måndag 31 maj 2010

Jodå, hon kom.

Inspirationen.
Jag började jobba och efter en stund dök även inspirationens flyktiga vita spöke upp och började viska. Det blev 2500 hyggliga ord, och ett mindre genombrott med handlingen på ett nytt projekt - mycket mer än jag är van vid, och GÖTT med lite bitar som föll på plats. Överraskande och spännande bitar. "Hey, är det SÅ det ligger till? I can work with this!" tänkte jag. Då är det bannemej som bäst.

Alltså kan jag nu spendera kvällen med en känsla av bragd och inte en känsla av gnagande misslyckande och förslösad tid som aldrig kommer åter.

För vi måste klargöra en grej: Det här med att säga att man vill skriiiva och sedan inte göra det (för att man inte har nån inspiratiooon, i e inte vet hur man ska gå vidare, och inte har fantasi och energi nog att skriva sig ur det hålet), det känns som att svika sig själv.
Väldigt ledsamt och destruktivt. Var't där, gjort'et.

Jag tror att vi som ger oss själva gåvan att vara stenhårda, som kan tvinga kroppen att sätta sig ner och bara köra, fast det tar emot så in-i-helvete och man hela tiden måste ta den vedervärdiga risken att det bara blir skit som måste konfronteras och strykas eller skrivas om - det är vi som är författare.

Med andra ord: Det är aldrig 'läge'.
Och inspirationen kommer aldrig på besök - om inte du själv 'dyker upp' först.

Den här

helt underbara bilden från författaren Linda Unnhems blogg gjorde min dag. Den borde vinna nån slags foto-medalj.

Idag

försöker jag ta till mig alla mina egna skrivtips, som jag är så jääävla bra på att predika men inte på att utöva själv alla gånger.

Det spritter och kliar i stittfläsket. Jag vill inte sitta ensam i det här rummet och knacka tangentbord idag! Jag har ingen inspiratioooon.

Så, låt se, hur var det nu... jo just det; börja ändå. Show up to work. Skriv nån skit bara. Så kanske inspirationens lätta vita vålnad kommer glidande och börjar viska i mitt öra så småningom.

söndag 30 maj 2010

Helgen.



SJP flänger runt jorden. Hennes gubbe Matthew Broderick + en av tvillingarna hänger i mitt kök. Vem har roligast?

fredag 28 maj 2010

En otippad grej med att spela

nya braiga vilda västern-TV-spelet Red Dead Redemption är att man vill bli Bonnie MacFarlane. Så skickligt gjort är spelet. Det är som en film.

Därför måste man rota fram lilla-huset-på-prärien-blusen.
Bonnie är en ny modeikon. Kom ihåg var du hörde det först. SÅ wearable och sexigt, till skillnad från Lara Crofts äckliga porrstil (i övrigt gillar jag hennes karaktär).
Bonnies stil pissar på dom stackars bordellhorornas (även om jag alltid varit svag för mamelucker).
Hon har även byxkjol så att hon kan rida in vilda hästar, fräknar och ett skitsnyggt chunky halsband i native-american-stil - silver och turkoser - vill haaaa.
Mvh,
The Geek

Färdig illo.

Jag jobbar med doppe-bläck (kandahar vattenfast) och tunt böjligt stift.
Skannar in teckningen på datorn.
Fräschar upp & färglägger i Photoshop.
(Det prickiga är riktigt inskannat tyg - som ett digitalt collage.)

Illon är till nästa nummer av Lyckoslanten. Bling-flickan med lyxglassen inspirerad av en modern "Slösa" i min fantasi.

Mer ritat.

Ur skissboken. Förslag till en notis.
Flickan äter världens dyraste bling-bling-glass, med "bladguld" på.

Jag älskar att göra redaktionella illosar. Det var mina första riktiga uppdrag som nybakad illustratör och jag vill alltid försöka fortsätta göra såna när jag kan - och blir anlitad förstås. Det är korta lekfulla intensiva uppdrag - skarp kontrast till det lååångsiktiga arbetet med "samma" figurer över tolv super-genomtänkta uppslag i en bilderbok.

Mina skisser är som regel mer stunsiga och livfulla än den "färdiga" illustrationen. Så är det för nästan alla illustratörer, och det är ett gissel för mig som jobbar mycket med gester och ansiktsuttryck, och strävar efter en balans mellan lössläppt "goofy" flyhänthet och återhållsamhet i formspråket.

Nåt man måste vara medveten om. Och jobba hårt på. Men också förlika sig lite med. "Det blir aldrig så bra som man hade tänkt sig innan, sådär som man ser projektet för sin inre syn - så är det för alla", sa en klok veteran på en föreläsning under utbildningen.

torsdag 27 maj 2010

SATC2 - Londonpremiären.

NU blir det åka av. Nu leker vi med dom stora tjejerna.
SJP & kollegorna har flugit in och sitter och blir fixade as we speak.

Den här skatan är redo.

Tette är också klar - och supersöt. Lyllos lyllos Herr Tette.
Och Tutt har sin fabulösa outfit förstås.
Yvonne, har du bekvämt på fötterna? Nåt rosa på kroppen möjligen? Det klär dig.
Suz, spirorna to die for på vädring I hope?
Ina, Marimekkon kanske? Den var sååå snygg på dig.
30-nånting, ruska liv i din ljuvliga coola brudklänning?
Adrenalin, lite Patti Smith-stuk? Rock'n roll.
Skrållan, det kvittar ju vad du slänger på dig så funkar det. Apa.
Tante Jul, samma sak med dig. Lufta boobsen tycker jag, dina är fab.
Anna, dina rosa bröllopsskor. No doubt.
Maria, det blir nåt tjusigt och romantiskt, det slår jag mig i backen på.
Jung Form, något grafiskt strukturerat med statement jewellery.
Marie, jag ser dig i en fantastisk mamma-kreation från Gaultier.
Lisa får ta vad du vill till din semesterbränna. Korallrött läppstift brukar passa.
Malin, allt klär en skönhet.
Arild, din underbara rosa med fransar?

