måndag 1 november 2010

Dagens skrivtips: Deadline.

Jag har lallat om detta förut men jag gör det igen.
Deadline är det ENDA du behöver.
Utan deadline blir det ingenting.
Fegheten tar över. Latheten. Tvivlen.

Jag illustrerar med mitt eget exempel:

När jag hade skrivit kanske fyra kapitel av Styggelsen sommaren 2006 skickade jag dem till en litterär agent. Helt emot alla råd. På ett plan ville jag nog att han skulle säga att detta var skit, avspisa mig. Det hade varit något av en befrielse.
(Jag visar aldrig det jag skriver för någon lekman, familjemedlem etc. Jag tycker det är falsk feedback och behöver inte den sortens upprunkande av mitt ego. Men framför allt är det extremt tröttande om inte omöjligt för den som "får äran" att leka redaktör, att vara objektiv; ie komma med hårda besked.)

Men vi hade lite koll på varandra, agenten hade läst några gamla krönikor jag skrivit, "gillade min ton" och hade några år tidigare rekommenderat mig att skriva chick lit.

Han tog kontakt nästan direkt och sa tre saker, typ så här:

1) "Det är extremt osannolikt att jag kan representera dig. Jag representerar helt enkelt inte debutanter." (Det hade jag inte heller förväntat mig. Jag hoppades väl fräckt nog helt enkelt på lite råd bara. Vad som helst. Kände/känner typ ingen i branschen så då får man fråga den man känner till, typ. Det kan inte bli värre än en avspisning.)

2) "En bok är en bok. Detta är ingen bok. Kan du skriva nåt avslutat? Det är det inte många som kan. Det är det som skiljer agnarna från vetet."

3) "Vill bara säga att detta är så IN I H*LVETE bra. Jag tror att du är en blivande författare. Om fem veckor går jag på semester. Då vill jag läsa hela råmanus. Sen tar vi det därifrån."

Där. Har du en deadline som man inte kan fucka med. Man bara gör't. För man får inte så många chanser i livet att wow-a någon med ens framtid i sina händer när man väl väckt deras nyfikenhet.

Sedan gick det som det gick, agenten kunde aldrig representera mig officiellt men jag fick ovärdeliga råd om en omskrivning (följde alla synpunkter, det var 100% värt jobbet, lärde mig massor) och sålde efter inte alltför många refuseringar in manus själv.

Deadline.
Föreställ dig att du har en sån deadline.
NaNo kan erbjuda ramverket, illusionen av en sån deadline.

15 kommentarer:

Annelie sa...

Kul att läsa om Styggelsens tillblivelse!

Håller för övrigt med om att en deadline gör underverk för produktiviteten. Om jag bara har någon dag på mig att skriva en artikel uppnår jag en stressnivå som tvingar fram det bästa.

e sa...

Deadlines är kreativitetens moder. Utan den ingenting. Så funkar det för mig iaf.

Amanda sa...

Exakt.

Och det går väl an att piska sig själv att prestera när man redan fått uppmuntran (ie fingervisningen: "Nu GÖR du detta bara!") från högre ort eller t om har nån som sitter och väntar på leverans.
Kanske t om ett kontrakt innan allt är klart (så som det kan bli om skribenten är namnkunnig, eller om det är en faktabok).

Men när man inte har det... då är det en grov chansning förstås. Mycket jobb och uppoffringar för noll garanti. Glöd i magen en förutsättning.
Men man måste ju testa? Eller?

Annelie sa...

Ja, det måste man!

Sara sa...

Jävligt sant.

Delar med mig av den här också.

http://twitpic.com/wkh3h

Amanda sa...

hahaha

Perny sa...

Jag har satt en deadline just för att jag själv kommit på mig med att inte göra det jag borde om jag inte har någon. Det känns lite trist att höra att det bara kommer vara falsk feedback från vänner, jag har ju bara vänner att få feedback från för jag har ingen bra kontakt eller någon förmögenhet liggande som kan hjälpa mig att få den där professionella feedbacken.

