tisdag 26 oktober 2010

Can't get you out of my head.

Sedan Sara bloggade om Bechdel-testet för filmer har jag och maken haft svårt att sluta tänka på't. Kolla genast här.

Jag upplever att typ min och E's generation (födda runt 1970) och framåt har gjort en rätt lång resa här. När jag hade mina första jobb i tonåren satt det skamlös porr på fikarumsväggen.

Jag vill tro att vi har landat ganska bekvämt i en instinktiv känsla för att om något (en film, dramaproduktion eller roman) inte klarar Bechdel-testet - då är den helt enkelt: Rätt tråkig. Irrelevant. Föråldrad. Not for us.
Delvis vårt issue med Boardwalk Empire i början.

Och möjligen varför kvalitetsserier skapade av yngre team (typ Carnivale, True Blood, Mad Men) känns så överlägsna; mer inkluderande av alla möjliga olika människors villkor = med lätt hand - utan att det känns som kvotering.

E reagerade hårt mot tidiga Entourage när det begav sig. Det störde honom, detta med avsaknaden av tredimensionella kvinnoroller. Störde det inte mig? undrade han.

Ärligt talat inte. Det är en så utpräglat lättsam komedi och alla männen är också extremt tvådimensionella. Det hade varit lite som att sitta och elda upp sig över de banala mansporträtten i Sex and the City.

Dessutom är man ju som tjej - rätt van.
För att använda en lätt underdrift.

10 kommentarer:

Perny sa...

Jag har också fastnat för detta test och testar det mot alla filmer, teveserier och böcker jag tar mig igenom nu för tiden, men, som hon säger och som jag tolkat det, så säger inte testet något om filmens kvalité eller är något feministiskt ställningstagande, testet säger bara om det är kvinnor närvarande i filmen/boken/serien.

Vi tar till exempel "Nyckel till frihet" tror den heter "Shawshank" på engelska. Denna film anser jag är helt underbar, har tyvärr inte läst boken, men om man nu skulle klämma in två kvinnor som har namn som talar med varandra om annat än om en man, ja då skulle det bli krystat för handlingen ger inte utrymme för det. På samma sätt är det, fast tvärt om, i den australiensiska serien "Kvinnofängelset" där det skulle bli krystat att göra samma sak med två män.

Däremot har jag börjat tänka om i mitt skrivande för att se till att de böcker jag skriver skall det vara kvinnor med i handlingen, fler än en, som har namn och som talar med varandra utan att tala om just män.

Jag håller helt med om att det har blivit så mycket bättre genom åren, till exempel så har vi kollat på star trek och använt oss av testet. Original series är helt körd, tjejerna är inte ens representerade på det sätt som krävs enligt testet, dom är dessutom porträtterade med extremt korta kjolar. Next generation, kvinnor i ledande ställning men båda har omhändertagande roller så dom tar hela tiden hand om männen och talar om dem och med dem. Voyager däremot, den gillar vi ;) tror alla avsnitt jag sett hittills har klarat testet.

Arild sa...

Mycket spännande! Fr o m idag har jag Bechdelögonen på mig.

Amanda sa...

Heja Arild!

Perny, exakt, det är ingen kvalitetsstämpel och i vissa miljöer skulle det vara ytterst sökt som du säger.
(Underbbara Shawshank bygger förresten på en novell av Stephen King.)
Och liksom, vad är alternativet, kvinnor har ju helt enkelt inte varit verksamma inom alla dess skapande områden eller varit köpstarka konsumenter av kultur/underhållning lika länge. Det TAR lite tid. Medvetenhet är första steget. Och jag tycker det är så himla glädjande att även manliga producenter och konsumenter "i vår ålder" numera har en instinkt för detta, att det blir tråkigt och platt även för dem när det blir gubbdominans. Att de också saknar kvinnliga aspekter när de inte finns med.

Spoilervarning Styggelsen:
En av mina dolda (eller inte så dolda...) agendor var att ha såväl en kvinnlig hjälte som ett kvinnligt offer och en kvinnlig baddie...
Min originaldröm för omslaget var tre kvinno/flick-ansikten liksom ihopmorfade på ett spooky vis.

Sara sa...

Kul att glasögonen sprids vidare! :)

Jag gillar massor av filmer och böcker som inte är i närheten av att klara Bechdeltestet.

Men jag tycker att det är ett fantastiskt verktyg av flera skäl.

1. Det bekräftar känslan av att mainstreamfiktion är extremt mansdominerad. Det är inte paranoia - det är ett faktum.

2. Det visar hur LATA många manusförfattare och regissörer är. De återanvänder samma gamla trötta klichéer och berättarpersektiv om och om igen istället för att vända och vrida lite på roller. Och skriver man själv så är det en bra regel att ha i bakhuvudet.

3. Det kan förklara den där befriande känslan man kan få av vissa filmer där kvinnor faktiskt porträtteras om människor och inte bara objekt/mamma/dotter alt. varelser som lever för att prata om män ...

Sara sa...

(Insåg efter att ha postat kommentaren att det bara var en upprepning av vad Amanda och alla andra har skrivit, hehe...)

Amanda sa...

skitbra, skitbra

och ABSOLUT viktigt att tänka på som skrivskalle också!

Perny sa...

Klart jag vet att Shawshank är baserad på en novell av S.K. ;) man är väl med :D trots att man inte läst den

Amanda sa...

Självklart!
:oD

Johanna Wistrand sa...

Jag älskar HBO´s produktioner just för det du skriver här att karaktärerna är så mångfacetterade, kvinnor som män. Det är det mest jämlika tv-produktionsbolag jag kan komma på. Som i True Blood, samtliga är särpräglade personer, män som kvinnor. Och både män och kvinnor är sexobjekt. Därför är det sån fest för mig att följa deras serier, jag blir tillfreds på ett sätt som borde vara självklart egentligen.
PS. Jag är född -64

Amanda sa...

Exakt vad vi har sagt.
HBO pissar på alla dagens mainstream-filmer.