lördag 9 oktober 2010

Bra kompletterande lista om att skriva spänning.

Från författarcoachen Ann Ljungberg: Här.

Jag håller med om typ allt.

Om man tycker att punkterna som Ann tar upp verkar svåra, då skulle spänningsskrivandet vara en evig uppförsbacke. Bra fingervisning där: Då är det kanske inte just spänning man ska ägna sig åt. För glöm inte: Det är faktiskt helt okej att älska böcker utan att nödvändigtvis försöka skriva dem själv.

Om man å andra sidan har väldigt lätt för att i fantasin tänka sig spännande scenarion - då är det givetvis ens grej att satsa på.

Att konstant utsätta sin huvudperson för varierad och (någorlunda) realistisk fara är en stor utmaning i spänningsskrivandet.
Sedan tycker jag att nästan all bra spänning har en plats nästan som en egen karaktär i berättelsen.
Och att planera nyckelscener och skeenden i förväg; 'kartan' som Ninni pratar om, är nästan ett måste också. Tror jag.

"Jag vill ha mördare, motiv och medel klara för mig innan jag börjar skriva", har Camilla Läckberg sagt och det ligger mycket i det. Hur ska man annars kunna leka den där katt- och råttaleken och väva de rökridåer som deckarläsaren kräver?

Keplers tittar jättemycket på film och lär sig på så vis analysera och återskapa spänningens berättartekniker. Inte dumt.

Agatha Christie var en mästare på att plantera falska ledtrådar i läsarens medvetande - ibland med så enkla medel som att låta en karaktär tycka att något helt oviktigt var "intressant", och sedan upprepa just det ordet; "intressant", flera gånger på samma sida på ett nästan hypnotiskt vis. Om något som inte betydde ett vitten i slutändan. Riktigt kul.
Hon var också mästerlig på att kontrollera läsfarten med mycket beskrivningar i början och sedan allt färre = pulsen stiger hos läsaren.
Sedan jobbade hon med ett betydligt större persongalleri misstänkta än de flesta av dagens spänningsförfattare - helst inte färre än nio tydligen. Det gör det svårt och utmanande för läsaren att hänga med i alla trådar. Ändå är läsförståelsen i hennes texter mycket låg - en normalbegåvad tioåring fixar't.

Och ska min huvudperson vara polis eller amatör/lekman? Där har man ett spännande och viktigt val. Det säger nästan sig självt att om skribenten inte har inblick i polisens, åklagarens eller t ex rättsläkarens arbete bör man kanske inte välja en sådan yrkesroll för sin hjälte eftersom alltför mycket värdefull skrivtid skulle försvinna i research. Men om din hjälte är amatör - hur kommer h*n då i vägen för alla dessa mord, faror och mysterier?

3 kommentarer:

Pål Eggert sa...

Känner igen det mesta. Men mycket är sådant som även är bra i en "vanlig" roman, och kan omtolkas till andra nivåer. Konflikter kan vara inre, ett gräl mellan två älskande... Jag minns att M Moorcock skrev om den sista punkten som han kallade att använda piska och morot. Piskan var något som ville åt huvudpersonen medan moroten var något som han/hon traktade efter. Piskan kan förstås vara typ polisen och moroten en bank som ska rånas, men det kan också vara mönster från ett tidigare liv (piskan) som huvudpersonen måste bryta med för att t ex komma närmare sina barn (moroten)

Malin W sa...

Mycket intressant! Framför allt var det kul att läsa om hur Agatha Christie byggde upp sin text.
Slipat. Mycket, mycket slipat!

Amanda sa...

Malin, kul!

Pål, håller med till 100%. 'Djupare' bok - 'djupare' mönster.
Själv gillar jag en blandning... No shit.