lördag 4 december 2010

Att inte våga II.

Okej, nu sticker jag ut hakan/sparkar lite hårdare i baken (förlåt!).

Många med "skrivardrömmar" verkar faktiskt inte alls speciellt intresserade av att verkligen 'satsa' (och ev. ta nederlagen) tycker jag. Som författaren Maria T sa så bra:
"Man hör ALDRIG någon säga 'Jag skulle så gärna vilja bli kirurg(/balettdansös/pilot) MEN JAG TAR MIG INTE TIDEN.' "

Igen, jag tror det handlar om ett tankefel - att välja ett nytt skrivande liv med siktet på utgivning GÅR inte att klämma in som någon slags charmig och smått lustfylld hobby. Det är som att starta eget företag när det handlar att investera tid och pengar. Myten är att vi gärna tror att det ska vara liiite smidigare än så; alla "kan" ju redan konsten att skriva, sedan åttaårsåldern, right? Bara att köpa en bärbar dator, right?

Men sedan har vi förstås hindret att om man ska skola sig till kirurg/balettdansare/pilot så finns det utstakade utbildningar. Tydliga vägar att gå. Inför ett författarliv måste man helt enkelt skola sig själv, och utbildningen som lär dig bemästra det hantverket heter:
Skriv.

14 kommentarer:

Perny sa...

Absolut, men jag ser mer likheter mellan balettdansös och författande än vad jag ser kirurg och författande.

Som kirurg utbildar du dig till ett färdigt yrke, det är få personer som säger "tja, jag jobbar ju heltid, har två barn och så skär jag lite i folk på min fritid för att försöka lära mig att bli en bra kirurg" (tja, det kanske finns vissa, men de klassas som sjuka)

Det är väl just det, att först ha ett heltidsjobb för att kunna klara sig finansiellt och ofta har man familj på det och sedan ska man samtidigt försöka bemästra denna underbara skrivandets konst. Kanske man har det i sig, kanske man skulle vara en helt otrolig författare, om man fick orken och chansen att visa det, men alla måsten tog död på drömmen.

Jag försöker, jag vill och jag skriver, men det tar sin tid, som en snigel upp för berget

Maria Turtschaninoff sa...

Oj, jag skall lägga upp en video som tangerar det här :-)

Amanda sa...

Jo men absolut. Plus att om man investerar i en (t ex) kirurgutbildning vet man att det finns som regel ett antal tjänster att söka efteråt, som betalar regelbunden lön.

Vi måste ju vara ärliga: De allra, allra flesta publicerade författare kan aldrig 'leva på't'. Alltså inte bara på böckerna. Ändå måste man behandla det som ett jobb som tar _mycket_ tid. Hur gör man det då? Tja, man gör annat också ("brödjobb" som Maria skulle säga). Helst då med fokus på skrivande, det är ju enbart logiskt, om man nu är en naturlig ståååryteller och ord-lover. Har man en passion för skrivande kanske man framför allt ska sadla om till ett skrivande liv genom att bli yrkesskribent, men inte då i första hand romanförfattare? Regelbunden lön + skriva varje dag? Bara en tanke.

Och 'Keplers' levde i många år med tre barn på 40 kvadratmeter...

Men alla måste ju finna sin väg. Det är ingen superenkel dröm att uppfylla, nej.

TUTT sa...

Mmm, det där med att skriva som yrke har jag ju provat på i många år, och jag ska i ärlighetens namn säga att jag har aldrig skrivit så lite "skönlitterärt/för mig själv" som under de åren. Jag har helt enkelt varit för skrivtrött efter jobbet. Och istället ägnat mig åt foto, målning, lera etc. för att hitta ett eget kreativt uttryck på fritiden.

Nu har jag bytt jobb. Och kommer inte att skriva på arbetstid. Så får vi se hur det funkar. :-)

Amanda sa...

Men jag sätter en tia på att du slipat hantverket på vissa sätt ... fatta vilka följebrev & korttexter du kan få ihop nu (som många har råångest över).

Annelie sa...

Så bra inlägg. Mitt i prick båda två. Jag står i ett vägskäl och tänker mycket på allt det här. I slutändan går det inte att resonera logiskt om för- och nackdelar, utan bara att göra det. Och det skrämmer mig så in i helvete. Behöver verkligen en knuff.

Ellen sa...

