lördag 13 november 2010

God morgon, era NaNo-stollar.

Nu har ni snart ett halvt råmanus.
Ni kommar att se tillbaka på detta och inte minnas hur fan ni bar er åt egentligen.
Men ni kommer att minnas kasten: Mellan att famla i dimma, och sedan halka ut i ljuset.
De oväntade endorfinkickarna när "men guuud, det är ju SÅ HÄR det ligger till"-insikterna kommer. När man känner att man är rätt smart ändå. Håller världar i sin hand. Har förnuft och känsla för detta och kan börja riva ner murar omkring det falska.

Vad mer kan jag säga, än att en någorlunda intelligent och känslomässigt insiktsfullt lagd grund lönar sig. Ett ärligt menat anslag. Hyfsat stora ambitioner - kom igen, vi är alla vuxna här, vi har alla levt och känt och tänkt mycket - men vett nog att undvika språkliga pretantioner.

Då kommer din väv hålla, till och med bli vacker. Kanske bara inte som du hade föreställt dig innan.
Och ja, det kan göra ont. För man får hämta så in i helvete från sig själv ibland. Spela alla roller, komponera bakgrundsmusiken och färgsätta alla landskap. I realtid. Allt på samma gång.

Och snart börjar andra och sista akten.
Dags att börja hala in och knyta ihop fiskenätet.
Men jo, allt måste ändå skrivas ut, även om du har återstoden helt klar för dig.

(Här börjar jag som regel knarra och klaga. När jag vet hur allt ska gå vill jag ha spökskrivare som kan göra klart. Så att jag får börja på nästa grej.)

Men handlingen måste ju ta vägen via ens språkcentra och fingrar. Formuleras och förädlas, även om det ofta känns tvärtom, som Maria säger; som att man "förstör" en bra historia genom att skriva den.

Det är ju ett jobb, detta. Ibland ett förbluffande fysiskt arbete, nästan heroiskt, som nån sa.
Det är liksom därför man, eh, får betalt för det.
Kanske.
Så småningom.
Förhoppningsvis.

Inga kommentarer: