tisdag 19 oktober 2010

En tanke.

När man nu tampas med hormonella kast utöver det vanliga kom jag att tänka på en grej.
Idag knallar jag nämligen omkring i ett påtagligt rus av 'allt ORDNAR sig'-kemikalier i hjärnan.
Det där sjoket av välmående som brukar komma lallande inom en i andra trimestern.

Tycker att en lortig trottoar är rätt snygg och gläds åt att det finns en sån fantastisk grej som Twix-choklad, till exempel.
Ja du fattar.
Koko-bananas.

Fast jag är nästan alltid lite så, preggo eller ej, utom vid vissa månatliga dagar förstås.

Och då tänkte jag så här:
Vad är sanningen då?
Vilket är jag - opåverkad av inre kemiska vallningar?

Alltså, det kanske är det där månatliga, nattsvarta deppet som är det äkta? Det kanske är resten av tiden som är en illusion, en defekt, ett rus?

9 kommentarer:

Perny sa...

Är det så du vill att det ska vara?

Pål Eggert sa...

Äh, vi är ju kemi och elektricitet. Jaget i sig är väl något av en illusion, en berättelse vi upprättar för att hantera oss själva. Depressioner är också en frukt av inre kemi. Jag tycker det låter alldeles utmärkt att vara närvarande i, och på ett sätt nöjd med, nuet. Det är bara att njuta så länge det varar. Det finns sorger nog.

De kallar mig Skrållan sa...

Precis som i Narnia-boken "Silvertronen" där prinsen är hur glad och tillfreds som helst utom en timma varje dygn då han blir helt galen och så visar det sig att det är den där timman när han är galen som är äkta, resten av tiden är han på något vis fånge i en förtrollning, fast alla tror ju att det är tvärt om.

TUTT sa...

Kanske är allt äkta just då du känner det, kanske är det bara olika sätt att relatera till saker som händer?

Jag har ju ingen preggerstid att jämföra med, men känner igen det där med lunar phase-galenskapen. Jag känner mig verkligen FÖRBYTT, och samtidigt väldigt levande, väldigt i kontakt med jorden och det DJURISKA i mig, med att vara människa, kvinna, nästan så att jag vill stampa jordgolv och riva med fingrarna i myllan. Skrika. Känns blodet forsa utmed låren. He he he. Ok. Nu slutar jag.

Amanda sa...

Älskar kommentarerna.

Jag vill... allt.

momo sa...

Jag känner mig tyvärr överlägset mest KLARSYNT när jag är deppig, och lever därför i en sorts övertygelse om att allt glatt är falska rosafluffiga luftslott. Dock förtränger jag det så gott det går i vardagen och försöker njuta luftslotten trots att de är illusioner.

Har f ö haft samma tankegångar ang åldern... och då främst utseendet. (Ytligt, jag vet.) När ser man ut som sitt RIKTIGA jag? Vid vilken ålder är man sig mest lik, liksom? Jag vet att det är en omöjlig fråga och f ö i stort sett oviktig också, men jag kan inte låta bli att grubbla en smula på det ibland, ändå. :)

Malin sa...

Nää, att det skulle vara deppet som är det äkta är inte sant. Hormoner komma och hormoner gå. Vissa ser framtiden i svart, andra tänker positivt. Och man kan inte säga att den negativa personen jämt har rätt, för att den är "realist". Framtiden finns ju inte, den är bara något som både depparen och fnissaren hittar på. I sitt huvud, alltså. Men det handlar ju om hur man tar saker. Det där med om det finns en äkta kärna av personlighet längst inne i en under alla lager av kultur och hormoner är en svårare fråga.

Marie sa...

Kan man inte vara alla jagen då? Eller är man schizofren då? Jag tror att personen är variationen av alltihop!

Är det inte skönt att vara sån som tänker att allt ordnar sig, speciellt när man är gravid?

Och med risk för att låta aktivt troende (jag menar inte att det är något fel med det) så kan jag tänka att det är när man börjar ta saker alltför självklara som man får sig en knäpp på näsan ibland. Men det gör man ju inte så länge man kan se sitt humör och sina svängningar lite objektivt. Typ.

Amanda sa...

Jag har inget att tillägga.
Mer än att jag har de bästa kommentarerna i hela fuckin bloggvärlden.
*mallig*