Word! Jag känner mig träffad på ett inspirerande sätt. Sen var det, det här med självförtroendet och veta om det man skriver duger... Eller om det finns annat att lägga sin tid på.

Jag är En Lisa... sa...

Det här ordet, "skrivardrömmar". Intressant att det kommit att bli nästan ett skällsord, något som man måste sätta citationstecken kring.
Och vi tror dig ju, att det krävs en sjusärdeles viljestyrka och ett stort mått talang för att skriva något på riktigt, något bra. Att orka träla från förflugen tanke, till idé, till produktion, till omarbetningar för att sedan antagligen ändå bli refuserad.
Däremot tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att så många går omkring och tror att just de kan lyckas, att deras mediokra prosa coh platta story kan komma att bli utgiven. Det ges ju trots allt ut en hel del skit, så dåligt att kinderna blossar.

Amanda sa...

Fakta: Jag levde på sparade pengar de två första åren medan jag försökte som en galning att få igång skrivandet och illustrerandet.
Handen på hjärtat hade jag absolut kunnat jobba deltid på samma gång. Men då hade möjligen utbrändheten legat på lur. Speciellt om man får kontrakt på att illustrera en bilderbok; det är ett jäkla jobb och man har inte jättemånga veckor på sig. Och sånt kan komma 'out of the blue' när man väl gjort sig tillgänglig för uppdrag och skyltat stort med det.

Innan dess hade jag sekreterarjobb (och -lön) samt pluggade illustration på deltid (med terminsavgifter, inte gratis som i Sverige...).

Hade jag inte haft tur med ganska låga boendekostnader hade det inte gått. Eller rättare sagt: Man kan ju välja att ha låga boendekostnader eller ej, speciellt innan man har familj. Det drabbar ju ingen att man lever torftigt. Och hade jag inte varit så inkörd i 'student-ekonomi' hade det inte heller gått. Det är jag förresten fortfarande. Man kan känna sig rik på olika sätt.

Och alltså, låt oss inte bli för dramatiska, funkar det inte så har man i alla fall försökt och då är det bara att börja jobba lite (typ deltid) igen.

Annelie sa...

Exakt. Steget från studentekonomi till lidande konstnär-ekonomi är mindre än många andra steg. Ändå känns det så stort innan man tar det. Och visst kan man alltid ta ett deltidsjobb, det kan ju till och med vara bra för produktiviteten (mindre startsträcka när man väl har tid att skriva). Kvar står familjen. Det finns mycket jag skulle offra för att skriva, men inte mina barns möjligheter till ett bra liv. Kanske får de rättfärdiga det där deltidsjobbet, om det blir aktuellt.

Tack för att du delar med dig.

Amanda sa...

Jag har plockat upp ett motto från en illustratörskollega som alltid får höra:

"Men GUD vad du är produktiv och 'på' jämt."

"Ja", säger han, "jag kan ju säga som så att två barn och ett huslån är en rätt bra motivation."

Det är lite detta jag menar med att det kan vara en 'falsk ekonomi' att inte kasta sig ut, för oj oj vad det piskar ens drivkraft att producera när man plötsligt står där och är familjeförsörjare, och har bestämt att den försörjningen SKA komma från det som 'det är meningen att man ska göra'.

Anneli sa...

Du har SÅ rätt! Tyvärr så är det inte så PK att skriva på heltid när man ännu inte är utgiven. Det är lätt att hamna i känslan av att man bara låtsasskriver. Det är inte lika ok att utbilda sig själv till författare som att utbilda sig i en skola till ett "vanligt" yrke. Man kan ibland bli trött på motståndet och att kämpa mot både andras tveksamhheter och sina egna tvivel. Trots allt det så är det verkligen värt det när skrivandet är det som man absolut vill syssla med. :D

Jag är så glad att du delar med dig och är en del av min utbildning :)

Amanda sa...

Japp, men vad man än gör (eller inte gör) i livet så är det alltid några "andra" som har "tveksamheter" eller hur?

Så länge DU och dina allra närmaste är med på noterna så kan väl resten dra åt skogen ärligt talat?

Anneli sa...

Precis!!!
Jag har väldigt bra backup runt omkring mig så mina tankar är nog mest rädslor för hur andra skulle kunna tycka. Egentligen är jag inte alls mycket för vad andra tycker så kanske är just den här delen av mitt liv ett extra känsligt kapitel. Man har ju inte fått något "betyg" på sitt skrivande innan man blir publicerad.