torsdag 7 oktober 2010

Några ord om att bli refuserad.

Först svaret på en vanlig fråga:
Läser förlagen hela mitt manus?

Å herregud, nej. Hur höga tankar har du om dig själv egentligen? En erfaren lektör/redaktör behöver bara ströläsa och bläddra lite för att avgöra om det krävs en djupläsning för att det ska bli ett nej - eller om det är betydligt enklare än så.


"Refuserad? Då är du i gott sällskap!"

Läser jag den klyschan en gång till så spyr jag.
Den är inte uppmuntrande. Den är inte inspirerande. Den är inget handfast råd som tar dig framåt. Vi kan alla rapa upp typ tre namnkunniga succéförfattare som blivit refuserade. Bla bla blaaa.

Det som vore lite intressant skulle dock vara att veta i vilket stadium deras manus refuserades och hur många omskrivningar författarna tvingades göra innan texterna blev antagna.

Vad jag menar är att vi har ingen aning om hur erbarmligt kass och osammanhängande och omdömeslös den första versionen av Harry P var, den hon snickrade ihop strax efter råmanus. Bara för att slutprodukten blev legendarisk betyder det inte att den första refuseringen var fel beslut.

Och jag kan ju säga så här:
Om du blir antagen på klacken med din första manusversion efter råmanus, den allra första gången du ens försökt skriva en längre sammanhängande prosatext, då är du nog tämligen unik.
Det har aldrig hänt mig och då är jag ändå en rätt erfaren prosa- och frilansskribent sedan tonåren med en examen i litteraturvetenskap.

Däremot har det aldrig tagit mer än en övergripande omskrivning, så att säga 'version två'
(1. Råmanus 2. Version Ett 3. Version Två) för mig att bli antagen.

Jag hade turen att få objektiva professionella fingervisningar mellan version ett (som jag skickade) och version två (som blev antagna) om vad jag behövde ändra för att få kontrakt.
Den turen har inte alla.

Ser förlaget stor potential ger man personlig feedback i refuseringen. Det är en högvinst-refusering. Högvinst säger jag! Det betyder: "Snubblande nära. Om du var etablerad hade vi möjligen erbjudit avtal redan nu eftersom du bevisat din kapacitet tidigare. Sedan hade vi hjälpt dig piska boken i form. Men som det är nu har vi inte tid, råd och möjlighet att coacha dig hela vägen till utgivningsbart manus. Fixar du det dock på egen hand med hjälp av vår feedback blir vi impande. Så nu är det upp till dig: Vad går du för?"

När jag blivit standardrefuserad har jag nästan sett det som en lättnad, en win-win situation. "Okej, då vet jag. Ser ni inte grejen med detta är ni fel förlag för mig", lite så.

Om man aldrig får personlig feedback med sina refuseringar är det tyvärr dags att rannsaka sig själv och sitt gamla manus. Kanske måste det betraktas lite som en utbilning, ett experiment inför din nya karriär? Ger du upp helt eller kör du på med nästa? Finns elden? Finns en ny plot? Det kan bara du avgöra.

Att texten ska bli duglig med en gång är en myt, det finns bara inte. Nyckeln till att skriva bra är att skriva om. Tråkigt? Japp. Tidskrävande? Ja. Icke-inspireeerande? Yess.
Och en fantastisk värdemätare på: Hur mycket brinner du för detta manus egentligen?

Är du trots allt övertygad om att ditt total-refuserade manus ÄR din absoluta guldstandard och kan piska skiten ur alla likvärdiga utgivna romaner på marknaden, ja då får du helt enkelt kosta på dig en lektör som du anlitar privat och betalar för att säga till dig vad som står i vägen för att texten ska bli säljbar.

Och: Skriv om, skriv om, skriv om.
Om du visste hur många gånger man skriver om samma roman. Herregud.
Även efter att den har blivit antagen (men då är det förstås lättare, då är man ett team, då är man på väg.)

