torsdagen den 2:e september 2010

Kött. Sås. Potatis.

Ge mig.
GE MIG NU.

I övrigt känns det som om nån slags svart minimoln försvunnit från över mitt hövve. Lågtryck har blivit högtryck.
Kan
bero på att E och jag pratat uuut en del den senaste tiden (annars tycker jag ju att sånt är rätt överskattat).
Eller på att Flingan verkar okej med sitt nya dagis (för lite större barn).
Eller på att jag äntligen känner mig lite skärptare igen efter denna sega varma dumsommar.

Eller så beror det på att jag hittat kontakten med en viktig text.
Eller lite av alltihop.
Men en sak vet jag: Writers write.
Annars gör man sig fan olycklig. Känner sig lite som en fånge i sitt eget kranium.

Men att det ska vara så läskigt att ge sig hän ibland då? Varför är det så?
And it's hard, but it's harder to ignore it.

6 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

"Men en sak vet jag: Writers write.
Annars gör man sig fan olycklig. Känner sig lite som en fånge i sitt eget kranium.

Men att det ska vara så läskigt att ge sig hän ibland då? Varför är det så?"

Jag vet verkligen inte varför men det är exakt så det är.
Ett av livets Stora Mysterium.

Yvonne sa...

Här har det ätits kött/sås/potäter i dagarna två! Haha! Gött är det! Lycka till med skriveriet! :)

Camilla sa...

Dagens tips!
H&M UK webshop! Snart är det verklighet! :-)

http://twitter.com/hmunitedkingdom/statuses/22812157071

Amanda sa...

Maria, japp. Tack för att du förstår.

Yvonne, YOU BITCH!
;oD

Camilla, du menar inte det?!?
GAH jag DÖR av lycka.
TACK!

Anneli sa...

Precis så är det, writers must write or else.....
Lycka till!

Amanda sa...

Tack!