onsdag 30 juni 2010

Är det bara jag?

- Som alltid måste räkna på knogarna vilka månader som har 30 och vilka som har 31 dagar?
- Som inte har någon respekt för utländsk valuta?
- Som sörjer lite över att jag aldrig kommer att bli sångartist?
- Som var kär i Tomas Bolme(s röst - hej Tintin) som barn?

Baktanten behöver råd.

Har slängt in 400 g mandelmassa/marsipan i frysen så att det ska gå lättare att riva och surfar nu runt och letar efter nåt göttigt och inte alltför pilligt att baka med detta.

Chokladmoussetårta? Biskvitårta? Slänga i't som bullfyllning?
Göra typ en längd att njuta invid mina rosa pelargoner? (aldrig testat)

Tips please?

Entourage är igång och det är både ljuvligt och ett gissel.

E har ju blivit så jeeefla Ari Gold-kaxig sen sist.
Och nu när serien går igen blir han inspirerad - att bli ännu baggigare.

Igår:
E (drömmande, mässande): "En främling kommer till en ny plats."
Jag: "Vad sa du?"
E: "Alla berättelser handler egentligen om det. Om just det."
Jag: "Nja..."
E: "Öpp-öpp-öpp! Det kan vara en inre plats också. Det tänkte du inte på."

---

E: "Det var en kollega på jobbet som skulle anlitade en designfirma idag. Hon var lite orolig för kontraktet så jag erbjöd mig granska det."
Jag: " --- ?" (med blick som säger "Har ni inte en affärsjurist på jobbet, min käre Bozo?")
E: "Tja... alltså jag hörde henne prata om'et, och jag bara 'hallå kan jag ta en titt på det där åt dig, min hustru är designer...'"
Jag: "Är jag ju inte!"
E: "Jomen typ. Eller, alltså, kontrakt som kontrakt."
Jag: "Mm. Poppis du blir på jobbet av sånt förstår jag."
E: "Fast det var intressant. Dom tog mindre betalt än du. Ytterst intressant."
Jag: "Pay peanuts - get monkeys."

---

E (räknar på fingrarna): "En flicka, en pistol och en bil."
Jag (surt): "What?"
E (nöjt): "Det är dom tre ingredienserna du behöver för en bra berättelse. Glöm aldrig bort det."
Jag: "GODNATT YXSKAFT."

tisdag 29 juni 2010

Känner ett behov

av att färgchocka mig själv.
Kan bero på att jag vid sidan av en del annat jobbar med att redigera Döden på en blek häst som utspelas i konstskolemiljö och därmed innehåller en hel del färger och konstnärsmaterial.
Har gått igenom materialskåpet här hemma i stadig takt för inspiratiooon under arbetets gång. Till och med lekt med pastell- och vaxkritorna som jag inte alls behärskar eller fattar grejen med. Det är som att jobba med en stor pellets av hårdpackat mjöl, alternativt ett läppstift. Gillade aldrig kritor som barn heller. Färgade blyertspennor med hög kvalitet på pigmenten - that's the shit.

På bilden ovan blir jag speciellt berörd av den gröngula näst längst upp till vänster, den förgätmigejblå i mitten och den kyliga rosa näst längst till höger. Och jag tänker mycket på kontrastfärger; hur de funkar, gifter sig med varandra, lyfter fram. Grått är en favorit. Chokladbrunt en annan. Tänk chokladbrunt jämte blekblått. Eller pistagegrönt! Åååh.

måndag 28 juni 2010

Tecknar roligt uppdrag

men oroar mig för magsjuk son på nedervåningen så att jag vill lipa.
E tar hand om'en men sjukdomsgråten skär i mig.
Annars är jag rätt bra på att slå dövörat till när det inte är 'min' dag men när man vet att han mår dåligt är det svårt.

Det värsta med sjuka småttingar är att man inte kan förklara att det blir bättre snart. Att han inte ska vara rädd, att vi ska göra nåt innihelvette roligt när han blir frisk.

Blä.

Dagens sorglustiga citat

om skriiivande:

"A person who publishes a book appears willfully in public eye with his pants down.
"
Edna St. Vincent Millay

"All writers are vain, selfish and lazy, and at the very bottom of their motives lies a mystery. Writing a book is a long, exhausting struggle, like a long bout of some painful illness. One would never undertake such a thing if one were not driven by some demon whom one can neither resist nor understand."
George Orwell

söndag 27 juni 2010

Bläddrar i en ny

svensk roman.
Sju, åtta ord per rad.

Som sagt:
Ställ in breda mariginaler i Word.
Så att det ser ut som en riktig boksida.
Det blir en helt annan skriv- och läsupplevelse.
En annan överblick.
(Jag skriver i times new roman 12 p, 1,5 radavstånd, 3,4 cm mariginal uppe och nere, 5,5 cm mariginal höger och vänster.)

---

I övrigt har jag sagt till maken att varje gång han väljer att gaffla med mig om något ytterst trivialt ämnar jag åldras ett år. Om han däremot ger mig rätt utan tjafs, och gör precis som jag vill, blir jag två veckor yngre och 4 % gladare.
I think we have a deal.

Det syns

vem som har the upper hand i det här förhållandet.

lördag 26 juni 2010

Extremt genomskinlig fråga men

di dära Betsey Johnson-trasorna, är det nån som vet om dom är små eller stora i storlekarna..?

Bara IFALL jag skulle få anledning att belöna mig på nåt vis framöver alltså.

Och nej, det skulle inte bli den ovan. Too poofy, och krämvitt kan man ju inte ha på nån annans bröllop (eller hur Ebba v S?!?).


Mvh,
Life's too short not to wear cute dresses.

Min störda vecka.

I förrgår var sista chansen att få tag på nån och få nåt vettigt ur dom på sisådär två månader. Därför fick jag (som vanligen försöker hålla mig cool as a cucumber när det gäller att inte "störa" bizzy people med makt över mitt liv) lite, öhum, eld i röven.

Har gått och väntat på besked, eller åtminstone minsta fingervisning, om ett konstigt stort projekt som jag jobbat med sedan januari. Ett bokmanus jag har skrivit direkt på engelska. Som att jag skulle få leka med dom stora tjejerna och killarna liksom. Jaja. Never try, never know.

Veckorna gick och inget hörde jag.
Tvivlet kommer krypande igen. Det där äckliga, existensiella: Finns jag?

Så jag svalde stoltheten och riskerna med att trakassera en mucho bizzy och mäktig person med minsta fråga.
Men hon var schysst. Ja. Jag vet ju att hon är schysst.
Mår jag bättre nu?
Svar nej.

