tisdag 2 november 2010

"Tänk när VÅR generation blir pensionärer,

hur ska det se ut på ålderdomshemmen DÅ?"

Idag fick jag en glimt av svaret. Jag gick med alla dom andra tanterna och farbröderna och botaniserade bland mysiga ostar och fikonmarmelad på bättre-än-sämre-mataffären Waitrose med världens kanske bästa poplåt DÅNANDE ur högtalarna.
Smiles all around.

Så. Jävla. Bra.
Om det fanns en tidsmaskin är det min dröm att besöka London 1982-83-84. Att jag över huvud taget levde och fattade en liiiten liten gnutta av den tidens mode, kultur och musik gör mig glad varje dag.

P.S: En fråga av nyfikenhet:
Ni lite yngre, känner ni också storheten i detta?
Eller måste man ha hängt med lite innan (70-tal) för att uppfatta hur revolutionerande och unikt soundet var; Futuristiskt, androgynt, suggestivt, pulserande och NYTT?
Hur charmade, alternativt förbannade folk var på detta?
Och hur jäkla bra det stått sig rent musikaliskt?

14 kommentarer:

Johanne sa...

Jag tillbringade hösten/vintern i London 84-85 och tyckte inte att den samtida musiken var ett dugg intressant. Nä, jag gick där och sörjde att jag hade missat Carnaby Street 1968.

Ibland undrar jag om inte allt ser mer märkvärdigt ut i backspegeln?

Amanda sa...

kanske lite så...
men i backspegeln var det ju en skitspännande brytning med progg och rock och punk, eller?

Johanne sa...

Att det handlade mycket om yta på 80-talet gjorde säkert alla proggare vansinniga, vilket antagligen var meningen.

Det är ju den nya unga generationens jobb att bryta med det gamla etablerade.

Själv fastnade jag för the Smiths och hade t o m en katt som hette Morrissey. Men inte anade jag att det bandet skulle bli legendariskt på det sätt det har blivit.

Ninas skrivarlya sa...

Var i London vårvintern 1986 och bara ÄLSKADE det.

Musiken från 80-talet är den bästa som någonsin gjorts. Bästa! Basta. Shit vilken nostalgi när jag hörde Yazoo! :D

Amanda sa...

Älskar ytligheten.
Fast det VAR ju inte ytlighet.
Bara ett annat temperament.

Och sicket SUG.

Jag har en känsla av att 80-talet var en jävligt bra tid att vara ung tjej faktiskt. Allt var up-in-the-air och det var (ÄR!) coolt att vara en liten estetjävel.

Johanne sa...

Vi var ju otroligt bortskämda på många sätt. Vi åkte snålskjuts på 40-talisterna. Det fanns jobb i överflöd bara att säga upp sig och sticka ut och resa. När man kom hem fanns det alltid ett nytt jobb.

Att spara ihop till en Walkman var stort. Kunna gå omkring och ha musiken med sig, det kändes som att vara med i en film där man bestämde sitt eget soundtrack.

Men allt var förstås inte rosenrött. Den nya sjukdomen aids var ju väldigt skrämmande.

Och nu ska tant gå och lägga sig och inte sitta här och fylla hela ditt kommentarsfält med nostalgi.

Amanda sa...

Du har rätt.
Walkman (Freestyle!) VAR stort. Minns när jag såg min första.
Minns när jag fick min första.

Christin sa...

Ja, faktiskt. Musiken då, och ännu tidigare, hade mer själ än vad den har idag. Som med det mesta har den blivit en massindustri där popsnören trillar ur ena änden (hej IDOL) och bara några få, men glimmande, trillar ur den andra. Jag, för min del, ÄLSKAR Abba. Deras musik är riktigt jäkla bra, även de mindre kända låtarna. Det svänger :)

Jag är En Lisa... sa...

Sambon (engelsman) flyttade till London 1984 för att läsa på konstskola. Han hade varit punkare sedan 11-årsåldern men hatade all musik som kom på 80-talet (förutom dico och just The Smiths). Lyssnade mest på gammal jazz då tror jag.
Men det verkar ha varit en fantastisk "scene" då med alla gayklubbar, det gränslösa, NY-influenser. Fortfarande ganska deprimerande dock efter alla strejker och skit och mitt i Thatcher-eran. Det var väl inte förrän tidigt nittiotal som den stora nya vågen kom. Och då var jag där :)

Ordver: matessay - låter lite som Morissey.

Anonym sa...

Lite för ung (yessss!) för att till fullo ha upplevt, jag var ju 10 år ungefär. Men jag minns att jag läste Starlet el nån liknande tjejtidning och det var streetfashion bilder från London i nåt nummer. Det brukade aldrig visas såna bilder så bara det var ju lite häftigt! Men jag minns hur tagen jag blev av dessa tjejers klädsel och attityd. Det var helt fantastiskt, jag var oerhört fascinerad av dessa bilder. Musiken gillar jag också såklart.

Jag bodde sedan i London under hela 90-talet, kanske var det dessa bilder som drog mig dit (förtränger mitt engelska ex.. haha!).

Sofia

Amanda sa...

Pop med med mörk, 'gritty' underton = mmmmm!

Oj vad det spirade många bra band och musiker från folk som gick på engelsk konstskola på 80- och 90-talet. Sicken grogrund det samhället var då.

Mvh,
Svensk konstskola (typ, Rek & Dek-linjen) 1989-91

Marie sa...

Bästa 80-talslåten alla kategorier: Tainted Love med Soft Cell. Tätt följd av Eurythmics Sweet dreams. Annars finns det ju en förfärlig massa 80-talsmusik som INTE har överlevt särskilt bra. Det är nog tur man har glömt dem... :)

Amanda sa...

jaaa
mycket bra!

Markus sa...

Jag väntar bara på att få se äldre gubbar i Motörhead-tröja som förgäves försöker höja volymen på sina hörapparater för att få lite Ace of spades.