17 kommentarer:

Perny sa...

Tack, det är en bra beskrivning så man vet vad man har att vänta sig :D fast nånstans där inne ville kanske min skrivarsjäl ha den där "blir du refuserad så är du gott sällskap"-klyschan :D den är ganska tröstande menar jag.

Fast just det du tar upp här har jag ju diskuterat med folk angående Astrid Lindgren. Folk säger ju ofta att hon blev ju refuserad av Bonnier, om dom bara visste vad dom skulle missa. Men vad jag hört hade dom ändå gett henne en mycket konstruktiv refusering där de ville att Pippi skulle bli mer ödmjuk mm och att Astrid då hade skrivit om henne men skickat henne till ett nytt förlag, så hon hade fått den positiva refuseringen av Bonnier helt enkelt.

Pål Eggert sa...

Jag skickade en novellsamling till Bonniers. Fick ett långt refuseringsbrev tillbaka, över en sida. Det såg jag som rätt positivt.
Ett par år senare skrev jag om en av novllerna till roman, Ars moriendi - konsten att dö, som kom ut på ett väldigt litet förlag. Försökte faktiskt inte med så många, men det är inte så många som är intresserade av fantasy. "De döda fruktar födelsen" kom ut nu, typ tio år sedan debutromanen. Sedan har det varit lite novller, artiklar och diverse däremellan. Jag försökte inte med jättemånga förlag den här gången, eftersom rätt få ger ut den här typen av litteratur. Järnringen ville ha den men ville att jag skulle jobba på den. Det gick fint, lärde mig en hel del på kuppen.

Anneli sa...

Superbra läsning som vanligt! Mycket intressant att tänka på. Jag blir lite otålig och vill gärna ha någon slags respons på mitt manus snart :)

Det där med "att man är i gott sällskap" kan man ju tolka lite som man vill. Jag tolkar det så att om man är tillräkligt driven och beredd att jobba hårt med sitt manus så finns det fortfarande en möjlighet att bli utgiven trots refuseringar. Om man har en tillräkligt bra grund att stå på såklart.

Maria Turtschaninoff sa...

Som vanligt: superbra genomgång.
Jag bidrar med mina erfarenheter av refusering och omskrivningar på bloggen.

Amanda sa...

Fantastiskt bra och inspirerande Maria.
Nej, förlagen är inte bortskämda med blivande författare som har glöden att lysna, jobba om och studsa tillbaka med din energi.
Min brittiska redaktör tycker att folk tvärtom är otroligt lata med sina omarbetningar efter personlig feedback. Få tar chansen. Få orkar.

Känns väl lite 'sådär' att understryka hur ofantligt mycket jobb som återstår även efter ett avsluat råmanus, att det liksom bara är första stegpinnen. Men: Det är ju den viktigaste, själva startplattan. Annars finns det inget att förbättra, inget att jobba med.

Pål Eggert sa...

"Min brittiska redaktör tycker att folk tvärtom är otroligt lata med sina omarbetningar efter personlig feedback."

Intressant. Men författande är ju så tids- och enegrikrävande i sig så jag blir lite förvånad när jag läser det. Sitta ensam och famla med sin text är ju skitjobbigt, men allt blir lättare när någon kunnig och empatisk person tittat på det...

Amanda sa...

Exakt, förbluffande.
Man kan inte betala för den tjänsten, snacka om halva inne, snacka om att ha chansen att impa på ett förlag.

Men 60% av alla hon ger personlig feedback hör hon aldrig mer ifrån.

Anonym sa...

Man undrar ju onekligen varför de inte arbetar vidare med sina manus när de har etablerat en kontakt och har, som du säger, halva inne i en så tuff bransch!

