söndag 5 december 2010

"Så dåligt att kinderna blossar."

"Däremot tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att så många går omkring och tror att just de kan lyckas, att deras mediokra prosa coh platta story kan komma att bli utgiven. Det ges ju trots allt ut en hel del skit, så dåligt att kinderna blossar."

Säger Lisa. Och jag fattar hur hon menar.

Men handen på hjärtat, hur ofta plockar man upp en o-haussad debutant och tänker "FY FAN vad dåligt, nu blossar mina kinder!"
Nej. Tvärt om skulle jag vilja säga.
Man tänker typ "Okej, oerfaret - men riktigt, riktigt begåvat."

Och det är här du som opublicerad vill positionera dig. Knö dig in. Det är den standarden du måste sikta mot för att ha en chans på antagning.

Att använda en erfaren räv som författarförebild, ett välkänt namn; någon som skriver hyperkommersiell prosa som GARANTERAT kommer att antas och sälja mer än 10 000 ex inbundet, oavsett om det är 'skit' eller ej, är helt förkastligt.
Det handlar inte om "kan-han/hon-bli-publicerad-med-den-jävla-slappa-plotten-och-språknivån-så-kan-faan-jag" (även om man självklart FÅR tänka så), för det som den skribenten har gjort (som inte du har gjort) är att jobba som ett as på att etablera sig och sin 'skit-stil' hos en trogen läsekrets. Under många år.
Han/hon har valt det.
Han/hon vill/kan inte höja sig ett snäpp för varje ny bok.
Han/hon kanske gråter bittra tårar över att han/hon inte blev en mer respekterad författare - heeela vägen till bankomaten.

Att använda en sån skribents verk som förebild/morot i skrivandet kommer garanterat inte att skicka dig till någon bankomat kan jag säga.

6 kommentarer:

Monica sa...

Faktum var att jag började skriva igen när jag tyckte att jag kunde skriva lika bra, eller kanske bättre, än en av de mer kända svenska deckarförfattarna.

Nu vet jag bättre. Det krävs en massa arbete, och dessutom antagligen en god portion tur.
Jag har inte kommit dithän än att det hänger på turen, eller att manus "passar i tiden".
Så jag kan inte göra annat än fortsätta skriva för bli bättre.

Amanda sa...

Fattar hur du menar. Men. Lika bra som en av de mer kända svenska deckarförfattarna räcker tyvärr inte. Inte för en debutant som inte har styrkan av ett namn, ett varumärke, en läsarkrets i ryggen - OCH - VIKTIGT: Ett gott rykte hos arbetskamraterna på förlaget som "Nån man kan jobba med - nån som har erfarenhet och fattar grejen med denna business."

Ja du förstår ju själv hur mycket detta är värt för ett förlag. Och varför de aldrig skulle anta en okänd debutant som inte hade de fördelarna på sin sida - även om SJÄLVA TEXTEN var likvärdig.

Jag är En Lisa... sa...

Precis.
Utan namn måste man vara bättre. Tyvärr är det ju så att de flesta läser Läckberg och Janouch snarare än debutanterna. Kanske det borde vara lektion 1 a för alla med skrivardrömmar. Läs alla debutanter.

Amanda sa...

Faktiskt ingen dum idé Lisa.

Sedan är vi ju i Sverige inte så bra på att snacka om att det faktiskt finns skikt i utgivningslistorna, kategorier. Och vad de olika kategorierna ÄR, vad som kännetecknar dem. Litteratur som "litteratur", bok som bok liksom.

Utmolands talar man ju om 'commercial' och 'literary fiction', samt att det ofta finns 'mid list'-författare, pålitliga trotjänare som garanterat kommer att sälja x antal men inte 'wow' och som utgör ryggraden (jämte barnböckerna) hos många stora förlag.

Och det finns inte på kartan att någon kritiker i UK skulle elda upp sig över att 'commercial fiction' (storsäljande, lättsmälta, lättlästa böcker) säljer - just BRA - till MÅNGA. Fast okej, man kan skoja om det med nån liten dråplig/kul recension, som när Love Actually-tjejen Martine McClutcheon lade ut några provkapitel på sin chic lit-roman och det var som en ERBARMLIGT omogen skoluppsats.

Men det skulle liksom vara lika logiskt att som att förfasa sig över att många gillar godis, och kanske äter lite för ensidigt.

Så inte i Sverige. Varför? Är vi så rädda för elittänket? Vet ej.

Amanda sa...

Hittade Martines text. Detta hade folk väldigt roligt åt. Sjäv tror jag mest hon tackade för uppmärksamheten:

http://www.panmacmillan.com/themistress/

Jag är En Lisa... sa...

Jag läste också Martines text och hade roligt men inte på något von oben-sätt.
Jag tror att det du beskriver beror på att den svenska marknaden är så himla liten. Den som skriver och läser lättsmält ska liksom ha smäll. Men det är ju som du säger: förlagen måste ju ha sina kassakossor för att kunna satsa på det mindre lästa.