onsdag 1 september 2010

Klippt igen.

Jag klipper bannemej hans hår varannan vecka. The Great Blondino.

Och nu ikväll sökte han sig till mig och ville gosa när vi läste saga. Skulle ligga på min arm. Tog mitt finger och strök mot sin egen lilla kind. Å. Så har han inte gjort sedan han var kanske fem månader, och inte ens då speciellt ofta.
F vill inte sitta i knät, sällan vara nära. Kommer fram för en klapp på huvudet då och då. Försöker man mer blir man bortföst. Och ärligt talat, jag fattar grejen. Jag är ingen kramis själv.

Men vad skönt att få vara lite saknad. Få vara minoritetsvårdaren. Den där lyxglidaren som bara hoppar in på ett mysigt entimmars-gästspel på kvällen och får oproportionerligt mycket lööve för det.

4 kommentarer:

TUTT sa...

Han är fantastiskt söt er pojk, kramis eller inte.

Pöss!
Från en kramis.

Amanda sa...

Han är söt när han sover.
;o)

30-nånting sa...

Åh han är så himla fin!!!

Och här har vi samma hårväxt.

Men visst är det härligt då det är mys på deras eget initiativ. Då vet man ju att de verkligen behöver och vill ha den här närheten.

Jag har börjat få kraftiga aversioner mot de som försöker tvinga sig till kramar från Mira. Hon kramas om hon vill.

Amanda sa...

Tur vi har såna frisör-skills då, du och jag! ;o)
(På BVC säger receptionisten alltid "Nämen STACKARS lille Felix, har mamma förtört ditt hår nu igen.")

Exakt som du säger.
Dock har han stort kontaktbehov med nya nyckelpersonen på dagis, mycket kel och puss (?!!) och vill typ vila i hennes famn (?!!).
Har han varit ute och lekt och gått och varit självständig en hel dag (ie inte instängd med mig i dåligt väder) vill han ha betydligt mer närhet på kvällen. Ganska logiskt.