söndag 28 februari 2010

Våga fråga.

"Hur mycket bestämmer en författare egentligen över färgen och layouten på sina omslag?"
Undrar Tutt.

Vid pocketutgåva eller utlandsutgivning = ingenting så vitt jag vet.
Vid originalutgåvan = en del.
Fast samtidigt mindre än jag trodde.

Som nybakad författare tror jag det är lätt gjort att man blir lite för engagerad i hur ens bok och författarskap ska "förpackas". Det är faktiskt både kul och viktigt - och något av rosen på tårtan i det här yrket. Det vet förlagen och det försöker dom respektera.
I mitt kontrakt för Styggelsen fanns en klausul som sa ungefär att förlaget lovar att jobba hårt och i samråd med mig så att jag blir nöjd med omslaget. Tror inte att nåt förlag vill att författaren ska vara rent missnöjd, det gynnar ju ingen.
Men samtidigt är det förlaget som bestämmer i slutändan, och mitt förlag var väldigt diplomatiska med att leda bort mig från alla mina mer eller mindre vettiga önskningar och mot sin ursprungstanke (som de kunde backa upp med många bra argument). Det är jag glad för idag. Man måste lita på att de kan sin grej hundra gånger bättre än man själv. De har ju anställda erfarna formgivare som har full koll.

Dessutom måste förlaget ta vissa hänsyn som man som författare kanske inte har tänkt på. Vissa bilder kan vara omöjliga eller svindyra att köpa rättigheten till. Omslaget får inte vara för likt något av de andra i den säsongens utgivning. Och vad säger handeln? Förlaget kommer att sitta i många säljmöten om boken och de vet vad handeln går igång på. Hur ser andra aktuella böcker i samma genre ut - och vill man efterlikna eller bryta av mot dem? Det är också viktigt att omslaget "funkar" och är igenkänningsbart både frimärks-litet och tre meter högt.

lördag 27 februari 2010

Några lösryckta tankar om

musikaler.

För mig personligen funkar bara musikaler vars handling redan utspelar sig inom en sång-/dans-/uppträdande miljö.

I e Cabaret, Fantomen på operan och möjligen Fame.
(Cabaret är min all-time-favvo. Grämer mig enormt över att jag aldrig såg lovely Alan Cumming göra konferencieren [ovan] med hakkors målat på skinkan och allt.)

Om musikalen inte utspelar sig inom en scenmiljö blir det bara lite för långsökt (för mig) när en ensamble brister ut i teatrala melodiska show pieces*. Musikal är ju inte som fin-kusinen opera, där jag vill hävda att målet är att låta det mänskliga instrumentet briljera i sällsamt majestät och handling och relevans är fullständigt underordnade.

*Undantaget (och det finns alltid undantag) är Annie. Fy fan vad Annie har mäktiga sånger. Då gör det inget.

Jaha.
Detta om detta.

fredag 26 februari 2010

Hurra! Nu kör vi!



Ja du milde himmel. Vilket år.
Vilket sjukt kul och och schletet och konstigt och vackert dår-ååår.

Yes. Jag förtvivlade ibland.
But. We. F*cking. Did. It.
Tillsammans.

Vill också passa på att tacka för det glittriga vattenfall av ren LÖVE och alla bra råd och allt pepp jag har fått om Flingan här.

Nu ska vi frossa i varandra och allt som är gott och skoj i tre dar.
För det är vi värda.

torsdag 25 februari 2010

Jag tänker:

Inget ettårspaaarty utan såna här.
Finns det bättre recept eller verkar detta OK?
Please?
(Fast jag ska absolut ha kokos. Inte pärlsocker.)

Vi har snackat om



celebrity lookalikes borta hos Tutt. Jag är lite Lulu och lite Ulla Skoog, men mest av allt är jag nog Chucky, den onda dockan. Titta på andra bilden här för slående likhet. Och gissa vad min egen mini-me Flingan kommer att klä ut sig som till nästa Halloween ...?

Men visste du att verklighetens onda docka heter Robert och bor i Florida? Han sägs ha inspirerat både Chucky och figurerna i filmen The Orphanage. Robert är elak och busig och hemsökt som satan tydligen. Han ändrar ansiktsuttryck framför dina ögon, fnissar djävulskt, sabbar din kamera och sände en gång en rörmokare flyende ur rummet, gråtande.
Jag tycker Robert är riktigt söt.

onsdag 24 februari 2010

Har jag sagt att

jag tycker det är rätt ljuvligt, den här goda viljan och lekfullheten och korsbefruktande inspirationsbollningen som jag upplever att vi har här i "vårt blogg-gäng"?

Jag hoppas så att nytillkomna och/eller icke kommenterande och/eller icke bloggande läsare vänner inte känner sig utestängda av det.

Det finns ingen mer rafflande läsning

för mig just nu än sonens report card från dagis.
Tänk, att min gullis redan har en självständig schysst tillvaro bortom mig, liksom.
Jag läser om och om igen om hur mycket han druckit, vad dagens känslor var och vad som kommit i blöjan. Ser att han ratat alla mellanmål men vågat testa både lunchens kycklingstroganoff med ris, lite banan, och till kvällsmat pitamacka med riven ost, ägg och tonfisk. Försöker föreställa mig hur han sitter i en riktig liten stol runt ett lågt bord och studerar idolen Noah (en jävel på att käka själv).
Ler i mjugg när E kommer hem med Flingan och säger att hans nyckelperson berättat att F har babblat hela dagen och sovit perfekt och inspirerat andra barn att prata mer också. Och kärleken till vatten, musik, böcker och nallar - ja, det känner jag igen helt, that's my boy.

Jag erkänner, jag var lite nervig inför detta med heldag spädisdagis (i dyyyra och kackiga UK dessutom va, vad ÄR vi för föräldrar va?) 1 dag/vecka men jag blir mer och mer övertygad om att det är det bästa vi gjort för alla i familjen. Dessa små verkar inte ha samma övergivenhetsproblematik som tvååringarna. Jag kan ju se i hans ögon och ansikte att han knappt gråtit. Han älskar lämningen.

Och kanske bäst av allt: Jag drev igenom det jag knappt trodde jag skulle fixa själv. Jag lät E rodda ihop hela skiten. Hitta dagis, inspektera dagis, organisera inskolning, sköta alla lämningar och hämtningar och ombyten och kommunikation. Det kostade en jävla massa bestämdhet och han fick slita som fan och vara borta från jobbet och bla bla blaaa. Men så värt'et nu. Mitt huvud kokar redan över av all tråkig organisatorisk skit som omger en lovely lovely bebis. Och jag pallade bara inte att bli mer bitter än jag redan är över det kände jag.

tisdag 23 februari 2010

Här fångar jag



hur Polty (Olivia? Husspöket) drar igen dörren om mig när jag är i barnkammaren och fotar Noddyboken.

Jag öppnade igen.
Utan att tänka.
Hon höll emot men bara lite.
Som för att retas snällt.
"Vill du nåt?" frågade jag så mjukt jag kunde, fast rösten bara blev ett skrajset pip.

"Håll ut din hand", viskade det från skuggorna. Eller så var det bara vinden.
Då gjorde jag det.
Och då kittlade det lite där.
Vad fick jag?

Jo jag fick en fin present:
Tre timmars skrivflöde i ett osaligt (men vänligt) hus
och ett fint jobbmail
och ett bra jobbsamtal.

Sött - och hopplöst föråldrat.

Härlig vintage-illo från Enid Blytons småbarns-böcker om Noddy som bor i Leksakslandet. 1949 - 1963.

Jag är förtjust i färgerna och formerna. Älskar speciellt att de små träden är tydliga leksaksträd typ modelljärnväg och att stadens torn är klossar.

Men själva berättelserna om Noddy var slöa och följde en enkelspårig moralisk formula som mest gick ut på att det var bra att det fanns en polismakt som upprätthöll lag och ordning.
Och att den svarta dockan ("The Golliwog") var så klichéartad känns inte okej med moderna ögon. Den försvann sedemera från Noddys Toyland.

Japp, jag vill så gärna

sprida den glada nyheten utan att leka mystisk.

Men det gårn'te riktigt än. Legal stuff osv. Och jag är ju allergisk mot att ropa hej förrän jag är över bäcken så så får det bli. Fast nu har jag ju ropat hej. Så nåt nytt kul (jobbrelaterat) är ju i rullning. ÄNTLIGEN. Och tack för de fina, glada tillropen. Snyft.

(På tyska sidan har en agentur [tack söta söta Tante Jul] just hört av sig nu på morgonen efter mitt introduktionsmail. De vill läsa mer Styggelsen. Yess.)

Igår kväll firade vi med att skumpa runt till ABBA med Disco Boy allt vad ringmusklerna höll.
Sedan bytte jag diskborste i ren eufori. Bara sådär!
Och Disco Boy fick testa lite apelsinsaft ur pipmugg (hit), ett lättsaltat chips (hit!), fet komjölk (HIT!) och youghurt med kola-smak (ulk).

måndag 22 februari 2010

Plötsligt händer det.

När det inte kan bli mer depp och snor och februari och kräkigt och beige och gravlik tystnad från precis varenda uppdragsgivare ("Hatar alla mig för nåt jag inte fattar? Vad har jag gjort?").

Fult och osäkert och tomma skåp och osnällt och kallt.
När självförtroendet är djupfryst och tänderna gråare än utväxten.

Då händer det.
Som får mina benhår att ställa sig i givakt.
Som får den vanligen mer timida, diplomatiska, Eric-aktiga maken att köra Ari Gold-dansen, med juck och allt.

DET som jag inte kan säga mer om på ett tag.
Men snart.
Kan jag säga allt.

("Mr Gold" fick betala för sin juckdans med ett akut, långt och högljutt toabesök och kved genom dörren:
"Synd att min mage inte skulle palla champagne just idag ... annars hade jag fan köpt två.")

Hela packet ska till käftis

idag.
Secket spännande liv.

Säg till om det blir för rafflande.

söndag 21 februari 2010

Våren

är nära och husets monsterspindlar har vaknat.
Vi snackar dom som har spännvidd som min hand. Jag besparar er det där vidriga gamla fotot.

Jag har skärpt mig och blir inte tokhispig längre (det skrämmer pojken, onödigt) så jag har liksom jobbat fram nån slags outtalad truce med spindlarna. Live and let live, typ.

Men nu får dom för faan wisen up alltså. Jag kan ju för helvete inte gå i stora cirklar runt er. Kära ni, det funkar inte att sitta helt lojt och typ solbada mitt i kåkens mest hektiska gångvägar. Jag trodde spindlar var smarta, kvicka, jägare?

Kan ju säga som så, att jag vill verkligen inte trampa ihjäl nån.
Men ibland händer det ändå.
När jag rusar mot sonen för att rädda hans liv (var 20:e sekund), när jag bär sonen, när jag kör nattaspring i mörkret mot sonens rum.

Och då, mina vänner.
Då är det som att krossa en fucking clementin med hälen.

lördag 20 februari 2010

Tvingades överge uppdraget

när vinterkräket sopade mig & E av banan samtidigt.

Ja kära nån.

Jag ligger hopplöst efter

med att läsa svenska romaner jag tycker verkar intressanta.
Därför är jag med i den här tävlingen där man kan vinna Sara Kadefors nya 'Borta bäst'. Skynda skynda om du också vill tävla, sista dagen är idag.

Nu: Frissan.
Gulp.

fredag 19 februari 2010

Äsch, stal och stal förresten.


Färgterapi av det här slaget är bannemej inte gratis va.

Sa jag att jag STAL


200 kr från sonens barnbidrag och köpte denna makalösa slinkiga 80-tals-solklänning i äkta akryl till mig själv? HAHAHA. Like stealing candy from a baby.

Funderar nu allvarligt på att göra mig en paraplydrink mitt på blanka jävla dagen. En skål pommes frites med smält ost till sonen. Sitta i solfönstet och spela Club Tropicana och pilsk-glo lite på de två-tre skapliga manspersoner som kvarteret har att bjuda. Blunda för att "trädgården" är ett frostigt träsk. Blunda för host och snor. Leka att vi är i Nice. Bli sugen på en cigg. Bli sugen på hummer! Borde det inte vara rea på dom nu efter Valentines?

Nej, ibland är skillnaden mellan WT och livsnjutare inte stor.

Trevlig helg!
Jag ska bleka sönder min egen skalp. Yippee. Vad ska du göra?

Idag

tänkte jag försöka återerövra kontrollen över min "karriääär" en gnutta.
Styra upp, olja maskineriet lite. Hojta där jag kan.
Ingen har visat mig hur ärligt talat. En del har man ju snappat upp men jag vet att vissa kollegor tycker att mina metoder är väl kaxiga. Jamen bu-huuu för att inte du vågar gå fram och prata med några movers-and-shakers när du får chansen då.
Jag går på magkänslan. Hittills har ingen med makt över kontrakt och utgivningar bett mig dra åt helvete. Men dom kanske tycker jag är värsta kusinen från landet i hemlighet, vad vet jag.

(Viskar: Jag gillar den här biten. Den är så fundamentalt motsatt alla de där introverta konstiga timmarna ensam med sittfläsket när man försöker producera bra [?] skit.)

Idag tänkte jag ta Berlin.
Visst borde Styggelsen ges ut på tyska? 'Der Greuel', typ. Låter väl bra?

(Öhum. Ingen som känner någon trevlig tysk förläggare med känsla för svensk skräck va?)

torsdag 18 februari 2010

Dagens klipp - och dagens paket.



Från fina tant Tutt.

Ja vad tycks?
Jew-fro no more asså.
Jag gillar't själv ärligt talat.
Speglar mig lite extra och skrockar nöjt.
Får lov att ge morsan fyra av fem slöa saxar här.

(Hade blivit fem om det inte var för dom där mentalsjukhus-hacken i mitt hövve på sidan som inte syns på bild. Oh well.)

Puss,
Felix

Ett modebegrepp

som står mig upp i halsen (bom-bom) är det där med "sockerberoende".
Att alla skulle vara såna trääälar under sitt "sockerbehov" helt plötsligt, och att detta skulle vara något slags ok med kraft att ödelägga liv, som måste bekämpas varje dag med en vilja av stål, FÖR ANNARS KOMMER MAN ATT MÅ MYCKET DÅLIGT. Rent av LEVA FARLIGT.

Är det inte lite så att några smarta dietister sått mörka tankefrön här ("Tänk vad mycket socker det tillsätts i en del färdigmat och såser och bröd, jojo, det är ju ett billigt och effektivt smakämne, hmmm, detta kanske vi borde blåsa upp, no?")?
Varför får jag känslan av att man trissat upp och lanserat denna grej för att sälja böcker?
Spelat hårt på en ny infallsvinkel på folks eeeviga kropps- och matnojor.

Har man inte målat upp Det Livsfarliga Sockret till en sådan majestätisk matskurk att man nästan skulle kunna tro att arsenik med krossat glas var fräschare att knapra på vid det här laget?

Om jag nu leker djävulens advokat här lite va.
Men. Finns det faktiskt något mätbart vanebildande ämne i socker? Okej att det kittlar njutningscentra, det verkar vara en etablerad sanning.
Men. Har verkligen eventuella skadliga biverkningar, säg självförvållad diabetes, ökat markant sedan folk började äta ketchup och dricka oboy? I vilka social- och åldersgrupper har självförvållad diabetes i så fall ökat? Och är det säkert att man inte kan härleda dessa eventuella biverkningar till en rad komplexa livstilsförändringar i väst? Är SOCKRET verkligen den vidriga satan som förtjänar allt detta drama? Jag känner att jag måste slänga ut den tanken.

Jag menar: Varje vuxen människa vet väl redan att måttlighet är nyckeln, no?
Och alla vet väl att småsnaskande är den i särklass enklaste och mest tillgängliga ångestdämpande metoden? Att extrema cravings ofta tyder på någon kroppslig eller själslig brist? Räcker det inte att man, typ, håller det i minnet lite? Eller söker hjälp för problemet, inte symptomet?

Säg till om jag är ute och cyklar. Jag kanske är fullkomligt naiv här, kära självdiagnostiserade sockerjunkies.
Eller ... smaka på tanken ... är detta gruuuvliga "missbruk" mest ett mediaspöke tillverkat av gles sockervadd?

onsdag 17 februari 2010

Dagens research.

Ingen sommarskräckis utan ett juävulskt åskväder va?

Delvis lyckat.

+ Han var sysselsatt i 10 minuter. Och bekantade sig med nåt helt nytt i smak- och konsistensväg utan att ulka.

- Det mesta blev oätet.

Jag ger engelska flapjacks 3,5 vidga-bebisens-matvärld-solar.

Snart: Sanningens ögonblick.

Sonen ogillar

min matlagning.

Vissa bakverk går dock ner (på nåder).
Så nu på morgonen har jag gjort mig till och bakat flapjacks för första gången.
Ett matigt, segt och göttigt kaffebröd sådär.
Tydligen bra för hans muskler i käften att få jobba och tugga lite.

Flapjacks med diverse smaker och glasyrer finns att köpa i nästan alla engelska fik. Ibland unnade Tutt och jag oss en flapjack ute på Sussex Unis campus.
(Fast mest var det baguette med tonfiskröra som gällde för mig.)

Det är egentligen skamligt att jag aldrig testat att baka flapjacks innan för det är riktigt mysigt - och hemskt enkelt.

180 grader, 20-25 min (ju kortare tid desto segare)

Vik till en fyrkantig liten "form" (15 x 15 cm) av smörpapper och ställ i långpanna.
Smält 75 g smör och 75 g brunt socker i en kastrull under omrörning.
Tillsätt 1 - 2 msk sirap.
Tillsätt 175 g havregryn och en liten nypa salt.
Rör väl.
(Tillsätt torkad frukt, nötter eller chokladpluppar om du är på lyxhumör.)
Tryck ner smulblandingen i "formen" och grädda. Tryck rätt hårt.
Markera "rutor" med en kniv innan kakorna svalnat och stelnat helt.

Me too, me too.

Svara du med.

Som läsare är jag: Periodare.

Som bloggare är jag: Mig själv.

Senast lästa bok: Megan Abbots "The song is you".

Senast köpta bok/böcker: Kan ha varit den ovan.

Favoritdeckarförfattare: Kan vara hon ovan.

Jag läser allt av: Siri Hustvedt. Och hon ovan. Hårdkokt böna det.

Jag läser helst inte (genre/författare): BOATS, slappt berättade romaner, eeepiska släktkrönikor, må bra-böcker.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Spooky shit. Och böcker om leksaker och dockskåp.

Förutom svenska läser jag gärna: På engelska. Eller i bilder.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Mer Noréns dagbok tror jag. Fast jag fick ta en paus, tonen; hans själva skrivmanér, alltihop började klinga ofrivilligt parodiskt i mitt hövve.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Bury me deep - nya Megan Abbot. Ej ute än.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Vintage-barnböcker.

tisdag 16 februari 2010

Kånka, kånka, snörvel, jaha, där kom regnet.

Men aj fan.
Jag måste ju en sväng till posten också innan dom stänger för lunch.
Tramp, tramp, tramp.
Kö.
Kö.
Kö.
Tramp, tramp, tramp.

Åh. Skönt att komma hem igen.
Tack för sällskapet.
Nästa vecka går jag kanske ut igen.

Matshopping.

Så ful affär, så ful kundkorg.
Besparar dig bilder.
Jag menar, tänk dig själv:

-Havregryn
-Kotletter
-Gul hushållsfärg
-Salami
-Hushållspapper
-Osaltat smör

Nej. Jag kunde inte ha plockat ihop ett fulare gäng ens om jag hade försökt.

En dos av glamour på Boots.



Hälsade på hos söt stylist

som hår-inspirerar mig.
Vi har liknande grundfärg. Hon har inte blekt sin utväxt på 5 veckor här.

Hon & kollegan nöp i mina testar och kluddade lite kemikalier bakom mitt öra och sa
"JA FÖR BÖVELEN, we can work with you!"
På lördag kör vi.

Kåk med målning av en cricketplan.

Jaha.

Kom!

Vi tar en sväng på stan!

Pardon my french



men hur FAAN gick detta till?

Djupt tacksam över oss.
Och djupt tacksam över att det första året snart är över.

Jag har ärligt talat inga minnesbilder inom mig från vårt första år.
Och då har jag inte ens varit deprimeeerad.
Det kan nog bli så när man lever extremt mycket i nuet. Man hinner inte "ta" minnesbilder med sina sinnen, bara med kameran. Orkar inte.
Först nu känner jag så smått att vi landat i en ny normalitet. Att varje dag inte längre är ett maratonlopp.

Det första året suger, det tycker tydligen många.
Det var bra att jag visste att det kan kännas så.
Att det är okej att känna så.
Så slapp man bli besviken.
Känna sig misslyckad.

Jag vet inte om pojken var en extremt behövande bebis (käka varannan timma dygnet runt och varje måltid tog 1 - 1,5 timma - jo, det var oväntat. Hade jag låtit mig mobbas av amningsmaffian hade jag inte funnits nu).
Eller om vi kanske trots allt hade lite rosa skygglappar innan han kom.
Eller en kombo.

Hur som helst:
Med risk för att låta melodramatisk så sa en klok vän att det kan bli som en liten skilsmässa. Det stämde. Men man kan fixa sånt.
Tur man har bra karlsmak.
Jag skulle hellre aldrig ha några barn än att få dem med nån ego-jävul som inte kunde se stora sammanhang, ta exakt hur mycket skit som helst och samtidigt styra upp, älska och vårda utan minsta smula tillbaka. På mycket länge.
E rockar. Det visste jag ju.
Hur ensamstående föräldrar utan familj och nätverk i närheten fixar detta utan att kidsen blir Norman Bates kommer jag aldrig att förstå.

En annan kompis sa att det är som att gå under ett fucking regnmoln från bebisens vecka åtta (när ens energireserver tar slut) tills kiddot blir sisådär åtta månader. Jo, det stämde också lite.

Och så det viktigaste:
Att så fort man tycker att man har koll på en fas - så är gullet vidare till nästa. Mycket rafflande.

Och nu fattar jag varför alla rötägg som aldrig tidigare haft någon spännande, krävande eller ansvarsfull sysselsättning i sitt liv får sån hybris när de värpt.
Lägger sig till med översittarfasoner, JAG VET BÄST-attityd och ett självförtroende som gränsar till det psykotiska.
För det är en cool roll.
Man blir lite stolt och hög och självgod när man känner att man faktiskt "fixar't".
(I mitt fall i sisådär tre minuter, nån gång i veckan.)

måndag 15 februari 2010

Dagens inspirationsbild.

Ett rum att tappa förståndet i.

Har en sån där dag

när jag funderar allvarligt på vad jag håller på med egentligen.
Ja, yrkesmässigt alltså.

Jag har hört att två saker är grundläggande för att man ska må bra i sitt jobb. Dels lär det vara uppskattning, dels en känsla av att man har någon slags kontroll (över sina arbetsuppgifter, delmål, hur man organiserar sig).

Och jo, jag har båda två. Ibland. In spades, faktiskt.
Men lika ofta har jag inget av dem.
Och jag tänker på författaren Maria T som en gång gick omkring i limbo i 8 månader och väntade på ett jobbbesked (det blev negativt).
Och jag tänker på alla dom som hamnat i yrken där man aldrig får känna vare sig uppskattning eller kontroll.
Och jag känner mig lite vagt dum sådär.
Självfixerad.
Utsätter inte bara mig själv för en konstig press här.
Det är ju hela familjen som får känna på't.

söndag 14 februari 2010

Flingan och de rosa marängerna.


Great success.

(Chokladpavlovan? Kunde inte hålla oss.
Åt upp hela igår kväll.)

lördag 13 februari 2010

Mer helblond inspiration

åt mig själv.
Tycker hon är lite skön faktiskt.

En förförisk liten pavlova

med vit chokladgrädde (snilleblixt! Vitt lyxigt drickchokladpulver från Whittards nedrört i den ovispade grädden 10 min innan vispning).

Vi får se om maken anser pavlovan värd namnet. Och det morbida energiintaget.
I hope so.
När den har fått vila en natt i kylen och götta te sig och svegna.

Efterrätt är annars en sällsynthet i vår kåk.

Men elvisp! Elvisp är ju da shit asså! Hur har jag tänkt som inte ägt nån på flera år?
Visste inte att man kunde ha så trevligt med kläderna på.

Dagens kjoltyg.

Älskar att lubba ner för alla våra trappor i ett svep i den här.
Hur den liksom svallar omkring mig då.
(Ja. Jag är lättroad.)

fredag 12 februari 2010

Jo se på fan.

Kom lilla hjärtat.
Jag ska ge dig ett gott hem.

Fick ett infall

att städa lite.
Det gick över snabbt.

Om jag nu bara hade en pralin där i nypan.

"Jag skriver själv på en roman (givetvis) och skulle vilja fråga ..."

Fick ett trevligt mail som jag känner har allmänintresse:

"Hej!
Jag skriver själv på en roman (givetvis) och skulle vilja fråga om det är OK om jag frågar litet om hur man går till väga för att få den publicerad. Inte nu, utan kanske sedan när jag ser slutet. Skrivprocessen har jag kläm på, men att närma sig förlagen är svårare."

Absolut!
Fast det där med att närma sig förlagen är egentligen himla rakt-på-sak; det finns inga smarta knep eller krusidulliga presentationer* som funkar.

Ett genomarbetat manus med egen ton och språk, och en början, en mitt och ett slut är det som funkar.
Med ett kort säljande följebrev som gärna ska berätta lite hur du kom fram till just den idén och på ett subtilt sätt demonstrera att du är en fucking ordmagiker och att nu jäklar ska dom hålla i hatten.

Till ett förlag som redan ger ut böcker i genren du skrivit (forska i bokhandeln, bibblan).

Jag gillade att ringa eller maila redaktörer på förlagen jag såg som möjligen intresserade av mitt manus (för att stå ut från mängden) och berätta jättekort vad boken handlade om, och fick jag skicka manus till henne/honom? Och ville hon/han helst ha ett mailat attachment eller en papperskopia i posten?
Sen är det bara att skicka, ignorera alla utskrifts- och portokostnander, och försöka vääääänta utan att bli sinnesrubbad. Hålla sig bizzy med annnat skrivande m a o.

(*Snarare tvärt om - är det något som får lektörer och redaktörer att redan inledningsvis bli tveksamma tänka 'hej och hej då din bozo' så är det långa blommiga följebrev, foton på skribenten och hemmagjorda omslagsidéer.)

TIPS: Branschtidningen Svensk Bokhandel hade en mycket bra debutantspecial för ett tag sen. Här är några av de lååånga men nyttiga artiklarna:
"Här sorteras författardrömmar"
"Att se dikterna i tryck var stort"
"Den svåra andraboken"

Good morning, romance-lovers.

torsdag 11 februari 2010

blonde ambition II

Snackade just med min salong.
Min ordinarie frissa känner sig inte kompetent att göra't - hon gör helt enkelt sånt för sällan (fast jag vet att hon skulle fixa't skitbra).

Ska in på konsultaton på tisdag med en annan stylist (som själv har suicide blonde-färgat) för att lämna hårprov + undersöka om det blir en flerstegsprocess eller ej.

Blonde - it's not a hair colour.
It's a commitment.

Morgonmyset och morgonbuset.


Jag vill, jag vill, jag vill

helblondera i Jamie Winstones färg (här till vänster i röd karamell).
Kommer jag att ångra på detta?
GÅR det ens? Jag menar, vad händer med mina redan blekta slingor då?
Dom kanske trillar ur skalpen.
Hmm. Blir ett litet hilvide att hålla reda på den knivskarpa utväxten också skulle jag tro.

Mvh,
Hobby-ytlig

onsdag 10 februari 2010

Newsflash:

Har skaffat elvisp dårå.
Och lite annat krafs.
Tänkte ge mig på ett klassiskt bakverk till sonens fölse.
Mest för att jag är otippat toksugen på't själv.

Gissa vad?

(En annan övertydlig ledtråd här.)