den kommer inte av sig själv. Den måste man TA sig, roffa åt sig, göra rum för, hur som helst.

Ingen säger heller: Jag skulle så gärna bli kirurg om jag bara hade lite mer tid.

Amanda sa...

Exakt
EXAKT Maria, man måste ge sig själv den tiden.

Och snickaren väntar inte på inspiration att bygga en kåk.

Ibland måste jag fråga mig lite försynt så här: Alla som säger att de har bärande idéer till romaner inom sig men inte kör igång och testar vingarna - tror de att de kommer att leva för evigt eller nåt? (no offence till någon!)

Jag debuterade visserligen inte förrän jag var 35 men det var för att jag helt enkelt inte hade kommit på någon bärande plot förrän då - och det kände jag med mig.

Madicken sa...

Det är så roligt att läsa om hur du arbetar, och många av dina länkningar hade jag aldrig stött på om jag inte tittat in här.

Själv skickade jag just iväg ett manus till "mitt" förlag och går nu i nervös väntan. Det finns ju en reell risk för att det kommer ett rakt "nej tack". Vissa dagar känner jag mig som en masochist som utsätter mig själv för all väntan och kritik (igen!). Men vad är alternativet? Att skriva och jobba och sen inte skicka? Nej, det går inte. Åtminstone inte för mig. (Men är man nöjd med skrivbordslådan är det förstås helt okej.)

Så jag håller med om ditt recept: Tänk till lite, skriv mycket och ta sen risken! :)

Amanda sa...

Å, kan du inte berätta lite mer om din första roman Madicken?

Japp, det finns ett mått av masochism inblandat men det är liksom bara att hacka i sig om man vill ta chansen att känna the GLÅÅÅRY när man går i mål, right?

;oD

Pål Eggert sa...

Det där sista, om idén till din roman, det var ju jätteintressant. Det låter ju som en suverän idé.

Pål Eggert sa...

Jaha, var det idén till Styggelsen? Läste slarvigt. Hmmm. Styggelsen var förstås urbra, fast jag såg en helt annan berättelse när jag läste igenom din idé. Kanske ska jag stjäla den.. ;)

Amanda sa...

Pål, det blir aldrig den bok man tänker innan att man ska skriva! Men det är ju det som gör det hela intressant, no?

Pål Eggert sa...

Jo, det är det som är äventyret i skrivandet. Vart tar den här texten mig?

Madicken sa...

:) Den första var en ungdomsroman som heter Falskt spel. (Utkom redan 2005 så det är verkligen dags för en ny nu!!) Den utspelar sig på ett musikgymnasium (internat) där det är drama på alla håll och kanter. Fick helt bra mottagande av kritikerna (lite debutantvälvilja kanske?) och speciellt av de unga läsarna vilket gör mig extra glad.

GLÅÅÅÅRY tackar jag inte nej till. Men just nu känns det som att jag inte bryr mig vad recensenter säger eller om boken säljer ett enda ex, huvudsaken förlaget säger ja! (Sen om de gör det blir det förstås en helt annan melodi!) :)

Amanda sa...

>just nu känns det som att jag inte bryr mig vad recensenter säger eller om boken säljer ett enda ex, huvudsaken förlaget säger ja!

Instämmer. Allt annat är rätt mycket bortom ens kontroll ärligt talat ju.
Och jag vill (måste!) tro att bra texter förr eller senare alltid blir antagna - och lästa - och uppskattade. Din roman låter skitspännande! Tänka att debutera så UNG! (f'låt om det lät nedsättande)

Perny sa...

Ååh, va bra skrivet, det är ju precis så. Jag själv håller för första gången på allvar på med en roman. Jag har sedan femton års ålder levt med olika romaner. Det har fötts en ide sen har jag levt med boken och dess karaktärer i flera månader och tänkt att jag ska skriva, jag måste skriva men har aldrig lyckats ta mig tiden för jag har varit för flackig.

Först idag, vid trettiofem års ålder har jag insett just det, att jag inte kommer leva för evigt och jag spricker snart om jag inte får ur mig berättelserna. Jag vet inte om detta kommer bli en roman som kommer få åka vidare till förlag men för mig är det en seger att jag alls skriver ner allt och inte ger upp när min inre kritiker märker att jag inte skriver perfekt i ett första utkast.

Har inte läst din blogg tidigare men det finns nog risk att jag blir kvar.

Amanda sa...

Perny, vad roligt!
Övning GER färdighet, det är ingen som kan sätta sig vid en flygel och spela helt perfekta stycken utan träning eller skapa en balklänning från scratch bara man har en symaskin.
Men på samma gång tror jag att många skribenter vet med sig att de har en medfödd språkbegåvning, flyt med gestaltningen, en egen ton, ett eget perspektiv, unik fantasi. Den grundtron på sig själv ihop med en realistisk hållning och arbetsglöd tror jag man kommer långt med. "The key to good writing is re-writing" sa nån klok.
"Det är lättare att polera upp något halvdant tills det glänser än att polera upp ingenting" säger jag. Ie fem skitdåliga sidor LÄR man sig i alla fall något på att producera.

Amanda sa...

P.S. Såg just din skrivhörna!
Själv jobbar jag ofta vid köksbordet om det är för kallt och spökigt i mitt kontor. Första boken skrev jag i mindre bostad vid kombinerat matbord/ritbord.
Och min D-uppsats skrev jag i en sunkig datasal på skolan där man fick köa på speciella tider. Ägde ingen dator. Det gick skitbra och snabbt för man ville bara att det skulle vara över. ;o)