Inspirationen.Jag började jobba och efter en stund dök även inspirationens flyktiga vita spöke upp och började viska. Det blev 2500 hyggliga ord, och ett mindre genombrott med handlingen på ett nytt projekt - mycket mer än jag är van vid, och GÖTT med lite bitar som föll på plats. Överraskande och spännande bitar. "Hey, är det SÅ det ligger till? I can work with this!" tänkte jag. Då är det bannemej som bäst.
Alltså kan jag nu spendera kvällen med en känsla av bragd och inte en känsla av gnagande misslyckande och förslösad tid som aldrig kommer åter.
För vi måste klargöra en grej: Det här med att säga att man vill skriiiva och sedan inte göra det (för att man inte har nån inspiratiooon, i e inte vet hur man ska gå vidare, och inte har fantasi och energi nog att skriva sig ur det hålet), det känns som att svika sig själv.
Väldigt ledsamt och destruktivt. Var't där, gjort'et.
Jag tror att vi som ger oss själva gåvan att vara stenhårda, som kan tvinga kroppen att sätta sig ner och bara köra, fast det tar emot så in-i-helvete och man hela tiden måste ta den vedervärdiga risken att det bara blir skit som måste konfronteras och strykas eller skrivas om - det är vi som är författare.
Med andra ord: Det är aldrig 'läge'.
Och inspirationen kommer aldrig på besök - om inte du själv 'dyker upp' först.