Jag tänker mig att man får tolka feedbacken man får från vänner på ett sådant sätt att man inte tar alla rosor för rosor, vissa rosor kan det vara törnen på och jag tror att det kan gå att avgöra någorlunda hur man ska avgöra vilka det är (hoppas jag på i alla fall).

Tycker det låter kul att få en sådan respons, och starkt av dig att fixa det på så kort tid med din debut.

adrenalin sa...

Med all den här fantastiska peppingen önskar jag verkligen att jag hade en bok inom mig. Jag har drivet, koncentrationen, diciplinen (har ju skrivit en jävla avhandling), men idéer och fantasi, icke. Men peppingen är den allra finaste!

Annelie sa...

Jag tror att feedback från vänner kan vara till hjälp ibland. Personligen har jag två vänner som jag vet säger sanningen och vars kritik så gott som alltid är befogad.

Det gäller att inte ösa alla tänkbara textmassor över dem, utan att vara noga med att bara skicka sådant som jag har jobbat med så mycket jag kan själv och som jag vet skulle kunna bli ännu bättre. Då kan deras input vara till stor hjälp.

Amanda sa...

Alltså, det är ju olika förstås, jag personligen skulle skämmas _ihjäl_ om jag bad någon kompis att feedbacka.

Herre-GUD vilket tråkigt hästjobb.
Och vilka risker man tar med den vänskapen.
Och, liksom, vad är det värt?

Någon som känner en är helt enkelt för nära för att kunna vara så objektiv (ie skithård) som krävs.

Men härligt att det funkar för andra.

Min metod är att vila helt från det färdiga råmanuset i minst en månad. Sedan kan jag se det med distans. Vässa rödpennan och bli min egen redaktör.

Efter den omgången kan jag möjligen tänka mig att skicka in.

Annelie sa...

Nu pratar jag om kortare texter, tidningsartiklar och barnboksmanus. Skulle nog inte skicka ett romanmanus till en kompis.

För att ta (och få) skithård kritik krävs onekligen en viss typ av vänskap :-) När det funkar är det guld värt.

Amanda sa...

Inte minst krävs rätt specifika lektörskunskaper menar jag.
Att ge vettig feedback tar dessutom massor med tid och huvudbry, man måste kika på texten i olika lager, lyfter fram sånt som "stör" på olika plan (språkligt, innehållsmässigt) och ger konstruktiva konkreta förslag till förbättringar.
Dom enda som behärskar den processen i min bekantskapskrets har liksom redan häcken full med att jobba på bokförlag och/eller skriva egna böcker...

P.S. Det är förstås supermysigt och peppande om ens nära och kära gillar ens grejer. Men en liten varning här: Det värsta man kan skriva i sitt följebrev är "Mina barn/vänner tycker jättemycket om detta". Jamen D-OH, det säger liksom sig självt att dom gör. Dom gillar ju dig.

B. sa...

Veldig kjekt å høre hvordan boken din ble til! Ikke mange som sender inn til agent etter bare fire kapitler.

Ble ikke "På en blek hest" anbefalt på Babel på svensk tv for litt siden? (Eller kanskje jeg drømte det?)

Deadlines er bra, veldig bra. Noen ganger kommer det også historier som bare tvinger seg gjennom og som krever å bli skrevet. :) Jeg kaller det mine "fait accompli".

Håper du ikke har noe i mot at jeg legger deg til blogrollen min.

Mvh,
Berit

Amanda sa...

Hej Berit, härligt!

"Ble ikke "På en blek hest" anbefalt på Babel på svensk tv for litt siden? (Eller kanskje jeg drømte det?)"

Vet ej men det vore ju superroligt!
Nån som vet?

B. sa...

SVT har kanskje lagt ut tidligere episoder av Babel på sine nettsider?