måndag 25 oktober 2010

Jag var tveksam i början


men nu har jag fallit pang-bom-pladask.

Det var nåt med snyggheten. En gammaldags övertydlig perfektionistisk Scorsese-snygghet i varje fucking bildruta, i varje kaffekopp, i varje statists kostym, i varje kattskrälle (jag kunde höra regissören räkna tyst i huvudet; "släpp på katten, ett steg, två steg, tre steg, japp, nu är katten ur bild och DÄR kommer bilen körande").

Minutiöst vackert.
Alldeles för cleant.
Frustrerande distansierande.

Och, som alltid när den generationen gör drama (fräste jag argt till E som höll med), tvådimensionella kvinnokaraktärer som lite rekvisita och ögonfröjd i kulisserna bara.

Men nu. Som sagt.
Är jag helt betuttad.
Nåt hände. Jag började bry mig.
(Och jag tänker osunt mycket på Steve Buscemi.)

Inga kommentarer: