fredag 3 december 2010

Att inte våga.

Förändra. Skriva på allvar. Bryta handlingsförlamningen.

Alltså, det är väl inte så jäkla konstigt att folk tvekar? Klart man har en naturlig tendens att hålla sig borta från allt som kan bli svårt. Det är ju en energisparande mekanism som klickar igång. Det där enorma motståndet.

Det är ju skitjobbigt (på sikt) att ta sig ur fel jobb/förhållande/bostad/ whatever.

Det är ju skitjobbigt att släppa sargen och skriva på allvar. HerreGUD vad man måste spendera tid med varje projekt om det ska bli nåt. Ta det På Allvar.

Ett ambitiöst skrivande med siktet på publicering kommer att ändra allt, släppa fram oerhört mycket. En del saker man kanske hellre hade låtit vila.
För jag tror inte att man kan skriva så bra som det är meningen att man ska skriva utan att öppna båda ögonen: Både utåt, och inåt mot sig själv. Ett seriöst skrivande med siktet på publicering, jämte yrkesliv/studier och socialt liv/familjeliv, betyder en total omkoppling i hjärnan. Det betyder att man bokstavligen måste roffa åt sig tid att dagligen konfrontera sig själv, i ensamhet. Sin förbannade bräcklighet, sin dålighet. (För det mesta man törs producera blir tyvärr SÅ dåligt, ack så dåligt.)

Det betyder också att man så småningom har tänkt sticka ut hakan i något slags offentlighet, och då riskerar man alltid att få ett par käftsmällar. Det börjar med refuseringarna. Det gör ont men, allvarligt, man vänjer sig.

Ens förmåga kommer att pillas i av folk man inte känner. Ens fejs kablas ut. Ens egen story.

Det är därför man måste SE och sedan RIVA NER murarna av allt som skorrar falskt i sitt skrivande; se till att man älskar bokjäveln själv. Texten. Produkten. Kärnan. Då spelar omgivningens likgiltighet eller negativa reaktioner mindre roll. Visst, upphovspersonen är också en 'produkt', men texten är det centrala. Hjärtpunkten. Så tycker jag.

Man måste ha en helvetes glöd, och mycket bränsle på lager för att hålla elden vid liv. Avund, revanschlust, äregirighet och fåfänga är inte helt igenom negativa drivkrafter där - man får plocka fram hela arsenalen för att få jobbet gjort helt enkelt. Mina största motorer idag är:

- Jag har testat många jobb men det är här jag hör hemma. Jag vet det.

- Jag skulle vara en sjukt tråkig och dålig familjemedlem om jag inte gjorde mitt yttersta i det här. Och en svikare. Också mot mig själv.

-Det är så SKÖNT med ett skrivande liv. Jag har jobbat bland lort och sopor och service och kunder och i kontorslandskap där andra alltid bestämt över mig sedan tonåren och jag älskar ensamheten, självständigheten, balansen (och den ofantliga ansvarsbördan - ja faktiskt!) nu. Ett vettigt familjeliv fritt från stress skapad av någon annan än mig själv.

21 kommentarer:

Anonym sa...

Klockrent!

Om jag nu skulle ta och släppa sargen en gång för alla...

Sofia

Arild sa...

Fan va bra du skriver Amanada. Så där så att man känner igen sig i sin egen letargi. Det är ju fan jobbigt att göra det man vill! Eller tror sig vilja. Tack för ännu ett brandtal för kreativitet och kämpaglöd.
Ja, jävlar!

Maria Turtschaninoff sa...

Spot on, my dear!

Jessica sa...

Din jävlaranamma smittar många mil bort - även till den som inte har skrivardrömmar ;O

Amanda sa...

Yay! Tack.

Saltistjejen sa...

Å jag önskar verkligen att jag en dag ska våga släppa sargen... Att läsa din blogg får mig att ta små små steg i den riktningen. Än har jag nog enbart kommit till att börja drömma om ett par skridskor, men det är ju iallafall något....?!?
Tack för din enorma glädje och glöd och pepp här!

Liv sa...

Kan bara stämma in med alla andra. Tack för alla peppande texter! Jag står just nu och håller mig hårt i sargen och försöker ömsom övertyga mig själv om att jag är nöjd med det och ömsom få mig att våga släppa.
Det är sjukt peppande att läsa här... O så skönt att höra att någon som redan släppt taget brottades med samma tankar.
Fortsätt, fortsätt! =)

Marie sa...

Tack, tack. Bra sagt. Gäller det mesta här i livet tycker jag. Allt som är skitjobbigt och skrämmande lockande på samma gång. Hur fasen vågar man?

Pernilla sa...

Håller på och släpper. Som fan håller jag på och släpper. Och vad skönt det är att få en verbal spark i baken ibland!

Jag förstår dina tre punkter helt och hållet. Kunde ha skrivit dem själv. ;)

Monica sa...

Ja, jag säger också:
Klockrent!

Anonym sa...

Tack för dina ord. Det jobbigaste är att tro på sig själv. Att man faktiskt kanske KAN bli utgiven när allt är klart. Försöker intala mig att även om ingen vill publicera boken har jag ändå slutfört något ändå skrivit en hel bok. Mer vågar jag inte hoppas på även om jag vill känna som du skriver. Att jag ska bli utgiven! // Jenny

Amanda sa...

Alltså, det är ju så här med allt:
Man kastar sig in i saker, alternativt DRAR sig för att göra saker, av samma anledning:

DET FINNS INGA GARANTIER. Att satsa, utan att veta hur det ska gå. Känslomässigt. Ekonomiskt.

Med det där förhållandet. Nya jobbet/utbildningen. Nya staden. Bokprojektet. Barn.

Man har fan ingen aning. Man kan bara göra sitt bästa.

Men hur är det dom säger; "Nothing worthwhile is ever easy" ?

Pernilla sa...

Kloker!

Marie sa...

Känner igen så väl,fast jag vet förstås inte så mycket som redan utgivna författare!

Vilket steg det är att satsa. Jag vill så gärna. Och tar mig inte tiden.

Kanske snart ändå. Inspiratör där!

Anneli sa...

Så bra tänkt och skrivet!
Jag släppte sargen men saknar fortfarande respons på det jag skrivit. Men jag gillar min berättelse, så vi får se vad som händer i nästa fas.

Amanda sa...

tänkte svara här men gör nytt inlägg

Jag skriver sa...

YES!
Kan bara stämma in.
Gäller bara att få ekonomi på det.

Amanda sa...

eh ... hehe
(svagt skratt)

Sorry to bring bad news, men nej, 'ekonomi på det' får du aldrig. Det är bara inte möjligt. För den stora majoriteten publicerade författare.

Jenny sa...

Hum..låter inte dumt. Det bor en författarcoach i dig!

Amanda sa...

kanske det ...

Malin, Costa Brava sa...

Känner igen mig. Du beskriver det så bra.