fredag 1 oktober 2010

Flexa fantasin.

November är stora romanskrivarmånaden - en lika rolig som viktig utmaning som syftar till att frigöra din potential och visa att det GÅR att skriva ett komplett råmanus på 4 veckor. Bara man bestämmmer sig och tuffar till sig lite och driver på sig själv och inte går tillbaka och pillar fast det inte blir så jäkla lysande hela tiden. Framåt och vidare! Är parollen. Man hinner inte annars.

(Jag skulle vilja säga sex veckor, men well, that's me.)

Lek med häftiga tanken: "2010 skrev jag min debutroman."
Om åtta veckor kan du sitta där med ett komplett manus! Sedan tar du det mesta av december ledigt och bara myser och låter texten vila, och lagom till januarihelvetet går du tillbaka och shejpar upp ditt manus innan du börjar sälja in det i februari. Ja?!

Nu måste du bara hitta Din Goda Historia. Du har bra med tid: Hela oktober. För jag skulle inte rekommendera att du går tillbaka och pillar med ett gammalt projekt. Fy så deprimerande. Det fanns liksom en anledning till att du övergav det. Och du har växt massor sedan dess. Nej, nytt ska vi ha! (Även om du allt eftersom kanske lånar in aspekter från gamla projket, men det är en annan femma.)

Okej, nu leker vi lite med plottar och scenarion som kanske kommer att väcka något inom dig. Vi börjar baklänges. Vi skriver din plastiga, säljande baksidetext! Som egentligen inte har något med ditt unika språk i boken att göra, men som ändå hårddrar och levandegör din betättelse på ett komprimerat vis. JAA!

Nåt kommer att lossna och sätta igång dina små grå. Jag lovar. Förr eller senare kommer din bok till dig om du börjar leta.
Målet är att komma på en story du vill utforska själv, en story som glittrar, som får det att vattnas i munnen på dig. En story du kan se framför dig, komplett, mellan hårda pärmar med ditt namn i guld.
Som du bara MÅSTE skriva klart.
Är du en storyteller? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Ge dig själv tillåtelse att hitta rätt berättelse för dig - och tillåtelse att skriva den, med ditt unika språk och dina observationer och erfarenheter, som bara du kan.

Så här: Klipp och klistra in texten nedan i ett tomt Word-dokument. Och släng sedan in dina egna tokiga idéer i luckorna. Gör fem olika. Eller tio. Kravlöst. Det är bara du själv som ska se.

Jag ger lite startpunkter i parenteserna.

"X är en ___ (angelägen rysare, oemotståndlig skröna, episk rövarhistoria) som utspelas i ___ (ett futuristiskt Kiruna, ett julglittrande Göteborg, dackefejdens Skåne). Den ___ (nyblivna läraren, pigga åldringen, godhjärtade hövdingadottern) Johanna Johansson skakas när___ (traktens barn insjuknar mystiskt, hennes katt börjar måla tavlor, hela hennes familj utplånas). Mot sin vilja dras Johanna in i en ___ (gastkramande konspiration, dråplig konstskandal, vedergällning som kommer att spänna över generationer)."

P.S: Idé jag gillar men aldrig kommer att använda som hoppade upp i min skalle i efterdyningarna av inlägget medan jag bytte blöja:
Två förskollärare, en äldre och en ung som inte gillar varandra så värst, tvingas ta ansvar för en hel grupp dagisbarn och ge sig ut på en lång vandring/flykt i sviterna efter en naturkatastrof/terrorattentat i Stockholm. Barnen från Frostmofjället möter Fem svarta höns möter War of the Worlds. Min utmaning som författare: Vad vill jag säga med det här? Hur går vandringen till rent praktiskt? Hur skaffas förnödenheter? Hur kommer karaktärerna att ändras/växa under resan? Bryr jag mig om människorna? Hur kan jag måla upp trovärdiga varierade faror och skapa spänning? Hur kan jag wow-a läsare och förläggare med mitt register? Kan jag se filmen framför mig? Olika scener?

25 kommentarer:

TUTT sa...

TACK!
Nu är jag TAGGAD. Jag är PÅ. November är den stora romanskrivarmånaden. Oh yeah!

Speja sa...

Tack för att du inspirerar! Men det där jädra pillet, jag har så svårt att hålla fingrarna borta...

Amanda sa...

Förmågan att pilla i steg två och inte i steg ett är en av de egenskaper som skiljer publicerade författare från opublicerade.

Klart det är tufft att låta bli. Om det var enkelt att få ur sig ett komplett råmanus inom en rimlig tid skulle alla göra't.

(LITE pill får man faktiskt unna sig - så länge man också producerar minst 1000 nya ord om dagen.)

Anonym sa...

Ja, alltså, nu är jag fasen sugen! Fast samtidigt hör jag ju en liten röst i bakhuvudet som säger att jag inte kan komma på nått som ens jag själv skulle vilja läsa...

momo sa...

Tack! Det är ju det här som är första kruxet, själva storyn! Det nämns så sällan i skrivinstruktioner, det är som om man utgår från att man redan har ett skelett färdigt. Har också läst att om man inte har något man vill berätta är man ingen författare. Men det KÄNNS inte så. Jag VILL skriva. Det känns som om jag "bara" måste hitta ett fokus först, som om jag har för många eller för vitt spridda idéer. Det här fick mig att uppbåda en liten gnista hopp, underbart!

Amanda sa...

Kruxet är inte att uttrycka sig bra i skrift.
Eller att ha jävlar anammat att sätta upp en tuff deadline - och hålla den.

Kruxet är att (förutom de båda) kunna (vilja, orka, våga) öppna upp sig för att hitta en historia som fascinerar _en själv_ (men som inte handlar om ens eget liv, eftersom det är osäljbart om man inte är kändis).

Annars kommen du A-L-D-R-I-G att slutföra. Lyssna på mig: Aldrig.

Har du "för dålig fantasi" eller saknar fokus eller låter dig nedslås av urdåliga odds har du inte det som krävs. Då var du liksom inte menad för det här yrket. Då får du ägna dig åt att skriva dagbok och små dikter i grattiskort helt enkelt. Eller, vilket jag starkt rekommenderar: Tuffa till dig.

Sara sa...

Åååhåhå, så bra Amanda!!! Älskar dina pepp-skolor och tips o trix! Går min andra skrivarkurs nu och det är så vansinnigt roligt och nyttigt. Gillar vårt upplägg.

Och hade du bott i krokarna hade du varit hjärtans välkommen till min utställning nu i helgerna!

Kram på dig, och grattis till "number 2"! :)

Amanda sa...

Tack Sara! Heja dig!

Ann-Sofie sa...

Jag har en berättelse, men de här fyra veckorna, gäller de om man jobbar heltid, har två barn varav det ena sällan somnar före halv tio, sömnbehov på helst sju timmar, en att-läsa-hög som sträcker sig en bit upp i stratosfären och så en man som vill ha lite uppmärksamhet också? Sedan har jag varit dum nog att gå en skrivarkurs med en massa övningar som inte har ett dugg med min berättelse att göra. Kan det gå om man sniglar sig fram också? Jag kämpar väldigt mycket med att inte pilla. Har just börjat skriva om ett kapitel för att jag kom helt fel på det. Har du några tips på hur man kan göra istället?

momo sa...

Haha, ord och inga visor!
(Jag vet. Jag ska.)

Pål Eggert sa...

Hmm, jag vet inte. Jag har ett manus liggande i olika stadier av bearbetning. Av bitter erfarenhet vet jag att det är bra att så snabbt som möjligt skriva sig igenom sitt material. Samtidigt så förändras berättelsen under tiden och nya saker måste till tidigare i berättelsen för att förklara senare saker och liknande. Ibland blir berättelsen ohållbar om man inte går tillbaka, ungefär som ett hus som byggs på en för svag grund. Sedan känns det orimligt att skriva ens ett råmanus på en månad, med både lönearbete och barn.

Amanda sa...

Sorry. Lönearbetet och barnen och huslånet kommer alltid att finnas där. Ta tiden eller glöm drömmen.
Att satsa på ett roman-manus är som att vidareutbilda sig eller starta eget. Hur tror ni alla andra gör?

Läsa böcker? Skrivarkurs? Man som vill ha uppmärksamhet? Du skämtar va? ;o)

Men hur lång tid tar det er att skriva 1000 ord egentligen? Allvarligt?

Pål, du har alldeles rätt i att det är ett enormt jobb som kan spänna över flera år och otaliga omskrivningar med eviga korthus som faller och måste fixas. Detta vet du för att du kommit så långt i ditt skrivande. Nu riktar jag mig kanske främst till den som aldrig ens slutfört en första komplett text på minst 48 000 ord.

Personligen tycker jag att det hjälper att jobba under en kort galen period eftersom det också får synergieffekter - man är så inne i sin berättelse, kan dirigera och styra upp utan att glömma viktiga trådar. Och så är det hela över fortare. Lustfyllt? Nja... Jo... 2% av tiden kanske.

Annelie sa...

Hm... nu blir jag lite sugen att lägga mina barnboksmanus åt sidan och skriva en roman. Men jag ska samtidigt försöka få ihop en magisteruppsats, vilket också kan klassas som en kort galen period. Dubbelgalet i en månad kanske :-)

Maria Turtschaninoff sa...

Nanowrimo är FANTASTISKT. Jag har deltagit tre gånger och "vunnit" (=kommit i mål) två. Ni som undrar hur man skall hinna, klicka på allvar på länken i Amandas inlägg och bekanta er med nanowrimos sidor. Där finns så många tips, så många människor som deltagit trots fem barn och heltidsjobb etc etc etc. Där förstår man också att nanowrimo är ett sätt att koppla loss från KRAV och PRESTATION och helt enkelt få något till pappers. På gott och ont.
Jag kan rekommendera nanowrimo-grundaren Cris Batys "No plot? No problem!" för dem som tycker det är svårt att hitta på vad man skall skriva om!

Amanda sa...