På grund av sjukdom och semester hade hon missat två möten där hon velat "diskutera mitt projekt".
Jaha. Jaha. Och?
"Jag har läst hela", sa hon och knep liksom ihop munnen om tänderna. Jag hörde't över telefon. Hur hon knep.
Det är en kod.
Det betyder att hon inte fann det lätt att bara kasta undan skiten efter några sidor i alla fall.
Hela.
Oj.
Min stumma fråga hängde i luften.
Hon sa ingenting.
Jag sa ingenting.
Vem skulle krackelera först?
Inte hon.
Det var en j*kla människa till att hålla sina spelkort nära bröstet.
"Som sagt", sa hon till slut. "Jag har läst hela. Och nu vill jag att några kollegor ska göra det också."
Lite arg lät hon. Trots att hon var så ursäktande för att det hade tagit lite tid. Jaja. Det kan hon unna sig. Det finns en miljard människor som vill ha hennes jobb och hon måste slita som en dåre med sitt intellekt och sin kreativitet varje dag för att hålla sig kvar.

Men nu har jag legat och vridit mig och övertolkat det där lilla arga sedan dess.
För visst var det nästan... skoj-argt?
Gillar hon det jag gjort som faan, men vill inte trissa upp mina förväntningar?
Det är trots allt beslut som måste tas per kommitté, bollas med hennes chefer.
Om två av hennes kollegor inte gillar, då blir det inget.
Fast OM dom gillar, men kräver en stor omskrivning (utan garantier förstås): Orkar, och hinner, och har jag råd med det?
Och om dom INTE gillar alls - tja, då försöker jag med nåt annat bara.

Idag är en sån dag då jag hellre skulle ta ett "nej" än vänta ännu en vecka på ett "kanske".

Dagens låt oss kritisera andra kvinnors kroppar och val.

Inte mitt favvo-ämne men jag gör ett undantag eftersom det snackas så j*vla mycket om hur "farligt" och "oansvarigt" det är med också en liten övervikt.

Gwyneth har drabbats av benskörhet vid 37 (!) års ålder, eftersom man som kvinna mister förmågan att tillgodogöra sig vitaminer från kosten om man har för lite kroppsfett. Det visste jag redan i tonåren när någon av mina mer träningstokiga och taniga kompisar fick gå och få speciella vitamininjektioner på sjukan. Såna sprutor som Geri Haliwell fick när hon var som magrast.

Kul. Inte. Och heder åt henne som går ut med detta.
Gissar att det är lättare att jaga omkring och hoppa studsmatta och spela brännboll med sina barn (och att ha en fysisk karriär som skådespelere, runt 40) med liten fläskmage än med lårbenshals som splittras bara man står på ett ben va?

Kan inte låta bli att tänka på den kända historien när Gwyneths f d skådespelarmentor Shirley Maclain bad henne dra åt helvete och skaffa ett liv när Gwyn berättade att hennes största dröm var att pensionera sig för då skulle hon unna sig en chocolate chip cookie då och då.

Suck.

fredag 25 juni 2010

Att skriva om tillvarons mörker med båda ögonen öppna

är min devis, så länge jag känner att jag vill, kan och orkar. Det är det jag gör bara. Att fråga varför jag väljer att göra det skulle vara som att fråga varför jag är högerhänt.

Min inspiration är verkligheten, men min fantasi och inlevelseförmåga kan aldrig toppa den.
Strax efter att Styggelsen kom ut kröp Fritzls dotter och barnen upp ur källaren.
"Herregud" tänkte jag bara. "Herregud Elisabeth. Alla. Jävla. År."

Styggelsens Syster Eva är förstås en Doktor Mengele i annan skepnad, precis som huvudpersonen i tidernas kanske allra vidrigaste film The Human Centipede - en symbol för det galna och empatistörda, och kanske allra värst; det iskallt lekfulla som kan gömma sig under skallbenet på våra medmänniskor. Vi vet väl alla vilka sinnessjukt grymma "experiment" Mengele utförde på folk i allmänhet men framför allt på bebisar, tvillingar och gravida.

Jag har inte blivit blödigare sedan jag blev förälder. Jag blev nästan förnärmad när jag fick en intervjufråga om hur jag känner inför att min son en dag kommer att "läsa allt det otäcka du gjort". Öööö... får Guillermo del Toro den frågan?

Men ibland blir det överväldigande. Idag fick jag gå ifrån min research en stund. Jag ska inte gå in på hur fotografierna från just den här mordplatsen såg ut. Verkligen inte.
Jag gåter varje gång jag tänker på när jag brevväxlade med en person som ung och ensam försökte styra upp efter en vidrig brand och hjälpa en chockskadad svartbränd döende man som "ville gå hem till sin fru". En del av detta kom med i Styggelsen men det finns detaljer från den skildringen som jag aldrig kan "använda". Ändå är jag glad. Han som fick berätta för mig var liksom lättad. "Jag har väntat i trettiofem år på att få prata med någon om det här", sa han.

När det blir sådär överväldigande tänker jag på något som en fin författarkollega (och arkeolog) sa när jag berättade om det där med branden. Han sa att det påminde honom om när han bevittnade en gravöppning av en ung kvinna som dog för hundra år sedan. Han började också gråta när vi pratade. Han sa att där gick gränsen. Det han såg kunde han inte ha med i sin bok. Däremot var det inte bortkastat, han "lånade in" allt runt omkring, stämmningen precis innan, och sina egna känslor, till bokens huvudperson. Men detaljerna - nej.
Där lärde jag mig mycket.

Ha en fin dag! Och kväll.



Vi jobbar på som vanligt men ikväll, då jäklar. Då blir det lax, färskpotatis, köttbullar och knäckebrö.

Jag tar möjligen en snaps (årets enda) men E proklamerade igår att han 'blivit för gammal för att riktigt tåla starksprit'.

Ja, och egna jordgubbar.
Typ tre. Men det räcker ju.

torsdag 24 juni 2010

Härmed instiftar jag något jag vill kalla kuckelimuck-stipendiet

och ger det idag till min egen pojk.
Stipendiet består av en halv riskaka och utdelas till speciellt luriga personer tänker jag mig.

I barnbokhandeln nu på eftermiddagen:
F krafsar ner världens snabbaste slarvigaste krumelur på ett papper i rithörnan och kastar ifrån sig kritan med nåt som liknar avsmak.

Sedan tultar han fram till en bokhylla och ställer med enorm koncentration upp sin "teckning" framför en jättefin färgstark bok med en bondgård.

Tar ett steg tillbaka, tittar på mig, storflinar nöjt och suckar:
"I DID it."

Kuckelimuck?
Ja.
Mycket kuckelimuck.

Har sagt det förr


och jag säger det igen: Den som hävdar att 1980-talets mode var "fult" måste ha haft väldigt tråkigt under den eran.
Det var ju sofistikerat för bövelen. Strukturerat och skräddat och arkitektur-flirtande metalliska färget och 'mannish' haircuts. Skipants och fluga - så sött, så nytt det kändes. Lekfullt. Futurisktiskt. Jätteroligt speciellt på gulliga små tjejer, för det blir så tantigt liksom. Men man kände sig allt annat än tantig. Man kände sig som en Stor Tjej.

Fasen, tänk Grace Jones.
Tänk Lady GaGa (som älskar Grace J).

Det modet var ju en reaktion på det slafsiga murriga 70-talet, och ringlade ner blixtsnabbt från alla trendsetters till gräsrotsnivå, sånt var suget. Det tog typ tre dagar så fanns ju dom där flugorna på Domus mode i Skövde, och på varenda klassfest det året.

Jag har på känn att mamma läste Svensk Damtidning och såg furst Rainer och Grace Kellys flickor Caroline och Stephanie i sånt mode; sportigt, pojkflickigt och strukturerade boxiga korta kavajer. För hon var väldigt anti-volang och nosatalgiska plagg och 'madickenklänningar'. Sånt var unket och detta var det nya, det tuffa.

Och sitt stilla till den här säger jag bara.
I dare you.
(Okej, den här versionen är en gnutta uppoppad. Men ändå.)

Ja, och sen kom ju glamrockarna och Madonna och allt blev lite skitigare och bjäfsigare. Lite rufslockigare, och vuxnare, och mer kön i det hela.
Om man inte blev synthare förstås. Eller lite av varje.
Speciella tider.

I juli ska jag skriva skiten ur mig själv.

Det brukar alltid bli så.
Det finns liksom ingenting annat att göra i semestertider när man inte själv tar semester.
Bra.
Jag gillar inte varma dagar men jag gillar svala kvällar och nätter efter en kokhet dag.
Gillar när det börjar trycka mot augusti och sommarnätterna svartnar, mognar, gömmer mer.
Gillar energin man får av ljuset och värmen.
Gillar de ensamma drömska nattpassen.

Jag upplever att många som vill skriva med en önskan om utgivning koncentrerar sig (väl) mycket på det där praktiska runt-omkring-tjafset. Som väl kan vara nog så viktigt. Klart man vill göra sig ett nyckelhål där man kan glutta in i den mytomspunna världen man suktar efter. Jag gjorde också det. Jag är fortfarande sådan. Jag vill veta allt runt-omkring. Det gör mig tryggare.

Men det är också viktigt att man inte försöker springa innan man kan gå.
Först ska man fokusera på sitt kick-ass manus.
Innan dess stjäl det lätt tid och energi att fantisera och forska för mycket omkring det praktiska som händer när man väl skrivit klart/skickat in/blivit refuserad eller antagen. Tror jag. Men finns det frågor så shoot, för allt i världen!

Okej. Juli flämtar runt hörnet.
Ska vi köra då?
Med våra kick-ass-manus alltså.
Ja för fan. Vi gör't.
Let's WOW them.

onsdag 23 juni 2010

Vilken jä*la KÄRRING

man låter som ibland alltså.

Kom på mig själv med värsta trökiga passiv-aggressiva gnälliga tonfallet ba':

"Nä-hä?! Ville du'nte leeka mä dänn dåå..."

(när sonen hade gnällskrikit i 40 min för det var varmt och jäkligt och han hade fått ett myrbett och ville bara bli buuuren och det var ändå inte bra, och det är TUNGT att kånka omkring 15 kilo frustration, och han var trött, men det var för tidigt att gå och sova, och bla-bla-blaaa.
Och så fick han en 'lustig' leksak i handen - och så var livet bra i femton sekunder. Innan Cirkus Felix började bröla och skalla igen.
Och jag såg hela grejen liksom utifrån och hörde mig själv och min hemska röst och började gapskratta och typ smålipa på samma gång.)

En design-ikon i skafferiet

är Lyle's gyllene sirap i den underbara guldgröna plåtburken. I princip oförändrad sedan 1885 och därmed "the world's oldest branding" enligt Guinness rekordbok.

Tyvärr blir detta nog min sista burk. Jag ska diska ur den och spara.
För det funkar bara inte med det där kladdet.

Nu är det braig ny klämflaska som gäller för mig.
Tyvärr med nytt serietecknar-aktigt lejon, 'ringlat' typsnitt och droppande båge i stället.
Varför denna fula gullifiering?

Laxen gravade jag igår

och jag ska försöka mig på egen hovmästarsås också
(hoppas på nybörjartur, tack Anna för pepp!).
E har drivit upp dillen med en galnings målmedvetenhet så att vi skulle ha tillräckligt.

Och köttbullarna är stekta. Jag fegade inte ur med generös smaksättning (hilvide vad mycket sälta man behöver ha i) och jag är SÅ nöjd.

Och där måste jag nu också ta tillbaka något, fast det svir som skam:

I ett par år har jag hävdat att det går minst lika bra att steka köttbullar i långpanna i ugnen.

Okej. Det går fortare och man slipper stå i det där förbannade oset och bli mätt på köttbullar för flera dagar framöver utan att ha testat en enda.

Men:
Tar-tillbaks, tar-tillbaks, tar-tillbaks, tar-tillbaks.

Det blir bättre i stekpanna. Jäkligt mycket bättre.

Lite mer ritat.

Men vem är nu detta?
Skulle det kunna vara... Maja?

Ja kanske. Om hon var med i en A-ha-video typ.
Eller... ett dataspel? Skulle det inte vara rätt coolt förresten? Att ha ett dataspel vars design gick lite i denna stil? Lite skissad, lite graphic novel, lite noir sådär?
I digress.

Viktigaste påminnelsen jag fick av att göra teckningen:
"Satan vad ung hon ser ut.
Men... hon ÄR ju faktiskt ung. Väldigt ung."

tisdag 22 juni 2010

"Try walking in my shoes, pojkspoling!"

utbrast den självömkande modern.

"Åkej" sa Felix och gjorde just detta.

Sen pekade han på klockan och sa, med den knivskarpaste överklassengelska jag någonsin hört:
"Satt-ö-day."
(Saturday.)
Ööö... okej.

Sen pekade han på grannens kåk och sa, på västgötska:
"Veem boor DÄR?"

I övrigt:
18 steg.
9 tänder.
Vägrar äta om han inte får använda vuxengaffel.

Härliga tider.

Sommarljud jag älskar.

Någon som går i gummistövlar i löst grus.

Njutningssucken när man kommer in på ICAs kylavdelning från hettan i bilen.

Kaffebryggarbubbel och fräs.

Prassel med lätt uppblött godispåse (från badplatsens kiosk).

Klirrandet av kalla immiga snapsglas.

"Mitt bästa för dig", lågt, från en knastrig transistorradio.

Regnet trummande mot husvagnstaket.

Hemligheter.

Dagens söta ask ser ut som en bok. Perfekt för hemlisar man vill gömma i hyllan.
Hittade bilden på nätet någonstans men vill genast ha en likadan.

Som vi diskuterat på andra bloggar:
Jisses vad Farbror Frippe-skadad man är.
Älskar askar och burkar.

måndag 21 juni 2010

Inspirationsbild

för eftermiddagens skrivpass.

Sommaren är inte min

favvoårstid.

Men jag måste säga att det finns få njutningar som denna:
Att dra på sig underbyxor, behå och en klänning som egentligen bara är en lång t-shirt.

Sticka ner fötterna i ett par tygskor med sulor så tunna att man kan känna gruset rakt igenom.

Och bara kliva ut, rakt ut i grönskan.

söndag 20 juni 2010

Dagens lip.

(E stod för tåren.)

Att skriva med en önskan om utgivning.


Vad jag tror man bör ha i kappsäcken innan:
-Språkbegåvning.
-Fantasi.
-Envishet.

Vad man kan skaffa på vägen ("hantverket"):
-Förmågan att leta och samla idéer - "Att sträcka ut antennerna", göra sig mottaglig. Bara med en idé till en berättelse som är tillräckligt spännande och intressant för dig rent intellektuellt kommer du att orka arbeta på den varje dag och slutföra. Du måste ha tillräckligt med 'stoff' för 50 000 - 100 000 ord (bara en hållpunkt, gränsen mellan kortroman och roman går vid 45 000 ord. Carrie, Den store Gatsby och Styggelsen ligger runt 50 000).
-Inställningen ("Detta är ett jobb, om än obetalt, och lika lite som busschauffören väntar på inspiration att köra buss, lika lite kan jag göra det").
-Att stycka upp och mura berättelsens båge på bästa sätt rent dramaturgiskt. Förlaget är som stränga skolfröknar på den punkten och det är ofta här de större omskrivningarna gömmer sig.

Vad man MÅSTE ha för att kunna slutföra ett bokprojekt:
- Deadline. Yttre press. Det är inte kul att skriva med höga ambitioner, men om du ska ha en chans att bli utgiven måste du kräva mycket av dig själv. "Din egen absoluta guldstandard" är det som gäller brukar jag säga. Och då menar jag språkmässigt, idémässigt. Snåla inte på krutet, på dina egna personliga underfundigheter, ditt personliga kunnande, din unika ton. Dröm stort. MEN: Det är inte kul. Det roliga kommer efteråt. Och om du ska orka besöka ditt projekt med den envishet som krävs och sitta där och konfrontera och göra om allt som inte funkar, då MÅSTE du ha en deadline. Annars blir det inget bara. Det är alldeles för lätt att låta livets andra aspekter rinna in och ta all plats, och trycka undan det där jobbiga, pockande, underbara skrivprojektet. Men då förblir det en dröm och du får aldrig veta hur det känns att faktiskt orka.
I mitt fall fick jag en uttrycklig order från en person inom bokvärlden: "Jag älskar dina två första kapitel och går på semester om sex veckor. Då vill jag läsa hela." Ja vad gör man då? Svar: Man gör't.

lördag 19 juni 2010

I Kusliga Parken

gäller det att se sig för
och vara på sin vakt.

Giftas.

Det låter otroooligt torrt och lillgammalt men vi satt faktiskt med en flaska vin och pratade igenom den där kända 20-punktslistan innan vi slog till.
Det var bra.
Det är så mycket man bara antar. Så mycket man tar för givet.
Och då hade vi ändå varit sambo länge.

Vi drar faktiskt igenom listan nån gång om året sedan dess. Brukar bli bra samtal och som en hälsokoll för förhållandet liksom. Rekommenderas. Jag är inte sån som måste taaala uuut om allt, men jag gillar inte när det blir för tyst mellan oss. Gillar't inte alls.

Det viktigaste vi upptäckte om varandra var:
- att barn kändes viktigare för E än för mig
- att han var OK med att jag har oregelbunden inkomst
- och att vi båda har mild panik inför hur chock-låga pensioner vi kommer att få om vi inte sparar flitigt.

Här är listan, snabböversatt från engelska:

1) Hur stor procentdel av vår gemensamma inkomst är vi beredda att lägga på boende varje månad?

2) Hur lägger vi upp ansvaret för att hålla i ordning hemma? Har vi olika syn på ordningsamhet?

3) Vad är våra sammanslagna inkomster? Vad kommer de att vara om fem år? Tio? Trettio?

4) Vad har vi för målbild för vår gemensamma inkomst? När och hur vill vi nå dit, och vad är vi beredda att offra på att nå dit?

5) Vad är våra utgiftskategorier? (Resor, nöjen, boende, mat?) Hur mycket spenderar vi nu och hur mycket skulle vi vilja spendera?

6) Hur mycket ska vi jobba? Hur tidigt? Hur sent?

7) Om någon av oss inte vill förvärvsarbeta, under vilka omständigheter skulle det vara OK?

8) Hur ambitiös är du? Är du bekväm med den andres ambitionsnivå?

9) Är vi bekväma med att ge och ta sexuellt? Gillar vi varandra sexuellt?

10) Är vi bekväma med frekvensen? Vad gör vi när behoven är i osynk (p g av t ex sjukdom, stress, graviditet)?

11) Vilka måltider äter vi ihop? Vem är ansvarig för inköp? Matlagning? Disk/plock? Känns det rättvist?

12) Är vi nöjda med den andres attityd kring den egna hälsan? Finns det vanor som oroar? (diet, rökning, stress etc)

13) Hur stor roll kommer den andres släkt att spela i vårt familjeliv? Hur ofta ska vi besöka/umgås båda två? Hur ofta och hur länge ska vi ha långväga släktingar som gäster? Vilka högtider är viktiga?

14) Om vi får barn, hur mycket tid ska barnen spendera med våra föräldrar?

15) Vill vi ha barn? När? Är det en viktig önskan för oss båda?

16) Hur skulle barn påverka vår ekonomiska situation och våra yrkesroller? Vem ska gå ner i arbetstid och hur mycket?

17) Är vi nöjda med vårt sociala liv? Vill vi ha fler vänner eller har vi för mycket på programmet som det är?

18) Vad har vi för behov av 'egna' vänskapsrelationer/aktiviteter? Är den andre bekväm med detta?

19) Delar vi religiösa och etiska värderingar? Ska vi tillhöra någon kyrka eller ej?

20) Om våra religiösa uppfattningar skiljer sig, har vi respekt för det?

E och F är ute på lite lätt

lokalpolitiskt kampanjarbete (den heta parkeringsfrågan).
Jag har sagt att det blir bonuspoäng om E kan få in sonen på bild i lokaltidningen.
Dricker kaffe och slösurfar.
Tacowraps ikväll.
Fars Dag i UK i morgon.
Fint.
Ska försöka få F att göra en 'teckning'. Förra året köpte jag en stor stämpeldyna och gjorde att grattiskort med Flingans pyttiga hand- och fotavtryck som blev uppskattat. Han hade mörkblå tånaglar i en månad sen men det märkte aldrig E.

fredag 18 juni 2010

Jag vet inte om ni kan se

detta i Sverige; vet inte om kanalen ITV streamar hos er.
Men om ni kan se är det verkligen inte så tokigt.
Det sista långfilmslånga fristående avsnittet av Lewis (uppföljaren till Morse, otextat) i en annars erbarmligt illa skriven serie. Tyvärr. Vi gillar ju skådisarna (håll utkik efter Lucys/Helena B-Cs söta bror från A Room With A View - Rupert Graves?!). Och vi är sååå lokalpatriotiska när det är filmat inifrån sjukhuset där Felix föddes, och utifrån bokhandeln där jag gjorde min första uppläsning ur Styggelsen på engelska, och inne på puben där vi satt när vi bestämde oss för att flytta hit.
Och den kakelklädda polisstationen ligger tio minuter bortanför vårt hus.
E menar att samtliga Morse och Lewis filmas inne på All Souls College eftersom det är det enda colleget som inte har några studenter, bara forskare. Så det stör inte för mycket folk. Jag vet inte. Jag har bara varit inne på tre: Balliol (Es gamla), Corpus Christi (skrivarkurs) och Christ Church (svärfars gamla - Harry Potter-stället).

