onsdag 29 december 2010

Är människan ett socialt djur?

Alltså, jag vet inte.
Kluven.

Detta med familjesammankomster, kompisträffar och kalas.
Latmask-eremiten i mig känner ofta, ofta ett enormt motstånd där. Ibland tror jag nästan att jag har folkskygga tendenser. Not that there's anything wrong with that, right?

Men så tar man sig i kragen då. Styr upp lite. Stånk och stön.

Och sen, herregud, efteråt! Då tyckte jag ju alltid att det var skitkul, wow, varför höll det inte på längre, varför gör vi inte sånt här oftare? Jag älskar ju fan fest och människor. Tjatter och babbel. Utbyte.
"Då lever hon upp, A-manda" (likadan betoning som Arlanda.)
Som pappa säger.

5 kommentarer:

Ina sa...

Precis så känner jag också.

Amanda sa...

Japp. Hur'n man Ä, eller?

TUTT sa...

Åh. Igenkänning till tusen. Kan ibland inte uppskatta fest och människor förrän efteråt, då jag kollar på bilderna. Jodå. Jag är också social och jävligt asocial. På en och samma gång.

Malin, Costa Brava sa...

Håller med till miljonen. Usch

30-nånting sa...

Oj, igenkänning! Är värsta hemmakatten som älskar fest och sammankomster. Går inte ihop fast ändå gör det det.