Annelie, gött!
Att skriva magisteruppsats är den enskilda grej som förberett mig allra bäst för romanbygge och den disciplin som krävs är ganska liknande. Lycka till! Och om du inte kan just nu så är februri en annan väldans bra romanskrivarmånad...

Maria, tack!
Du tog orden från mina läppar.

Pål Eggert sa...

Amanda: Jo, men visst har du rätt i att det är bra att jobba intensivt under kortare perioder. Man kommer in i ett särskilt tanketillstånd som är något annat än det fragmentariska, idoga gnetandet.
Sedan har man ofta tidstjuvar som tar tid från skrivande utan att man ens tänker på det. Är det verkligen nödvändigt att slötitta på tv innan jag somnar, måste jag surfa runt, måste allt vara så rent och fint hemma osv.

Marie sa...

Åååh! Hur fick du alla (inklusive mig) så sugna nurå helt plötsligt? Det känns som om det verkligen skulle kunna hända fast kanske snarare en annan höst:-)

Men en kan ju alltid drömma!

Annelie sa...

Nu blir jag lite nyfiken. Vad är det som gör februari till en så bra romanskrivarmånad? Meningen är att jag ska lägga fram min uppsats i mitten på januari, så februari skulle passa ypperligt. (Men det verkar häftigt att ingå i en rörelse...)

Amanda sa...

Pål, japp, tidstjuvarna känns igen. Men det blir som en livsstil till slut, lite som att jogga eller yoga, man frigör seratonin tror jag. (och blir deppig när det är över, hehe)

Vi har mycket skit i hörnen, äter mycket färdigmat och har inte kollat på TV på typ 2 år (däremot en och annan film för det gör ju Keplers!).

Marie, jag säger kör på. I år. Allvarligt talat. Tryck undan ditt inre motstånd och allt som talar emot. Du kommer aldrig att vara så ung och ha så mycket energi som i år.
;o)

Sedan måste jag säga att jag är lite förvånad över att så många drömmer om att så att säga "kvala in på balettakademin" utan att vara villig att göra de uppoffringar som träning och inträdesprov kräver.

Bara för att många lättlästa böcker säljer bra just nu betyder det inte att vem som helst kan jobba så. Eller att det är lätt att skriva lättläst...

Amanda sa...

Annelie, jag tänkte mest på att det är mörkt, dystert, dåligt väder, ont om pengar (?), inte mycket som händer...Påsk, vår och försommar är alltid så bizzy.
Jag har aldrig varit en del av 'rörelsen' heller men jag har lusläst hemsidan + grundarens bok 'No plot, no problem' med behållning.

Annelie sa...

Det lutar mot att det blir november ändå. Jag låg och funderade på intrigen i natt och vill börja skriva på en gång. Har lagt ut en idéskiss på min blogg.

Tack för inspirationen! Nu kör vi.

Ann-Sofie sa...

Hmm... Jag försöker skriva en stund varje dag och har nästan helt slutat att titta på TV, men det blir ändå inte alltid några 1000 ord. Jag ska ändå använda november till att satsa helt och fullt på att få ut berättelsen. Går det inte då får jag väl strunta i allt eller sälja barnen och uppsöka ett vägkors nästa skärtorsdagsnatt.

Maria Turtschaninoff sa...

Amanda, jag måste bara säga att jag beundrar din rättframhet. Det är ju precis så det är. Pija Lindenbaum talade om detta i sitt sommarprat i år, när hennes läkare sade att hon också hade funderat på att skriva en liten barnbok. Som om det var bara så där, och det enda som hindrade en var tidsbrist. Du hör aldrig någon säga att den drömmer om att bli läkare - för att bli det gör man upp en plan för hur man skall kunna genomföra det, och så GÖR man. Men med skrivande är liksom så få villiga att verkligen agera på samma sätt. Äsch, du sade det redan så mycket bättre här:
"Sedan måste jag säga att jag är lite förvånad över att så många drömmer om att så att säga "kvala in på balettakademin" utan att vara villig att göra de uppoffringar som träning och inträdesprov kräver."

Amanda sa...

Tack!

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta utan att riskera att låta som en martyr eller lite förmer, eller extremt pessimistisk, men vi är alla realistiska vuxna här va?

Grejen med skrivardrömmen är ju att det blir aldrig mer än en dröm om man inte _SATSAR_. Helt utan garantier. Helt utan avkastning.

Bara att behärska alfabetet och äga en ordbehandlare räcker tyvärr inte, men illusionen är nog lite att det kan räcka. Skriva lite habilt sådär, men vaddå, det kan väl alla som vill och lägger manken till?
Jaha ja.

Om man verkligen vill in i den lilla klubb av 50 debutanter som antas i Sverige varje år (och varav 60% aldrig antas igen), sållade ur ca 15 000 inskickade manus, då KOSTAR det. Det går liksom inte att inte behandla skrivprocessen som ett jobb, en ny utbildning, eller en ny karriär (fast typ obetald, länge).

Pål Eggert sa...

Helt rätt, man måste satsa hårt. Och inte ens då är det garanterat.