Är ni andra klara?
Ja det tror jag.
Behövs ju inte så mycket när man redan har 'det' liksom.

Nu undrar jag bara:
Var i hilvide är våra inbjudningskort?!

Dagens hatt.

Very "Kallifatides ranch"*, no?

*'Kallifatides ranch' är en metaforisk plats på en ö i den grekiska skärgården. Där trängs varenda klyscha som existerar om konstnärskolonier, olivlundar, vackert åldrade terrakottakrus - och kvinnor som dansar omkring och njuuuter i stora hattar och långa vida linneklänningar utan underbyxor inunder.

Tutt och jag kom på konceptet år 2000 när vi bodde ihop och skrev D-uppsats dagarna i ända. Nu är uttrycket en del av min kanon. Kan inte gå förbi ett keramikfat med blå glasering utan att tänka "Kallifatides ranch". Jag kan knappt sätta mig ute vid mosaikbordet och skissa lite utan att tänka 'Kallifatides ranch'. Även E har sugit upp begreppet och blir en annan man varje gång han får på sig sina svarta vintage-aktiga hotpants-badbrallor. En nonchig hö-hö-sensuell typ som säger "Titta på mig, jag är en svartmuskig överårig fiskarpojke från byn. Jag jobbar som handy man på Kallifatides ranch, och jag har fortfarande det, huh? Huh?" och klämmer mig på bröna.

Sonen skrattade i övrigt så han pissade på sig åt min hatt.

Testar nya bolljus

till årets julgran.

Du som tror att jag skämtar måste vara ny här.
Varmt välkommen!

onsdag 26 maj 2010

Dom måste vara

den mest fotograferade generationen i mänsklighetens historia, dom här små nya.

Jag önskar att vi tagit ännu mer kort, tidigare. Speciellt på honom naken. Dom ändrar sig ju så fort i kroppen. Jag spenderar massor av tid på kvällen med att bara titta på bilder av honom, av oss. Bearbeta dagens intryck. Utvecklingen från månad till månad. Se honom.

För mitt uppe i't, ja det går bara inte att greppa. Felix är a-l-d-r-i-g still när han är vaken. Han är en virvelvind. De andra ettåringarna på dagis verkar liksom leva sina liv i slow motion intill honom. Jag visste inte att ettåringar kunde vara så stillsamma. Jag blir orolig för dom. Tycker synd om föräldrarna i mjugg. Är deras kids lite sinnesslöa sådär?

"Ja' ä' good boy", har Felix börjat säga ibland.
Ja det är han verkligen.
"Han är kolugn och mycket mild i sinnet - jämfört med E som liten", sa svärmor.
Gulp. Där har vi't.

Mvh,
Stolt mor

Ytligt igen: Förlåt mig!

Men h*lvette vilka skator.
Är det alltid så de inbjudna gästerna väljer att se ut på GALAPREMIÄRER i Stockholm?
Eller var det nypremiär på The Crow eller nåt?

Tror Anna Books söta flicka tog hem detta va?
Jaja.
Ungdom är svårslaget. Och en genomtänkt outfit. Fixat hår. Och lite, öh, FÄRG på kläderna kanske?

Nä nu ska elaka avundsjuka Mandis-som-inte-kommer-ut-på-stan-tillräckligt krypa in i kojan igen och lugna ner sig lite.

P.S. Vem är Jessica Almenäs? Min första tanke var: Oj, Linda Skugge har en bystig lillasyster som fått volang-genen.

Här skulle jag

kunna skriva om den intensiva närvaron jag upplever i huset just nu, efter en stillsam period. Hur området precis utanför barnkammaren liksom skälver och vibrerar av - inte något, av någon.

Skulle kunna prata hur mycket som helst om hur jag skyndar mig förbi vissa platser i huset. Hur jag undviker att bli stående för länge framför vissa speglar.
Hur förnimmelsen av en tung, mörk kropp som dinglar från snedtaket i den brantaste smalaste trappan aldrig är långt från mina tankar.

Men jag spar mig lite. Öser in min mörkrädsla och min fascination för hemsökta psyken i hemsökta hus i böckerna i stället.

Men om vi säger så här: Igår kväll när jag satt och redigerade den nya skrämde jag upp mig själv så att tårarna kom. Inte illa för en skeptiker va.

tisdag 25 maj 2010

Mina "Swedish Hasbeens"-skor

är här!
Helnöjd.
Å, det känns som en riktig gåva till mig själv detta.
För jag unnar mig i princip aldrig kvalitetsskor.
Går alldeles för ofta och trampar omkring i billig skit. Så dumt.

Klomp klomp.

Ritar mest idag.

Snart i en barntidning nära dig.

Sekunden efteråt

genljöd ett hiskeligt vrål över nejden.

måndag 24 maj 2010

Läskigt rolig och smart tjej

med en vansinnigt skön blogg.
Och en muthafucka gigantisk begåvning.

"Kl*ttan och F*ttan" säger jag bara.
Jag skrattar än.
Alla måste spana in Lina.
Nu.

Jag tror vi stannar kvar

i sängen hela dan.

Red Dead Redemption- tv-spelet - so far.

Spoilervarning om du vill spela helt utan förkunskaper:

Fantastiskt fint återgivna vilda-västern-landskap. Underbara hästar.
Personerna är en aning kantiga/klumpiga i utseendet, som vanligt i Rockstar-spel.
Spelordningen/"världen" känns redan enormt stor/fri (i e icke-linjär).
Minst en stark kvinnlig karaktär.
Rätt lätt att skjuta.
(Men hittills har det varit en aning för mycket skjuta och lite för lite problemlösning/story för min smak.)
Stämningsfull musik.
Smarta referenser.
En hel del humor.
Och röstskådespeleriet är grymt bra. 'John Marston' görs av Rob Wiethoff som låter extremt mycket som en ung Tommy Lee Jones, vilket får mig att undra om det ligger en spännande ledtråd till hans etniska ursprung där...

lördag 22 maj 2010

Dagens hobby-ytligt: Inte för att jag är bjuden


till SATC2-premiären i London i slutet av månaden eller så, men OM... ja OM. Vad skulle man ha på sig? Vad skulle du ha?

Nu vet jag. Jag skulle ha sliten GAP-jeansjacka över den asymetriska jerseyklänningen från Anthropologe (överst). Exakt samma outfit som jag körde på den där välsignade Rufus-konserten.
Men jag skulle inte ha praktiska skor. Hell no.
Jag skulle ha mina barmhärtigt halvhöga superfina kopior på guldskorna Carrie har här, och som jag blev genuint skitglad när jag hittade. Mina är från River Island, 200 kr, bättre begagnade.

Och nu vill jag veta hur ni skulle se ut kompisar. Med bilder/länkar. I kommentarerna eller i egen blogg. Man får ju drömma va.

Solbränd skalp

- har alla detta problem eller bara vi med bebishår + grishud?
Men jag är glad ändå.
Nu blir det huckle och skugga och fix med potatissallad och salami och oliver och houmous och andra göttigheter i svala köket.
Killarna grejar med lilla uppblåsbara poolen.
Ska bli SÅ spännande att se Flingan testa utebad för första gången. Helvete vad roligt min syster och jag haft i små plastpooler och vattenspridare.
Vem behöver åka bort?

Och ikväll ska jag och maken ta oskulden på Red Dead Redemption, eftersom vi tillhör den där skamlöst töntiga geek chic-a gruppen vuxna som Fotbollsfrun stör sig så oerhört på. Som är fullständigt bekväma med att bejaka vår barnsliga förtjusning i att leka och spela spel.
Och hänge oss åt vår passion för välgjord underhållning och stååårytelling.

Och det har ju gått okej för oss hittills.
Om man säger så.

fredag 21 maj 2010

"Nä nu MÅSTE jag blondera om håret."

eller
Dagens peruk.

Säg inte 'varför?'
Säg 'varför inte?'

För att det har varit en kul och bra och hoppfull arbetsvecka på det hela taget.
För att jag gillar fredagsflams.
För att jag tänkte chocka grabbarna.
För att man inte har roligare än man gör sig.
Utklädning = loligt!

Good Mårning!

Idag är det jag som fixar lagad frukost till pojksen.
För det är freee-dag - yes!

(Har faktiskt en sån här liten panna. Present från min andra tjej-room mate i Brighton efter Tutt om jag inte minns helt fel.
Men inte fasen blev det så sött.
Så den bilden besparar jag dig - ehum.)

torsdag 20 maj 2010

Ett snapshot

från vår baksida, just nu.

Äntligen! (mer matlagning)

Ibland är jag så handlingsförlamad och dum att klockorna stannar.
Varför har det tagit mig så många år att skaffa en matlagningspensel (eller vad det nu heter) i silikon, hygienisk och smart?!

Jag har ju alltid avskytt, avskytt de traditionella. Som bara fäller och är äckliga och svåra att diska ordentligt. Vad är värst, gamla äggrester eller diskmedelsrester liksom?

Nu får det vara nog.
Nu har jag köpt.

Redigerar bok.

På nivån jag ligger nu handlar mycket om att jag fått hjälp med att belysa vad jag behöver "göra mer" av (händelser/känslor/personer) - och annat jag bör "göra mindre" av. En och annan idé om hur och var i texten jag skulle kunna göra detta, men med mycket (otäck) frihet att fucka upp. Fast fucka upp förresten, så ska man ju inte tänka för det värsta som kan hända är ju bara att redaktören säger att det inte funkar, och så blir man båda två lite tröttare, men så testar man att skriva på nåt annat sätt.

Mycket är upp till mig, hela processen igenom.
Ibland skulle jag önska mer detaljstyrning för det är tröttsamt att ensam brottas med hur jag ska berätta den här historien på bästa sätt. Mycket bryta ner och bygga upp igen, eller försöka bygga upp igen. Testa nya saker. Testa igen och igen. Det är sällan njutbart på det här stadiet.
Jag "vet" ju hur allt kommer att gå.

"Jag varken bör eller vill eller kan säga hur du skulle kunna få't att funka, men jag vet när du lyckats, och då säger jag till!" säger min engelska redaktör.
Så man fortsätter testa, jobba fram olika lösningar varav de flesta förkastas. Vilken störd process egentligen. Det kan kännas tröstlöst, ogripbart, utsatt, TRÅKIGT, ett enormt och bräckligt gissningsarbete.
Men på samma gång är det ju spännande. Hedrande, att man får hjälp. Jag kan inte säga hur glad jag är att jag "tvingas" göra det här och att jag har människor omkring mig som vill jobba med mitt författarskap.

I princip ännu en omskrivning alltså. Eller (som jag sagt förut) som författaren Johanna Thydell säger, och som man ska veta:
"Det är egentligen inte förrän jag fått en bok antagen som jag faktiskt skriver den."

onsdag 19 maj 2010

Just nu i köket:

Fundering:
Att man kan bli så jefla arg på den man tycker allra mest om?

(På denna bild, här och nu, finns dock inga aggressioner.
Låt oss kalla det biff-effekten.)

Rött och rosa

nära varandra tycker jag är en magisk kombination, rent visuellt.
Ja det var bara det.

Nu: Greksallad och grillad biff. Blev så satans sugen på go-middag av kommentarerna under det tidigare inlägget. Fänk jo!

Vad är din bästa rätt?

Ina bloggar om palt och det ser så jäääkla gott ut på hennes bild. Och jag tänker att jag bara måste vidga min matlagnings-repertoaaar (jag har förresten aldrig testat palt).

Vill du tipsa om din godaste festliga rätt för två som du gör tack?
Gärna relativt snabblagad också please.
Typ lasagne går bort, jag gör en god men det funkar inte nuförti'n för det är för många moment och då blir jag matt.
Jag och E har inte längre middagsmaten som största hobby och fokus, men på Brighton-tiden var det annat.

Tänk inte på kostnaden, men gärna på att jag bara inte KAN få tag på löjrom (bu-huhu).

Det jag själv varit mest nöjd med sista året var egen gåsleverpaté till jul (svindyr råvara och lite pill med venerna men SÅ värt), min egenkomponerade korvgryta med harissa (budget/simpelt), att jag tack vare Mirjam äntligen lyckats med chokladmousse på två ägg, och att jag bara blir bättre och bättre på att köpa och steka kött. Julsushin var också kul men aningen mycket feppel.
Det jag mest vill testa nästa gång jag känner mig ambitiös och har odlat upp dillen är Annas gravade lax.
Det jag alltid blir missnöjd med är min biff stroganoff och hemlagade pizza.
Vi äter typ allt.

Så shoot!
Och tack på förhand!

tisdag 18 maj 2010

Dagens sämsta skrivartips: Hybris.

Det funkar ju för vissa andra författare? Måste man ju testa då.

Så jag bestämmer mig för att jobba i tiara.
Och för att snegla hela tiden på SklTs artikel från 2008 vars rubrik vrålar "AMANDA - DROTTNING AV SKRÄCK".
Har lagt upp den som wallpaper på datorn med.
Ska jag spika upp mina gamla diplom från simskolan och Skövdes barngymnastik omkring mig i rummet också?
Min Masters?
Märkesskölden från lågstadiet med alla fucking gångarmärken där jag ensam i klassen fick järn (icke brons som dom andra) första "gången" (ha-ha).
För att jag trotsade. Och gick skiiitsakta. Så att mina klasskamrater fick stå och vänta på mig i duggregnet. Frisksportiga fröken med tidtagaruret fick röda fläckar på halsen.
Men ärligt, testa så att barnen kunde , och ge dom ett bragdmärke för det, vad är det för fascistfasoner? Hade inte jag redan bevisat att jag kunde konsten att som sjuåring, genom att till och från skolan (åtskilliga kilometer) varenda fucking dag?
Ja, såna indignerade saker tänkte jag för mig själv där jag gick, skitsakta längs en grusväg, på pin kiv, och lät fårskocken som redan gått klart stå och frysa och håna mig.
Jag hade inte ord att uttrycka min protest för någon då.

Hur som helst. I digress.

Får magknip.

Någon ringer på dörren. Jag öppnar i tiaran som jag hade glömt att jag hade på mig.
Tar av mig tiaran.

Skriver ingenting.
Stirrar i sex tjugosex minuter på bilder av Felix och tänker att jag måste göra detta för honom.
Jag måste vara en förebild.
Måste leda vägen och visa att man kan göra saker även när det känns svårt.

River ner artikeln.
Skriver omedelbart nåt helt okej.

Hybris-metoden var inget för mig.
Jag tar mitt arbete på allvar,
men mig själv tar jag fjäderlätt.

Bildbevis.

Ge det sex månader, alright?

Nu har jag sett vad jag behövde se.
Bra. Det här blir bra.
Nu packar jag ner den igen.
Gran-hitlers mentala planering kan börja.

(med betoning på mentala)

Bekännelser från en gran-hitler.

Jag har just köpt en 150-centimeters plastgran i kruka (mycket viktigt, står bara inte uuut med dom där plastgranfötterna). Och en okrossbar toppstjärna i guld.

Det gäller ju att tänka på vad som är praktiskt genomförbart med en (då snart) tvååring julen 2010 va.

Maken blev först chockad, sedan impad;
"Buying a christmas tree when the market is low - that is... insanely brilliant. Never thought I'd marry a woman like that though. Have you been thinking about this a lot?"

Jag: "Of course.
But hey, you kind of always knew that was the type of woman you wanted, right?"

Maken: "Actually, yes."

Mvh,
Gordon Gecko.

måndag 17 maj 2010

Dagens kreativa: Har klippt Flingans hår igen.

Den växer som ogräs, hans lilla korkskruvslockiga jew-fro.
Ja, typ hela han växer ju som ogräs.
Bra.

Fastspänd i höga stolen med tre ostbollar och min mobil gick det bra.
Men lite otäckt är det allt med saxen.

Jag kallar looken 'Brideshead Revisited' och tycker den är trevligt vintage-pottig.
E tyckte det blev marinkårs-snagg i nacken och kallar honom 'Private X'*.

*Killarnas efternamn.
Jag behöll mitt.

Nä, nu tror jag att jag sticker jag ut

och joggar en runda.
























HA.
Du gick väl inte på den lätte?

God morgon!

söndag 16 maj 2010

Att redigera en bok.

Såhär kan det låta, och så känns det:

-"Ta bort hela det där kapitlet."
(Du tänker: "Men det var ju så jefla vackert skrivet! Och förklarar bra om det-och-det! Hur fan ska jag göra nu? Nu faller ju allt som ett korthus!")

-"Det är inte realistiskt att X känner sig så X så snabbt efter X."
(Du tänker: "Sant. Pinsamt för mig. Men jag gillar också hur jag skrev det dära. Hur fan ska jag göra nu? Nu faller ju allt som ett korthus!")

- "Tänk om var du introducerar X. Senare i berättelsen skulle bli bättre."
("Senare?! Nu faller ju allt som ett korthus.")

-"Förklara mer om hur X gick till."
("Jag VET inte hur X gick till! Faller allt som ett korthus nu?")

Att mumla som en dåre till sig själv mellan sammanbitna kaffeskakiga läppar, medan kinderna blossar av genans:
- Att göra en bok redo för publicering är ett grupparbete.
- Det ÄR inte så mycket som det verkar. Finpolering. Finpolering.
- Det är många som har läst det här manuset precis som det är nu - och dom gillade. Och 'fattade grejen'.
- Redaktörer har (nästan) alltid rätt. Bara att hacka i sig. Under stor tacksamhet.
-I can make this work - it's what I DO.

lördag 15 maj 2010

Om dygnet hade fler timmar

och min plånbok var tjockare skulle jag vilja gå en manuskurs i London nuuu.
Känns som om jag sagt detta förut men det skiter jag i. Jag säger det igen:

Jag drömmer stort. Det här kommer nog aldrig att hända, men ändå: Jag har en sån brinnande lust att skriva ett filmmanus om dom här två fina bruttorna:
Ida och Louise Cook. Två systrar som levde ogifta ("nuckor" som det så fult heter) ihop i 1930-talets London. Ida (till höger) skrev Harlequin-böcker.

Dom älskade opera och minglade ofta med nazismens högdjur under sina musikresor till Österrike och Tyskland. Men när det började gå upp för systrarna vad som var på G började dom helt otippat spendera sina ihopskrapade besparingar på att sätta upp smarta flyktvägar och forsla ut en massa judiska familjer.

Ida och Louise spelade mer excentriska och nippriga än dom var för att verka oskyldiga. Och för att dom judiska flyktingarnas familjesmycken inte skulle konfiskeras vid gränserna plockade Ida och Louise isär dom och limmade fast stenar och pärlor lite taffligt på sina egna billiga koftor. Det var det ingen som reagerade på. Vakterna var för upptagna med att leta igenom alla kvinnors vaginor och rumpor.

Visst vill vi ha en snygg, vacker, drabbande film med opera och farliga tågresor och 30-talskläder om inspirerande, smarta, modiga kvinnor som ville åstadkomma något större än sig själva? Och som lyckades, mot alla odds?

Snälla, kan ingen vass skribent där ute ta tag i detta projekt? Det bara skriker ju om att bli nåt bra. Så att jag slipper?

Dagens lookalikes.


fredag 14 maj 2010

Tankar

under veckan som gått:

-"Nästan alla som bloggar för någon tidning (och får betalt för't) är så j*vla trötta och dåliga. Hybris parat med lathet. Hur kan dom med? Hur funkar avtalet? Vem är ansvarig för quality control där ijenklien? Jag skulle liksom aldrig kunna med att inte ge allt som blogger om jag fick betalt för dravlet."

- "Unnis romanskrivartips del I och II är mycket, mycket bra. Som jag alltid har sagt; kan man inte ens motivera sig själv att hålla regelbunden kontakt med sitt skriiivprojekt bådar det fan inte gott alltså."

-"Mår Emmet (maken) bra i sitt jobb?"

- "Redigera roman = o-e-r-h-ö-r-t genant. Och viktigt. Förläggare och redaktörer är stränga. Men menar väl. Man skriver en bok så j*vla många gånger. Oj oj oj. Så många gånger. Det gäller att man gillar att spendera tid inuti den."

- 'Menar inte att pissa på nåns smärtsamma upplevelser eller så, men varför måste svenskar alltid vara så melodramaaatiska och onanistiska med sina gamla upplevelser av mobbing, alkoholism/missbruk och/eller ät-hangups? Det finns väl inte en enda intressant, sympatisk människa som inte har ärr i sig av något slag, liksom? Varför kan dom inte stressa lika mycket över om dom gjort nåt kreativt eller smart eller medmänskligt idag? Can we please move on?' (= Maken i samtal med gemensamma vännen C satte fingret exakt på nåt jag bollat med undermedvetet själv ett tag, men varit för PC och feg för att formulera, ens i tanken.)

- "Hur kan färdigköpta plättar som man kör en minut i brödrosten vara så oslagbart goda?"

- "Jag är värd det här. Jag har förberett mig för det här i hela mitt liv."

Vad ogillade du som barn

Sockerbit, någon?

som du gillar nu?

Jag ogillade då men gillar nu:
-Oliver
-Lök
-Majonnäs
-Jordnötssmör
-Kinamat

Gillade som barn, ogillar nu:
-Deg
-8mm tjockt smör på mackan
-Sockerbitar (obegränsade mängder)
-Pommes strips direkt från frysen


Ogillade då, ogillar nu:
-Ärtsoppa
-Bönor och linser
(nåt med den där mjöliga konsistensen, hörv)

Gillade då, gillar nu:
-Ako grädd
-Kaffe
-Sås & potatis
-Estrella grill, OLW ostbågar

torsdag 13 maj 2010

Mina senaste sökningar

i engelska synonymlexikonet:

Jalopy
Carve
Reeds
Ancient
Thicket

Klar. Done. Har skickat senaste skrivprojektet till engelsk redaktör med darriga händer.

Ska bli jääävligt skönt att skriva lite på svenska igen nu ett tag.
Så man slipper kolla upp varannat ord, menar jag.

Jaha. Men det var ju en sinnesrubbad intressant övning. Att försöka skriva en ungdomsbok direkt på engelska.
Om nån vill ge ut detta märkliga alster (tvivlar starkt), då, mina vänner, då helkropps-döper jag fan mig själv i champagne och byter namn till Diamanda.

Humlorna

förra året var stora som golfbollar.
Jag var räddd att rutorna skulle spricka varje gång nån bumlade in i glaset.

Men i år är dom fan som tennisbollar.

Är jag i the Twillight Zone?
Lever vi i ett osynligt moln av radioaktivt nedfall?
Krymper jag?

Eller behöver jag bara nån typ av (mycket stark) psykofarmaka och ett mörkt slutet rum?

onsdag 12 maj 2010

Årets bullmamma.


Jag var rädd att sötisen skulle bli besviken, som sist.
Där satt han och väntade troget framför ugnen. Gosingen!

Men men, det gick vägen.
Årets Bullmamma annonserar härmed en glänsande succé.
Smörglänsande.

Sött, sött, sött.

Tycker inte att jag är speciellt materiell eller köpgalen men ibland får jag ju mina ryck som alla andra.
Här är två "ryck":
Säg hej till mitt prickiga ovala kakfat (Gisela Graham) och min gladmugg (Cath Kidston).

Nu har jag en riktig mugg med samma mönster som den tecknade uppe i min banner!

Jag tynar fan bort själsligt om jag inte får ha lite söta sommarstuge-aktiga saker omkring mig.
Medan E avskyr fusk-nostalgisk puttinutt-estetik.
En och annan äkta art deco-pjäs går möjligen an.
Jaha. Lycka till med det grabben.

Puttinutt-sakerna behöver ju inte vara framme jämt, då slutar man ju att "se" dom liksom. Men jag älskar känslan av vardagsfest när jag plockar ut dom ur skåpet.

tisdag 11 maj 2010

Shett påmm frett.

Mitt i min städ- och tvättmani damp det ner ett omslagsförslag här.

Wow.
Det ÄR så vackert att det gör ont i hjärtat.
Drömskt och skräck-igt och kvinnligt.
Jag tror jag får dåndimpen.

Hoppas marknadsavdelningen är inne på samma linje!
Hoppas hoppas hoppas hoppas.
Jag visar förstås här så fort jag får.

Jens Magnusson, jag vill krama dig.
Geni där.
(Klicka på 'book jackets' för annat fint Jens gjort.)

måndag 10 maj 2010

Drog till London


på 100-minutersbussen ("Oxford Tube", t o r £16) och umgicks lite med en skön kvinna som inte vill snacka baaarn utan skvallra och bitcha och fnissa och prata skrivande och förlag och agenter - och titta på Fina Onödiga Föremål.

Som. Jag. Behövde. Unna. Mig. Det.
Och så gött med en som "kan" stan på ett helt annat sätt än jag.
Så det blev lunch vid långbord på La Fromagerie (porchini- och italiensk ostpaj - låter basic men det var himmelskt). Tallade även på brittisk sparris och tegelstenar till valrhonachoklad. La tillbaka. £14 styck. Oj.
Sen lite shopping till rimliga priser på Brissi . Köpte en liten ost- eller tårtkupa i glas och fick fin jutekasse. Smiles all around.

Inga ställen jag hade koll på själv kan jag säga.

Och London, tja, det var skolavslutningsgrönt. Folk liksom softade och njöt. Av en smygcigg utanför kontoret, av sin tokiga basker, eller av sin skrikiga unge.

Så nu ska jag gå och göra det sistnämda.
Batterier laddade = check!

Felix säger:

Good morning folks!

Och:
Ni kan säga vad ni vill.
Peka finger hit och dit.
Men idag kör både jag och svenska apan byxlöst.
Yeah.
Live the dream.

Puss.

söndag 9 maj 2010

Är alltid intresserad av bokomslag.

Här en artikel (på engelska) om olika stilar på samma bok i olika länder. Mest text.
Och här är en vrålsnygg sammanställning av 2007s stiligaste böcker enligt nån på NY Times.

Uppdraget att designa Döden på en blek häst kommer förmodligen att gå till en superdesigner som jag beundrar och har allt förtroende för.

Förlaget har frågat om jag redan nu har några nyckelord jag skulle vilja förmedla till kreatören.
Jag sa några självklara, tafatta saker som förmodligen går att tolka visuellt.

Inte det jag tänkte.
För det kändes bara för pretto och självuppfyllt.
Men jag säger det här:

Jag skulle önska att omslaget blir så vackert att det gör ont i hjärtat när man ser det.

Undrar om flickan i prickigt

har läst Snoring Beauty (sista sidan...) ?

Gah. Jag. Dör. Så. Söta.

lördag 8 maj 2010

Titta bort nu om du finner bebis- och preggosnack boooring.

Snart får fina Marie barn nummer tre och hennes kula är så liten och snygg som en fotomodells.

Jag kopierar in en kommentar längre ner som jag lämnade hos henne, och öppnar upp golvet för diskussion (om nån känner för't):
Hur hittar man balansen mellan gullifiering och skräckskildringar av hela bebissnurren?

Själv var/är jag en sån som ville veta den (ofta) mörka sanningen så att jag kunde förbereda mig mentalt, och det funkade bra för oss.
"Det är 98% helvete och 2% himmelriket", minns jag att en av mina kvinnliga förebilder Jung Form sa till mig när hon och C hade två små pojkar under 2,5 år.

Min kommentar till Marie:
"Ja fy f*n [appropå att Marie tycker det börjar bli tröttsamt].
Graviditet & år 1 suger enligt mig. Hade det ändå inte fysiskt tungt.
'Men varför är det aldrig nån som taaalar om det, man invaggas ju i nåt falskt fluffigt och får värsta chocken', säger mina kompisar.
Men det handlar ju om att man inte vill beklaga sig när det faktiskt inte ÄR något 'fel', inte sant?"

Dagens grattis

till Johannes!

Ett tecken på att man är bland vänner är att man kan snacka bajs.
Johannes blogg var den som lärde mig nåt jag länge undrat:
Exakt hur jävulskt är det att byta bajsfestblöja på en liten tjej, jämfört med en liten kille?
Svar: Det är skitsvårt. Bom-bom.

(Och tack för fina ord.)

fredag 7 maj 2010

Skulle bara skaffa fredagskittet:

Blommor, kallskuret och bagels, när vi kom i samspråk med en liten gubbe, jag och Felix.

Efter två minuter inser jag att vi har att göra med en tvättäkta mytoman.

Du kan typen. Det fanns alltid nån stackars småkonstig kille på varje skola, som (speciellt när mobbarna ville leka lite med honom som en katt leker med bytet) snabbt snurrade in sig i långa haranger om sitt äventyrliga sportlov. Där han blev minsann blev överkörd av en skoter. Jajamän. Så illa att benen faktiskt gick av. Ja, det är sant. Jag svär på bibeln! Men han sydde ihop sig själv förstår du, mitt ute i spåret. Och ja sen kom ju helikopter från akademiska sjukhuset då förstås. Bara det att det var Pierce Brosnan som satt vid spakarna!! Ja jag får egentligen inget säga för han är i Sverige på hemlig research inför nästa Bond-film där han vill göra alla sina egna stunts. Tror du mig inte? Jamen fråga min kusin Tomas i Vårgårda då. Han var med. Jag kan ge dig telefonnumret. Bara jag kan hitta min lilla adressbok... Nä, han har hemligt nummer. Tyvärr.

Ja. Som sagt. Du kan typen. Underbar fantasi. Kunde blivit författare om IQ varit normalt.

Och här hade vi då den stackars ensamma mytomanen igen, i östra Oxford, i gubbkläder.
Det måste vara mitt snälla ansikte.
Som jag förbannar detta snälla ansikte.
Han var igång.
Och jag började gradvis fatta.
Och kände 45% sorg för den stackars mytomanen, 10% fascination, och 45% extrem leda.

Det blir så snabbt personligt. Där har vi en ledtråd. "Chockerande" detaljer slängs ut lite nonchalant, men glimten i de fryntliga ögonen blir alltmer manisk.

Han hade varit soldat i Afganistan (det tvivlar jag inte på). Och där var det en kille som alltid bajsade på sig, i sängen förstår du. Och han var så elak så alla dom andra fick städa upp hans vidriga sängkläder. Vilken jävul va?
Men så kom "min" mytoman på att hämnas. Oj oj oj, sicken hämd. En sprängladdning i latrintunnan! Som smällde av just när den elake bajsaren satte sig. Dom hade låst in honom där, och ja herregud, det var ju avföring överallt. Där fick han allt en näsbränna. Du skulle sett honom där inne!
"Hur kunde ni se honom då?" frågade jag lite försiktigt.
Mytomanen kontrade blixtsnabt:
"Jag hade borrat ett litet kikhål i väggen!"

Men det var inte det värsta äventyret, nej nej. Tänk när dom släppte ner en tvåmeters orm i sovsäcken hos killen som hade ormskräck, och band ett rep om öppningen!
Oj oj, vet du hur länge vi höll fast honom i sovsäcken?
"Arton timmar", sa jag trött.
"Nä", sa mytomanen lite besviket. "Åtta."

En symbolisk present

till mig själv, för Snoring Beauty.
Bara en skitsak för ett par pund, men den har nåt av bokens essens.

Tyget är en stuvbit från Cath Kidston, 'Spray flowers', som jag gillar mycket. Kommer eventuellt att räcka till en sida av en ny stolsdyna till mitt kontor. Mitt spektakulära sittfläsk behöver exakt en sån känner jag.

torsdag 6 maj 2010

Utmanad

av Tante Jul: Hon la upp recept på "Världens vackraste maränger" mot att jag bakade dom nu i veckan.

Det var så roligt för dom blev verkligen sagolikt fina.
Fast jag hade varken kanderade rosenblad eller violer.
Jag var lite orolig för det där med att elvispa i vattenbad: Kändes överkurs liksom, nåt för er elvispproffs där ute. Men det var inte så svårt, och blev fasta hårda kakor som inte säckade ihop (som mina enkla maränger gör lite ibland när dom svalnat).

Men. Nästa gång ska jag testa med mindre strösocker. Receptet säger över fem deciliter socker på två och en halv äggvitor, och det var lite för mycket för min smak.

Nervös dag idag.

Val här.
Jag vill inte ha in en konservativ regering.
Det vore ännu dåligare för landet än att ha kvar Gordon Brown.
Tror jag. Sen handlar det förstås om min personliga ideologi också.

Har i alla fall varit och röstat. Det känns alltid lite högtidligt för mig. Kletar gärna på lite mascara innan och så. Borstar av skorna. Pulsen ökar.
Höll på att lipa när jag lämnade vallokalen. När jag tänkte på de stora positiva förändringar jag sett, under Labours ledning, bara på min korta tid här: Betald pappaledighet - från noll, till två oerhörda veckor. Och nu vill Gordon Brown dubbla - till fyra veckor. Vi har haft en cancervård sämre än Bulgariens, en skamfläck, nu på frammarsch. Märkbart förbättrade förhållanden för missbrukande hemlösa. Vi har förslag om delad föräldraledighet.

Detta ska skrotas till förmån för skattelättnader för sambos som går med på att gifta sig. Om de konservativa får bestämma. Jaha.
Och mycket pekar på att dom kommer att ta över.
Deras ledare, rikemannen Cameron, äcklar mig. Jag måste säga det. Han är en lismare. Han är aldrig förorättad på riktigt, eller glad på riktigt. Aldrig så att det når ögonen.
Jag ryser av honom och det han står för, och hur jag upplever att han duperar väljare. Han är en trojansk häst, full av gamla unkna orättvisor. Lika villkor för alla? Det fattar han inte första bokstaven av.

onsdag 5 maj 2010

Döden på en blek häst.

Vad är det för en bok som kommer i vinter då?

Jo, det är ju en otäcking igen förstås. Med Maja. Som har en sån enastående talang för att dra till sig kusligheter.

Men hur pratar man om handlingen?
Så att det ger lite hum, men utan att egentligen avslöja nåt?
På max 1600 tecken inklusive blanksteg?
Fan vet. Vi försöke. Jag läste en del andra katalogtexter och kände att jo, detta låter okej.

Här nedan är då den beskrivande texten som min redaktör och jag har satt ihop.

Men jag utfärdar spoilervarning om du (som jag) är totalt jäkla allergisk mot någon som helst inblick i böckers och filmers handling i förväg:

* * *

Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag

När Maja Grå kommer till Storbritannien är det inte bara för att studera vid den anrika konstakademin i Oxford. I Brighton står polisutredarna handfallna efter det ohyggliga mordet på Majas sedan länge försvunna mamma, och de behöver Majas hjälp. Hon har nämligen förmågan att se mer än andra.

Medan höstmörkret smyger genom Oxfords gränder fördjupar sig Maja i måleriet och de nya vännerna. Men hon plågas av grubblerier på den komplicerade relationen till modern. Varför valde mamman att försvinna
till Brighton och varför blev hon mördad? Maja förnimmer också en övernaturlig närvaro på elevhemmet, och rycks in i en skoningslös dödsdans med skrämmande hemsökelser, häftig passion – och en gäckande
mördare.

tisdag 4 maj 2010

Var kan jag casha in




mina 'good-parent-points' för denna framgångsrika (och sjukt kletiga) aktivitet då? Jag kallar den "Cupcake-fabriken".

(Och please, säg inte att jag "kan casha in på i kääärleken i mitt barns ögon" - jag hade mer tänkt mig ett krogbesök.)

Blev så himla inspirerad av dig som påpekade att det är lite stört, detta med att vi omger barnen med karamellfärgad socker-eststik, inreder deras rum som små kondis och allt det där. Samtidigt som folk verkar ha projicerat all sin ångest och sin taskiga impulskontroll och sina tillkortakommanden på SOCKER.
Skulle pojken sitta och leka med stickade cupcakes utan att ha upplevt sånt spännande sockerkladd på riktigt?
Nej. Där fick jag en tankeställare. Not in my house.

Dra åt helvete, blåbär och dinkel.

Alltså sån här "forskning" som gynnar min filosofi tror jag steeenhårt på asså.

Kroppen vet.
Kroppen VET:

-Popcorn
-Nutella
-Fläsksvålar
-Jordnötssmör
-Cheddar

Exakt. Det är ju det jag säger.
Det är mina super-foods det.

måndag 3 maj 2010

Den glada nyheten!


Nä nu säger jag det bara.
Det var detta som fick maken att göra en Ari Gold för några veckor sedan:
Jag är antagen igen!

Maja Grå, min kära skyddsling, får leva vidare mellan hårda pärmar när 'Döden på en blek häst' kommer ut på bokförlaget Forum i vinter. Det är en fristående fortsättning på 'Styggelsen'.

Det som känns, i hjärtat, är att det finns dom där ute som bryr sig om vad jag försöker göra.
Som ser. Och som fattar. Och gillar. Och som vill hjälpa till att försöka sprida detta.
Att det jag gör är värt nåt, liksom.

Boken då? Döden på en blek häst?
Vad är det för en jävel?

Det tar vi lite senare i veckan.