Inför nästa serie av Lewis ska jag göra mitt allt för att jag och Felix ska få roller som extras.
Allt säger jag.

Mvh,
Linslus i Oxford

"Varför syntes inga nazikors

från bilderna av kungens föräldrarpar? Alltså prinsessan Sibylla och kronprins Gustaf Adolf? Det finns inga bilder, i vart fall inte från deras bröllop i Sachsen Coburg, där någon enda uniformerad person saknar nazikors.
[---]
Nu blir det fest i dagarna tre. Det är kul. Men det finns ingen anledning att kröka rygg. Det var förr i världen när folket var mer underdånigt.
I dagens läge får man ta monarkin för vad den är – en liten cirkus som håller öppet året runt. Det är klart att det kostar en del. Men vi vill ju ha det så, eller hur?
"

Annette Kullenberg, du är en crazy/briljant diamant.

Helgens Bröllop med stort B

får mig att vilja slå ett slag för motsatsen:
Den chica minivigseln.
Här är vi och våra två vittnen och goda vänner, augusti 2007.
Engelska kanalen bytte skrud dagen till ära och lekte att den var Medelhavet, det var väl flott?

Det blir på riktigt ändå. Kanske till och med mer så. För att man hinner med sig själv.

Jag trodde inte att jag skulle gifta mig, och absoluuut inte stort. Den fantasin växte man liksom ifrån i tjugoårsåldern. Men så flirtade vi med att flytta till USA ett tag (E är medborgare) och då hade det blivit ett j*vla krux om vi 'bara' var sambo. Så vi slog till. No regrets, men inte är det lätt alla dagar. Jag trodde absolut inte att känslorna skulle kunna ändras efter sju år ihop heller, men det gjorde dom. På ett bra sätt.

Sommarens gåborts-presenter fixade.


Jag är nästan arg på mig själv för att jag inte skaffat såna här muffinskartonger att packa ner och ge bort mitt hembakta i tidigare.
Men nu j*vlar.

Jag köpte:
Röd- och vitprickiga.
Smårutiga ljusblå.
Smårutiga rosa.

Utmaning: No make, no fake!

Skitrolig utmaning från Ina.
Visa den vardagliga osminkade ofixade sanningen.
Jag utmanar alla! Häng på!

Mvh,
Amanda
36 år 300 dagar

P.S. Jag vill ha en extra modighetspoäng för jag har ögoninfektion idag.

torsdag 17 juni 2010

Min modiga man

som helst av allt skulle vilja sitta under ett täcke och aldrig någonsin synas ställde upp på nåt extremt personligt. För min skull.

Han hade aldrig gjort detta om det inte var fina journalisten Anne som skrev. Hon gjorde något som hade kunnat bli hur tacky och sliskigt som helst till något fint som vi är stolta att dela med oss av.

Resultatet finns på sidan 11 i juli-numret (no 7) av Må Bra. Färgstarkt nummer med fokus på relationer och enkel god mat - precis vad man behöver till semestern.

(E har inte sett tidningen än men det har jag, och jag vet precis vad han kommer att säga:
"HERREGUUU, tog dom DEN bilden, det är SÅ min fula sida! Men det är klart, du ser rätt söt ut och det är väl det viktiga.")

"Har du någonsin ätit nåt

och tänkt: 'Det var för mycket gräslök i det här'?
Nä. Just det.
Mer.
MER."
(sa maken.)

Jag klippte fan tills saxen gick ut led.

onsdag 16 juni 2010

Uppdatering: Inga mumier.

Var hade jag fått det ifrån?

Däremot började Felix visk-fnissa åt dom outgrundliga sura statyerna och sarkofagerna så fort vi kom in på egyptiska avdelningen.

Han reagerar så på surhet och arga ansikten.
Med att fnissa.

Länge man kan behålla ett straight face när man måste säga till honom på skarpen, liksom.

Felix och chokladfabriken.

En viss låt hör till denna bild.
Den här.

Åt ett smultron.

Det var inte moget och hade ramlat av, men ändå!

Nu ska jag och sonen ta en röd buss (mycket viktigt) till ett nyrenoverat museum jag älskar.

Sist jag var där låg han i magen och jag satt i teckningsarkivet med vita handskar och en trevlig antikvarie och plockade med gamla spröda teckningar på pytte-pyttesmå pappersbitar av målarna Walter Sickert och Camille Pisarro. Den förste var skickligare än den andre.

Och jisses sicka organiserade skisser han gjorde innan han gick över till duk och olja! Dyra material förstås. Och han var ingen rik snubbe.
Sen minns jag att jag köpte en macka på cafét, men fick gå därifrån för där satt det en jättelycklig mamma med en frisk bebis och just då hade vi indikationer på vi att våran bebis inte mådde så bra, så det blev bara för mycket.

Fast det gick bra, trots att jag hade alarmerande skumma värden. Men innan man visste. Herregud. Vi gick omkring här som levande döingar. Helt avstängda. Man måste ju. Det handlade inte om en dag i taget, mer en minut i taget.
Jobbet räddade mig.

Och nu sticker vi dit ihop. Jag finner det lite smått oerhört faktiskt.
Det var nog en av mina målbilder.

Jag sätter en tia på att han kommer att garva åt mumierna.
"Titta, det ser ut som daddy", ska jag säga.

tisdag 15 juni 2010

Det är viktigt att leka.

Den här skissen från samlingarna kom till när jag var ute på "studiedag" på stan i höstas. Den fick senare en orolig stormig bakgrund i Photoshop med hjälp av en abstrakt 'stänkig' akvarell som jag scannade in.

På många sätt ligger bilden till grund för stämningen som omger den hemsökta konstskolan i min kommande roman 'Döden på en blek häst'.

Det här är inte en stil jag använder ofta, eller har valt att utveckla i mitt jobb som illustratör, men för minnesanteckningar som hjälper mig i skrivandet leker jag gärna fram såna här bilder för privat bruk. J K Rowling gjorde skokartonger fulla med (rätt taffliga) teckningar på hur hon "såg" karaktärerna. Så, ge dig själv tillåtelse till sånt, fast det kan kännas lite barnsligt. Idéer "får" man liksom inte bara sådär, man måste söka upp dom. Hjälpa fantasin på vägen.

Det var något av det viktigaste jag tog med mig från illustratörsutbildningen:
- Glöm inte att leka - leken utvecklar
och
- Du bestämmer själv vilken slags illustratör du vill vara.
(Alltså, bara för att man behärskar lite olika stilar och tekniker hjälpligt sådär betyder det inte att man måste välja att utveckla dem alla till en nivå som är gångbar på ett yrkesmässigt plan. Det orkar man nog inte ens. Då är det bättre att man slipar på en särart, något som omedelbart kan identifieras som "din grej".
Men hur vet man vad det är då? Jo, det är ju det där som man själv tycker är allra roligast. Så praktiskt.)

P.S. Jag skulle också vilja säga att det ovan är applicerbart på skrivande. Glöm aldrig: Du väljer själv vad du vill göra. Vilken slags författare du vill vara. Sen är det 'bara' att göra't, bra som fan då helst. ;o)
Och där kommer jag osökt in på den där nya romanen alla pratar om; Simona Ahrnstedts Överenskommelser. Alltså, jag har inte läst den, men jag tycker bara att det känns så jäkla uppfriskande att en psykolog sätter sig och skriver en politiskt inkorrekt sexig romans i svensk historisk miljö - och inte en misär-memoar om egna svåra upplevelser, eller en samtida deckare där huvudpersonen är en psykolooog.

När det blåser i ansiktet på honom

där han sitter i sin kärra ler han så oförställt, så äkta och så lyckligt att jag måste stanna, haka av matkassarna och pussa'n mitt på mun.

Han öppnar sin.
Ögonen lyser.
Det är mitt livs bästa kyss och jag vet det en sekund innan det händer.

Han är så ren.
Den lilla blöta munnen så smultronsöt.
Ögonvitorna är overkligt perfekta.
Ögonbryn av dun.
Det finns inga brustna blodkärl på honom, inga fläckar, inga förhårdnader.
Han är ny.
Allt är nytt.
Den varma vinden som blåser i ansiktet är rolig och skön.

När han jollrar med ett djur (det kan vara en tjurkalv eller en skalbagge) använder han en annan röst. En pipig, tröstande ton.
Gör vi så?
Han måste ju ha snappat upp det, eller var kommer det ifrån?
Vem är du Felix?

"Att försöka vara ens en halvskaplig förälder kostar allt man har och allt man är."
Jag har läst det någonstans.
Det låter en aning melodramatiskt, men på samma gång hittar orden in i mig.
"Toddlers är universums ljuvligaste varelser, för annars skulle dom aldrig komma undan med att vara såna psykopater", har jag också läst. Jojo. Jag nickar förnumstigt och skrockar.

Ogillade han att vara bebis för att jag ogillade bebistiden?
Det spelar ingen roll. Det gick bra. Nästan varje dag var faktiskt en bra dag.

Nu står vi här.
På väg mot nåt annat. Nåt mycket fint. Jag känner det.
Han snaskar på en gammalt halvt kex han hittat under sittdynan.
Jag pratar om träden.
Vad han pratar om förstår jag inte riktigt.
Men snart.

måndag 14 juni 2010

Här hemma sitter vi och uppdaterar min hemsida

och försöker att inte mörda varandra.

Dagens skrivarcitat

har jag fnissat igenkännande åt i ett par timmar nu.

Från helsköna författaren Marias blogg:

"Nu vet jag varför det är så trögt att gå igenom språkgranskningar och korrektur av manuset: Det är som om en ex-pojkvän ringde upp och ville diskutera vad som var bra och dåligt med förhållandet, när man själv är mitt uppe i ett nytt och spännande förhållande och är sprudlande kär och helt har kommit över exet... "

söndag 13 juni 2010

Sommarregn och discodans.

För att inte vara en boob-man får man ändå säga att Felix flashar mammäy ganska bra här.

Dåliga bloggtider just nu,

men fina familjetider.

Tänker en del på hur jag skulle vilja försöka fortbilda mig och lära mig nya saker under de kommande fem- tio åren. Både på det personliga planet och jobbmässigt.

Manuskurs i London ligger högt.
Animeringskurs ligger högt.
Hänka på brittiska författarkollegor när de framträder i skolor och seminarier, och lära mig mer om hur jag skulle kunna göra sånt, ligger högt.

Och när vi kan skulle jag gärna vilja skaffa ett litet piano och återuppta lektioner.
Jag slutade i trettonårsåldern (när mamma & pappa sa att jag var gammal nog att börja betala själv, haha) och jag var aldrig bra - är inte speciellt musikalisk - men jag skulle vilja kunna några party pieces, kompa lite, spela med Felix. Men det måste vara lustfyllt. Låtar jag gillar själv. Annars kvettar dä.

lördag 12 juni 2010

Min nya bok!

Förlaget bad mig vänta lite med att lägga ut omslaget.
Det är ju ändå ett bra tag till utgivning.
Men vad hjälper det när Ginza är så på hugget? Va?

You like?
I L-O-V-E.
Jens Magnusson har fångat bokens själ.

P.S. Bokia är också på hugget, och avslöjar mycket (spoilervarning), dom andra hinner jag inte kolla för nu poppar Emmet en kooork!

Dagens dim sum.


E chockade genom att fixa lyxlunch (vem behöver NY Chinatown, huh?) och F chockade genom att älska både maten och ätpinnarna.

Godingen må vara sen med att gå, men finmotoriken har bannemej alltid imponerat.

fredag 11 juni 2010

Fredagsbukett.

En tjugokronorsbunt är man allt värd.
Blomman heter Sweet William här men jag vet inte vad den heter på svenska.

Kom på några andra glosor jag gillar förresten:
Tryst - möte, date - lite passionerat/ålderdomligt sådär.
Ravish - Härja, rasa (ravishing = "rasande [snygg]". Ett uttryck jag dock inte kan med på svenska).
Mirth - Uppsluppenhet, munterhet (på ett lite full-i-faan-aktigt vis, uppfattar jag).

Kram!

Det tomma rummet.

Jag har svarat på några korta frågot i ett annat sammanhang och en av dem bet sig kvar:

Vad är det värsta med att skriva?

"Tomrummet när man väntar på respons", svarade jag.

Det där ekande tomrummet. Det finns ingenting bitterljuvt där. Bara självrannsakan och en sticksig oro som ligger djupare än bara "Dög min bok?" - Finns jag?

Ingen är bättre än sitt senaste projekt. Ingen kommer någonsin att skriva mina böcker åt mig. Bara för att jag klämt mig igenom dörrspringan förut finns det inget som säger att jag kommer att vara välkommen igen - om inte mitt arbete är bra nog.

En oro bortom logik och vettiga proportioner. En självuppfylld darrande äcklande oro. Se mig! Bekräfta mig! (Eller bekräfta i alla fall att manuskriptet inte kom bort i posten?)

Samtidigt vet man ju att alla har mycket. Att det tar massor, massor, massor av tiiid att ge värdig respons. All respekt till lektörer och redaktörer och förläggare. All respekt!
Man vet att det till och med kan vara ett gott tecken när det tar lite tid - det kan betyda att fler på förlaget har velat läsa, i högre (=mer beslutsfattande) roller. Att det inte var en text som var lätt att avfärda.

Men ändå. Det tär. Man blir dramatisk.
När de tre utlovade veckorna börjar ticka mot fem. När det flirtar med två månader, och hoppsan, där åkte hon som skulle läsa på semester. 'Semester', tänker man bittert. 'Hur understår dom sig? När jag sitter här och våndas.'
Men det säger man inte. Man säger nåt ännu mer melodramatiskt:
"Jag tar hellre ett 'nej tack' idag än väntar en vecka till på ett 'kanske'!"
E skrattar och säger det där menar du ju inte.

Men det finns ett knep. Man kan lura sig själv att man har lite kontroll över sitt jobb, försöka tränga undan den där förpestande ovissheten.
Lösningen är en tvåstegsraket, och del ett heter:
Acceptera läget. Vänj dig. Hacka i dig. Så här är det nu.
Allt är inte vackra omslag och fina bibliotekarier och underbara läsare och den där känslan av att få vara med; "I did it, I did it!".
Väldigt lite faktiskt.
Mest är det så här.
Det är bara att vissla och låtsas som det regnar.
Och sedan:
Paddla på som en liten jävul under ytan. Börja Nytt Projekt. Writers write.

torsdag 10 juni 2010

Västerbottenpaj

utan västerbottenost - vad blir det?
Lagrad-kanadensisk-cheddarpaj?

Jag körde det här receptet för det är så förbaskat roligt.
Och ja, jag hade i störda mängder ost. Typ 350-400 gram.

Fast jag vispade äggen först och tog i en klutt gräddfil utöver grädden.
Och lite peppar mä.

Men viktigast av allt:
Jag mindes att skratta stooort när jag skjutsade in i ugnen - det ska ju vara roligt att laga mat va.

Lite intressant om debutanter som marknadsförare

och attitydsförändringar till litteratur och författande under de senaste 30 åren. På SVB-bloggen.

(Själv fick jag inte vara med i Svensk Bokhandels katalog Höstens Böcker 2008 med någon debutantpresentation - endast de förlag som har råd att annonsera i 'Höstens Böcker' erbjuds plats för sina debutanter att berätta om verket och sig själva.

Sveriges Författarförbund får jag dock vara med i nu - man anses 'författare' först efter två verk - men gissa vad? Jag har inte råd med medlemsavgiften. De har dock en fantastisk service för debutanter - fri juridisk granskning av det första avtalet. Jag fick hjälp och niger och tackar för det.)

Det finns absolut inget glättigt

med mig idag.

Rätt skönt.

Felix å andra sidan, står och dansar utan att hålla sig i och sjunger
"I did it, I did it!"
(obs: sant)

onsdag 9 juni 2010

Idag vågade han

släppa taget och ta tre egna snabba steg på tomma golvet, finingen.

Stort för honom och stort för oss.
Att både jag och E var lediga och hemma och fick stå där och gapande bevittna promenaden, det är årets lilla mirakel.
Tack kära Felix för att du väntade in oss.

Att du väntade i hela 15 och en halv månad med att gå själv gör verkligen inte ett skit.

Luckor i marknaden - ett lätt koleriskt inlägg:

- Nutellagodis. Typ praliner. Varför finns inte det? Jag tänker Reeses Peanut Butter Cups, fast Nutella? Sitta och gräva med en sked i den där burken när man behöver en brun hit, nä, det känns... ovärdigt.

- Sköna sommarklänningar med trekvartsärm och solhatarvänlig urringning som inte är f*cking formlösa skrynkliga linne-säckar-tunikor utan har lite midja, lite snitt.

- Kläder i den perfekta rosa färgen (Kylig! Glassig men inte för mycket vitt. Mer åt bubbelgumshållet).

- Kläder i den perfekta gröna färgen (En blandning av oliv- och ärt-.).

- Piffiga muffinsformar av papper - vars mönster/färger syns även efter bakning. Öh.

- Platta skor som ser "bekväma" och - OCH ÄVEN ÄR DET.

- Påsförslutare som inte kostar 50 spänn för 4 stycken och bara finns i en speciell f*cking gårdsbutik som det tar en halvtimma att åka till. (Ett UK-problem.)

- H&M i Oxford. Varför inte? Jag. Storknar. Snart. Hade inte fattat hur beroende jag var.

- Barnpojkar/mannys. Maken kan ha fått korn på en ny pöjk (guldstjärna!), så att vi i alla fall kan gå ut en gång ensamma ihop och äta middag denna sommar eller så.
Den gamla var bra men han har flyttat. Jag tänker inte klaga över en självvald geografisk situation, men uppmuntra dig som har kiddo/s + barnvaktsvilliga släktingar eller vänner nära att njuuuta av det.

tisdag 8 juni 2010

Ann Heberlein

säger i ett märkligt fjäderlätt, urblåst sista Babel för säsongen (eller var det bara jag som tyckte det? Tur jag hade chips och dip till så att det blev lite matnyttig spis) att kvinnliga mördare är överrepresenterade i svensk spänningslitteratur.
Att vi svenska författare borde spegla verklighetens brottsstatistik mer.

Jaha. Jaha.
Upp med handen alla som är vrålsugna på att ta med sig ett halvt dussin vedervärdigt tröstlösa diskbänksrealistiska spänningsböcker om en full man från en fattig socialgrupp som bankar ihjäl tanten till hängmattan i sommar.
Upp med handen alla som är vrålsugna på att skriva såna böcker.

Varför har brutal skräck

blivit ett så framgångsrikt kulturellt verktyg för samhällskritik under de senaste decennierna?

I don't know. I just love spooky shit.

Men här finns nån som analyserat mer (på engelska).

måndag 7 juni 2010

Katalog från mitt

fina engelska barnboksförlag (som pdf):

Så här kan det alltså se ut när förlagets säljteam är ute på möten och branschmässor i världen och försöker locka utländska förlag att köpa titlar att översätta.

Notera gärna bredden i stilar och koncept.
Hur de olika illustratörernas särart ofta är lätt att identifiera även om bilderna knappast är större än frimärken.
Kolla sidantalet.
Ålsersgrupperingarna.
Och hur man försöker 'sälja in' en bok med bara några få textrader (jag tycker det här förlaget är duktiga på det - eller så är det bara för att copyn valt att kalla mig 'exciting', haha).

Och jag blir glad och stolt över mina förlagskompisar och deras nya projekt.
Kan du hitta mitt nya alster?

(Jag vet fortfarande inte om intresset från Sverige resulterat i något kontrakt så att boken kommer ut på svenska här så småningom. Håller tummarna!
P.S. Skriv aldrig rimmande bilderboksmanus. Eftersom they are a pain in the arse att översätta bra.)

Maken har satt sig

på höga hästar och börjar leka att han är en av mina redaktörer.