Av alla dessa som inte hör av sig igen kanske en del är snarstuckna och blir "kränkta" över att ens få höra att de ska arbeta vidare med sitt "mästerverk", en del kanske blir avskräckta av arbetet som återstår men jag tänker mig också att en del kanske inte känner att de KAN göra de ändringar som krävs, även om de skulle vilja! Jag tänker mig att de känner att det tar bort själva själen från hela berättelsen. Om författaren inte kan få ha med en viss scen eller om en viss karaktär inte anses trovärdig.. fast det för författaren är själva utgångspunkten till hela berättelsen så kanske det blir "omöjligt" att arbeta vidare? Jag kanske ska tillägga att jag aldrig har skrivit ett manus och inte vet alls vad förlagen brukar anmärka på :) Tyckte bara att det var intressant att höra att så pass många ger upp i ett så förhoppningsfullt skede av processen och blev nyfiken på vad det kan bero på.

Sofia

Amanda sa...

Sofia, jag tror att du har alldeles rätt.
Från utsidan är det svårt att greppa hur oerhört flexibel man förväntas vara (detta gäller då barnboksvärlden) och vilket hästjobb (de stränga!) redaktörerna förväntar sig innan de okejar ett projekt.
Barnböcker liksom, hur simpelt kan det vara?
;o)
Mmm, vi snackar år av bollande här.

En ytterligare förklaring är att skribenten kanske saknar den rätta motivationen för att lägga ner (gratis-)jobbet, ie behöver inte pengarna som kan komma i slutändan. Han eller hon är pensionerad, välbärgad och/eller har annan inkomst och hade inte räknat med att om det finns chans att manuset betalar som ett yrke, då kräver det också arbetsinsats som ett yrke.

Annelie sa...

Intressant diskussion, särskilt om varför så få tar chansen och skriver om sina manus. Jag har en teori om att skolan är den stora boven i dramat, men det blev så långt att jag fick göra ett eget inlägg om det.

Amanda, du borde skriva en bok om att att skriva böcker :-)

Monica O Kolkman sa...

Men grejen är ju att om man aldrig får personligt skrivna refuseringar, utan alltid standardrefuseringar, då vet man ju inte vad som är fel med manuset.

Det ligger då nära till hands att man blir övertygad om att manuset är jättedåligt, lägger det i skrivbordslådan och börjar på ett nytt.
Och gör samma fel i det nya manuset som i det gamla, eftersom man aldrig fått lära sig av sina misstag.

Amanda sa...

Annelie, intressant, jag skyndar över till dig.

Monica, absolut. Skulle det gå så långt, då skulle jag som sagt (om jag fortfarande var övertygad om manusets förträfflighet och inte kunde se de ödesdigra bristerna själv) anlita lektörstjänst privat. Som en viktig investering i att ta skrivandet framåt.

Ann Ljungberg sa...

Jag jobbar som lektör, redaktör och författarcoach och måste tyvärr tillstå att det inte är någon garanti för publicering att anlita en privat lektör. Många av "mina författare" har blivit publicerade, medan andra som jag verkligen tror på har fått sina manus refuserade utan kommentarer.

Denna bransch är outgrundlig.

Amanda sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Pål Eggert sa...

Nä, det är väl så. Det finns aldrig några garantier. Men man vill ändå göra vad man kan för att ha oddsen på sin sida.

Amanda sa...

Ann, hej, jättebra aspekt.

Jag förstår absolut att det inte är någon garanti - men jag vågar lova att en tjänst som din kan ta en skribent framåt från ett jobbigt dödläge i alla fall?

Alltså, även om det tyvärr kanske betyder att man överger den texten/drömmen?

Ja det är en outgrundlig bransch och även etablerade författare blir refuserade, varje dag. Man ska komma ihåg det.

Nålsögat man ska igenom är så himla litet och det kan kosta en allt man har.

Ann Ljungberg sa...

Jepp, att skrivandet utvecklas - DET kan jag garantera :-)

"Nålsögat man ska igenom är så himla litet och det kan kosta en allt man har." - det är fascinerande att så många är beredda att offra det. Men inte ett dugg obegripligt, skrivandet betyder mer än att "bara" bli utgiven.