måndag 13 september 2010

Shock and awe.



Han blev så glad och övertänd att han blev ledsen.
Det var too much helt enkelt.
För mycket känslor. För många tillbehör.

Men när vi hade gömt undan två tredjedelar fick daddy en kokt pizzabit av trä att snaska på. Schangtilt.

19 kommentarer:

Perny sa...

Naaaw, lilla gubben. Var det en sådan övermäktigt lycklig känsla att få en spis :)

Grattis till den perfekta presenten ;)

Spännande recept, tror du jag får sno idén?

Amanda sa...

haha
sno på

(han har lekt mä't oavbrutet i 1,5 dag nu - det toppar allt)

Maria Turtschaninoff sa...

Ljuvligt... Och nu kan han få många små överraskningar när resten av tillbehören så småningom plockas fram!

Amanda sa...

japp
han har massor med fin lek-mat undangömd

adrenalin sa...

Min yngste är snart fyra och kokar fortfarande mat på sin. Inte jämt men då och då. Fast Felix spis är bland det snyggaste jag sett! Klokt val, när man är två är det fortfarade svårt att glädja sig åt en triljon julklappar, portionera är smartare.

Amanda sa...

Honeybake-spisen är skitsnygg!
Kvaliteten lämnar tyvärr en del att önska (fast så tycker jag även det verkar vara med brio-saker nuförtiden), hela pjäsen doftar som inne på Indiska och grytorna är typ av pressad trämassa (en har redan en spricka).

Men han har SÅ mycket fula saker som kommer att finnas kvar efter jordens undergång - så vad gör det?

Anna sa...

Alltså han är så jäkla söt den där lilla karamellen att jag blir alldeles knasig av att glutta på'n!

TUTT sa...

Underbart att se!
Jag vill också ha en. Både en Felix och en ugn. :-)

Annelie sa...

Vilken förtjusande liten spis. Dess lille ägare verkar också vara en charmant typ!

Amanda sa...

Tack, jag blir rörd!
Alltså grejen med att jag lägger ut bilder på honom är ju lite att alla alltid bara sagt hur TJOCK och STOR (och känslig och klåfingrig osv osv) han är - och vi tycker att det är missvisande och orättvis att inte få fira/vältra oss lite i hur SÖT han är. Också.

Amanda sa...

(och rolig
och duktig)

/Mvh
Partisk morsa

CECILIA sa...

Åh gulle... Sjukt fin kille, och jag känner igen den där känslan sedan jag var liten att det liksom kan bli för MYCKET ibland, fast på ett bra sätt! Helt rätt att ge den till honom nu.

Alley Cat sa...

Åh underbara Felix! Sötare unge än han tror jag att man får leta efter... Spisen är oxå ljuvlig! Förstår att han blev lyrisk av den.

Arild sa...

Spisen är ju jättesnygg och Felix likaså! Om inte de där lite besvärliga barnen också var skitsöta så skulle de inte bli förlåtna lika lätt, tror jag. Hemskt, va?

Mycket irritation kan suddas ut med ett rart leende eller den ljuvliga synen av ett sovande sött ansikte.

Amanda sa...

Tack!

Arild, jag är helt övertygad om att toddlers är universums ljuvligaste varelser
(mjukheten! nacken! glittret! humorn!) därför att annars skulle dom aldrig komma undan med att vara så psycho.
;o)

(Läste förresten en HELT seriös artikel i gUARDIAN av föräldrar till ett dokumenterat 'problembarn' [därmd inte sagt att Felix är det, men jämte sina jämnåriga undrar jag ibland om dom är apatiska] som menade att det är extra viktigt med gulliga kläder, ordentlig klippning, hel & ren med såna barn för då blir det lite lättare för andra vuxna att, om inte tycka om'en, så ta ungen men jämnmod.
Stycket om hur man skulle hjälpa ungen få vänner var helt hjärtkrossande.

Arild sa...

Jo, det är nog dessvärre helt sant att en ful unge (och vi vet alla att det finns sådana) behandlas mycket sämre än en söt, Och är den fula ungen dessutom jobbig så är det mycket svårare att hitta några försonande drag.
Fast, det kan ju vara precis tvärtom också. En mycket söt BORTSKÄMD unge har ju bara blivit bortskämd för sitt utseendes skull (kan man lätt tro). Och en ful unge som är snäll på alla sätt är det p g a sitt utseende! (Hur skulle den annars få några vänner?)
Så orättvist tror jag att man kan tänka.

Amanda sa...

Japp så är det.

Jag är väldigt förtjust i "fula" bebisar. Dom får min sympathy vote helt enkelt.

En annan konstig (eller inte?) primalgrej jag upplevde med Felix som nyfödd var att när han liknade mig mycket i vissa stunder kände jag stötar av kärlek och när han liknade E var jag mer neutral. Vi snackar ögonblickliga skiftningar här. M a o den där känslan som pappor alltid beskyllts för traditionellt: "Det är därför bäääbisar är så lika pappan, så att han inte ska stöta bort den"-snacket. Gäller tydligen även lite på mammor alltså? Nån som känner igen sig?

Arild sa...

Kanske inte extra kärlek men en mycket förnöjsam känsla :) Att känna igen en detalj, gest eller min från sig själv eller sin släkt är ju himla kul (och lite egoboostande)!
Men jag är t ex mycket nöjd med att mina söner verkar ha fått A´s fötter. Starka och fina, till skillnad från mina dåligt uppbyggda ankfötter.
Och jag tror säkert att det är för att papporna inte ska äta upp sina avkomlingar som de (avk.) liknar sina fäder, den första tiden i alla fall.

Amanda sa...

Yup, reproduktiv stolthet helt enkelt.

Men jag vill ju äta upp F hela tiden, han är ju av marsipaaan!