Exempel:

- "Nä så kan du inte förklara det-och-det. Det är inte 'Amanda Hellberg'."

- "Det här projektet har Ett Stort Jävla Problem:
För många hundar."

(värst av allt: han hade rätt x 2)

söndag 6 juni 2010

Reasons to be cheerful.

- Att den engelska förlagsredaktören som 'upptäckte' mig valt att hålla kontakten genom sin föräldraledighet. Vår raka, givande arbetsrelation betyder oerhört mycket för mig som ensamjobbande "kreeeativ" frilansare, då man ofta sitter helt ensam och utlämnad i ett yrkesmässigt vakuum och svartmålar hela tillvaron i väntan på feedback på självgenererade idéer man plöjt ner månader och år av obetalt jobb i. Jag gör i princip alltid exakt vad hon föreslår - och då bli mina projekt typ... 27% bättre.

- Sonen åt nära på en halv färsk tärnad ananas med gaffel - hans skräck för A) att tugga, och B) ny mat, verkar ha åkt på semester.

- E och jag kom igen starkt efter ett passiv-aggressivt bråktjafs (jag hade rätt förstås. Vem är överraskad?).

- Att jag vet vad jag vill (försöka) göra jobbmässigt sisådär fram till årsskiftet. Perfekt framförhållning för mig, annars skulle jag krevera av uttråkning.

lördag 5 juni 2010

Jag som bara skulle

springa in på lite-poshare-än-dom-andra-livsmedelsbutiken Waitrose och köpa sparris, tomater, knäckebröd och ett par fina kotletter att grilla.

Sedan när blev dom värsta presentboden med delar av John Lewis (typ Åhléns) sortiment?
I och för sig är dom en del av samma koncern så det är ju inte helt otippat.

Minns inte ens hur detta hamnade i min korg. Det gick liksom automatiskt. Men jag är nöjd. E himlade med ögonen men han vet bättre än att fucka upp min materiella kökslycka.

Fina nytillskott på kontoret.


Kalligrafi är konst. Kolla superfina namnkuvertet som kom från enormt skickliga Marie/Kalligrafibloggen!

Och så har jag låtit trycka ut sommargåvan till alla från Jung Form; hennes ljuvliga förgätmigej-foto ("Till dig!" i högermariginalen). Jag använde halvmatt A6-fotopapper som jag hade hemma och ändrade skrivarinställningarna och format på bilden i Photoshop Det blev ett underbart litet kort! Om inte 100% centrerat. Men det ska jag fixa med passepartout.
Ett större tryck hade varit ännu finare, men på det här viset är blommorna nästan i naturlig storlek och det gillar jag.

Båda verken väntar på ramar/bättre placering.
Tusen tack!

fredag 4 juni 2010

Maken kom hem

med en dagistrött glad pojke - och en hel jäkla köpt chokladtårta.
Jag har fortfarande inte fattat varför, men det gör inte så mycket.
Han kanske behövde.

Å en annan kan la ock tänka säk å offra säk på ena kasa då.

Trevlig helg!

Glöm härmapor

som skamlöst "lånar" och "låter sig inspireras av" (ie snor) mer kreativa personers recept och koncept till sina egna storsäljande koookböcker (utan hänvisning förstås):

"Bakerella" - den fiffiga, egensinniga, superproffsiga bakbloggaren - var först med dom här lju-vli-ga cake-popsen. Och jag blir så jäääkla glad när jag ser att hon nu fått göra en egen bok. Värt!

Jag har klubbpinnar. Jag har mini-smarties. En dag när jag inte har nåt bättre för mig SKA jag testa.
Verkar mucho mucho pilligt dock.
"Terapi" som pappa säger.

Dagens utväxt.

"A-meh ååå, gå och färga OM dig människa", säger du.

"Orka", säger jag.

I övrigt vet man att man saknar sonen när man sitter och blir helt drömsk av att klänningen luktar lite svagt av uppkastad mjölk från igår (nej jag tvättar sällan plagg efter en användning, utom underkläder). Tur jag inte har några arbetskamrater med känsliga näsor. Mönstrat är i övrigt småbarnsförälderns bästa vän. Det kamouflerar många blaffor.

Jaha, det var min kafferast på uteplatsen. Tack för sällskapet.
Mot kontoret igen.

(Bilderna på mig själv tar jag med Cameroid.com, med inbyggda web-kameran på bärbara datorn.)

Den riktiga häxans hus.



Det står i alla fall på en liten skylt utanför att hon är en 'riktig häxa'.

Notera rosa discokulan över ytterdörren.
Grönmålade dockvagnen.
"Älvornas trädgård".

Fick inte med hennes önskebrunn (FULL med alger, och mynt i höga valörer - hade varit mycket lätt att stoppa ner handen och norpa några hundra kronor från gatan, men vem vill stjäla? Från en häxa?) och inte heller alla små guldiga och glittriga disco-"svampar" (skymtas högst upp i högra hörnet på sista bilden).

(Trehjulingen? Vet ej. Häxan kanske har funktionshinder, eller ett funktionshindrat barn.)

Otroligt fult, och otroligt härligt tycker jag.
Man har inte roligare än man gör sig.
Live the dream, häxan.

torsdag 3 juni 2010

Lite tips för ditt manuskript.

Lämnade en lång kommentar hos sköna Anneli som jobbar på sitt manus.
Tänkte att jag kanske skulle lägga in den här också:

"Härligt! Bra jobbat! Jag läser nyfiket lösryckta meningar och tänker 'Majgull Axelsson...' (en ny Majgull är alla förläggares dröm att hitta).

Helt rätt att skriva ut och kolla och korr-a. Det blir en del vändor innan man är redo att skicka in (och det tycker jag man är skyldig både sig själv och redaktören som kommer att provläsa några sidor för att avgöra om förlaget vill ta detta vidare - din absoluta guldstandard är det som gäller!).

Två tips till 'nästa vända':
1) Otroligt banalt, men effektivt - jag fick detta tips av en mycket bra litterär agent: Gör mariginalerna bredare så att det är mindre text på varje sida. Förlagen gillar det. Lättare att läsa. Hjälper dem att föreställa sig detta som en bok. Och vips blev manuset mycket längre! Jag skriver med höger- och vänstermariginalerna 5,5 cm och topp och botten 3,5 cm. (Times 12 p, 1,5 radavstånd.)

2) Nästa gång du 'tvättat' hela manus så att du är rätt nöjd/utmattad på gränsen till nervsammanbrott: Låt 'et vila helt i minst 4 veckor. När du sedan kollar över det igen kommer det som inte fungerar att stå ut som eldskrift och då är det 'bara' att fixa det innan du skickar in. Den där frånkopplingsprocessen är urviktig för att du ska kunna se texten objektivt.

Kram!"

Vägen hem

från Felix perspektiv.

I morgon ska jag visa bilderna vi tog utanför den riktiga häxans hus.
Där kan vi snacka 'great british excentric' säger jag bara.

"We have waited a long time for you."

Kan bli en intressant play-date detta.