Kött. Sås. Potatis.

Ge mig.
GE MIG NU.

I övrigt känns det som om nån slags svart minimoln försvunnit från över mitt hövve. Lågtryck har blivit högtryck.
Kan bero på att E och jag pratat uuut en del den senaste tiden (annars tycker jag ju att sånt är rätt överskattat).
Eller på att Flingan verkar okej med sitt nya dagis (för lite större barn).
Eller på att jag äntligen känner mig lite skärptare igen efter denna sega varma dumsommar.

Eller så beror det på att jag hittat kontakten med en viktig text.
Eller lite av alltihop.
Men en sak vet jag: Writers write.
Annars gör man sig fan olycklig. Känner sig lite som en fånge i sitt eget kranium.

Men att det ska vara så läskigt att ge sig hän ibland då? Varför är det så?
And it's hard, but it's harder to ignore it.