onsdag 13 oktober 2010

Myten om det perfekta manuset.

Skitkul och bra här.

Som sagt. Mååånga timmar blir det. Stört många.
Preciiis som när man pluggar till läkare eller startar egen restaurang.
Japp. Tro inget annat.

Min senaste manusbunt hade 2 - 5 "rättningar" på typ varannan sida av redaktören. Det är i ett slutskede.

Hon sa att det var "lite" men jag blir blålila i ansiktet av skam när jag tänker på hur störande det måste ha varit för dom som läst innan allt detta var fixat.
Att jag inte såg det själv.
Svengelskan.
Stavfelen på mellanstadienivå.
Upprepningarna.
De saknade orden.

Hur mitt manus såg ut när det blev antaget?
Oj. Vågar jag knappt tänka på.

De största ändringarna direkt där efter, enligt fingervisningar från förläggaren?
Temopgrejer.
Puls.
Låt den grejen komma senare, dra ut på det där andra.

Och, jag kan inte nog understryka: Tänk i scener.

4 kommentarer:

Johanne sa...

Just nu befinner jag mig på "andra sidan", dvs jag köper in texter och beställer illustrationer till tidningen där jag jobbar. Det är intressant och lärorikt minsann.

Man kan ofta känna på en gång om en text kan fånga en. Lite trassligt och dåligt språk kan man alltid fixa, men om det inte finns någon känsla i historien, om inte personerna det handlar om är tillräckligt karismatiska så tjänar det inget till att det är oklanderligt skrivet.

Och hur många gånger man än går igenom sin egen eller någon annans text är det alltid något man missar. Egna tankevurpor är det nästan omöjligt att upptäcka. Man tror ju att det står det man har tänkt sig att skriva.

Amanda sa...

Spännande!

Jag håller med, jag tycker också att lite klantigheter är mänskligt och inte gör så mycket om någon verkligen 'kan skriva'. Och jag vet att alla som jobbar på andra sidan är 'vana' men det känns pinsamt ändå.

>Egna tankevurpor är det nästan omöjligt att upptäcka. Man tror ju att det står det man har tänkt sig att skriva.

EXAKT.
Ens hjärna fyller i/'gör rätt' själv.

Anneli sa...

"Tänk i scener!" Ett mycket bra tips.

Har aldrig tänkt på det men ändå känns det som om det blev precis så i mitt manus. Kanske beror det på att min hjärna tänker i filmsekvenser av någon anledning.

Amanda sa...

Anneli, bra! Jag tror att många naturliga storytellers tänker instinktivt i scener omkring sina romanbyggen.