Exakt så det känns.

När man får till nåt som är så in-i-hellvette bra att man liksom blir, tja, impad av sig själv.

Den känslan tar vi med oss in i det nya året. OK?

Mycket tankeväckande från författarcoachen

här. Läs!

Jag har länge tänkt

att jag skulle vilja ha ett par bakgrundsdansare i mitt liv.
Svårt att hitta folk med den rätta attityden bara. Men gårdagens audition var faktiskt lovande.

Amerikanska pannkakor

med lönnsirap.
Gjorde jag.
Till frukost.

Var är min medalj-djävul?

Nä nu måste jag gå och luta mig en stund.

Skickar iväg ett ganska viktigt jobbmail

medan trasiga kritor och ritpapper och byggklossar och lappsjuka småskrik (F) och lappsjuka rytanden (E) yr omkring mitt huvud.
(OBS inga ursäkter, bara faktum.)

Dumt gjort Mandis. DUMT.

Ögnar igenom mailet efteråt och givetvis har det blivit fel i en mening - inget allvarligt men fel/dubblering i ordföljden.

Okej, detta är inte en tabbe i paritet med att skicka ett barnboks-följebrev till ett förlag och skriva "mina egna barn ÄLSKAR den här berättelsen" samt bifoga ett "härligt" foto på sig själv med sagda ungar (hej runda arkivet). Eller att fel-fylleskicka ett smädande SMS om någon - till just den hatade personen.

Men ändå. Jag erkänner. Detta stör mig enormt. Enormt!
Sån är jag. Man ska välja sina krig heter det ju. Och att råka skriva dåligt formulerade, slarviga och/eller för långa jobbmail (det sista måste vara något av det oartigaste som finns - sorry I didn't have time to write something shorter liksom) är nog en av mina största pet peeves (eller vad det nu kan heta på svenska. Aber, kanske?). Hos andra, men framför allt hos mig själv.

Ångesten i detta. Dämonerna.
Hur ska jag nu kunna sova i natt.

Är människan ett socialt djur?

Alltså, jag vet inte.
Kluven.

Detta med familjesammankomster, kompisträffar och kalas.
Latmask-eremiten i mig känner ofta, ofta ett enormt motstånd där. Ibland tror jag nästan att jag har folkskygga tendenser. Not that there's anything wrong with that, right?

Men så tar man sig i kragen då. Styr upp lite. Stånk och stön.

Och sen, herregud, efteråt! Då tyckte jag ju alltid att det var skitkul, wow, varför höll det inte på längre, varför gör vi inte sånt här oftare? Jag älskar ju fan fest och människor. Tjatter och babbel. Utbyte.
"Då lever hon upp, A-manda" (likadan betoning som Arlanda.)
Som pappa säger.

Blandade jullovskarameller.

Sötast:
F, som sparkar sig fram som en galning på sin bobby car genom hela nedervåningen, kluckandes goaste bebis-fnisset innanför en legohink han satt över huvudet.
Jag: "Vad gör du?"
F: "I'm so happy, I'm so happy."

Flitigast spelade låten:
Elvis - If I get home on Christmas day

Mest återkommande tanke:
"Varför känner jag mig som en jävla djurskötare här?
Jaja. Bara att mata dom igen. Enklast så."

Note to self:
Keep calm and carry on.

Vad mitt äktenskap går ut på.

Vad mycket självrannsakan det blir så här när man har lite "ledigt".
Navelskåderi. Mycket tid inuti sitt eget huvud.

Men en grej som kändes rätt skön var när jag stod en morgon och klädde på mig. Kom på mig själv med att liksom repetera en liten sketch som jag tänkte "dra" för E vid frukosten.
Planerade ordval, gester och tajming så att det skulle bli maximal effekt.

Just denna grej handlade om att förlöjliga några andra föräldrar på dagis. Hon är rar men han är en pösmunk, en sån där som liksom gör en poäng av att han kommer MED sin familj (jaha, WOW), i lite för snygg skjorta, och sedan sitter lite för brett och kramar sin frus lår och hennes nacke och liksom ... flauntar sig. Har sig.
Sån där typ som E och jag som par har bestämt att vi delar ett förakt för. Som får E att sucka och rynka på nosen åt "Osäkra karl-jävlar... som inte vet hur dom ska förhålla sig om dom inte hela tiden får manifestera sin käääärleksstatus. På det allra simplaste vis."

En annan favvo vi ofta "kör med" är minnet av teveklippet när de misstänkta Meredith Kercher-mördarna Amanda "Foxy Knoxy" Knox och hennes italienska pojkvän står och kysser varandra, otäckt självmedvetet, framför kamerorna precis innan de ska arresteras. På det där halvöppna, uppslukade, fejk-innerliga tonårs-sättet, bara; "Vi-glömmer-alltså-ALLT-ANNAT-när-vi-kysser-varandra-så-här-mjukt-men-ändå-drivet, ser ni det? Ser ni det?!"
U-hu-huuu. Creepy creepy narcissists. Det finns ingenting baguette-ryckande i den 'sensuella' kyssen, den är 100% manierad. Iskall.
Och sen måste vi kyssa varandra sådär sökt beslöjat och mördar-aktigt tills den ene bara ryyys, bort med dig, sluta!

Det slog mig att detta är något vi gör mycket.
Försöker roa varandra genom att hitta på samtalsämnen, dra stårys och spela upp små överdrivna scenarion, som nästan alltid går ut på att håna och tråka och förlöjliga varandra, eller såna vi känner lite, eller sånt vi sett på teve.
Allt för ett garv i samförstånd.
Jag gillar't.

E: "So Felix,

If you ever try to play Mamma and Daddy against each other, Hell on earth will rain down upon you."

F: "O-key."

Mvh,
OJ vad hääärligt det är att vara tillsammans så mycket alla tre
Otacksam skata

Jullov.

Gästblogg: Maken.

Amanda has run out of "amusing" things to say this week and now wants me to play the buffoon, the jester, the fool.

But all I want to do is play my computer game.

But anyway, wishing you a very God Jul.

Emmet
x

All I want for Christmas

is you.

Du kan aldrig gissa

vad notisen handlar om.
Den text som denna illustration försöker ... ja just det, illustrera.

Aldrig aldrig aldrig.
Inte ens om du heter Peter Englund eller Herman Lindqvist.

(Fast om du kan, ja då blir jag fan impad.)

Ibland hinner jag glömma

min andra halva.

När jag har skrivit mycket under en period, och det kommer in teckningsuppdrag lite otippat. Och jag liksom får fart på en penna och det är så SKÖNT att ta den på en promenad på ett papper och bara "Jaaa, vad BRA det känns i huvudet. Det är alltså detta jag gör. Jag är ju illustratör. Också."

Och sedan känns det exakt likadant fast åt andra hållet när man jobbat länge med nåt stort illustratörsuppdrag och får avsluta det och SKRIVA igen.

Ovan: En bläckteckning av Ralph Steadman. Inspirerande. När min konstlärare en gång jämförde oss höll jag på att komma i brallan av stolthet.

Engelsk jul

har jag aldrig direkt firat utom nån gång när vi varit bjudna till kompisar.
Så lite som försiggår har man ju snappat upp.
Själva brukar vi mest göra ingenting på juldagen. Ta en promenad. Äta klementiner och twiglets och rester.

Men dom andra:

- Hjälper barnen att ställa fram ett fat med en mince pie eller kaka + glas mjölk till Tomten (och en morot åt Rudolf) kvällen innan.

- Öppnar paket på morgonen den 25:e vid granen, i pyamas. Barn kan få en stor julstrumpa också, full med små 'stocking filler'-presenter. Ambitiösa föräldrar har kommit ihåg att dra i sig Tomtens mjölk och bakverk och gnaga på Rudolfs morot. Kanske finns det också "fotspår".

- Går i kyrkan om dom är såna.

- Dricker champagne.

- Kollar på drottningens julhälsning på TV.

- Lagar jullunch. Äter sent. Kanapéer först. Av rökt lax-varianten. Kanske små vårrullar också. Till mat ofta kalkon, men på senare år ännu hellre några fina kycklingar, eller lamm, eller anka, eller rostbiff. Eller en honungsglaserad kassler. Tillbehör: Minikorvar rullade i bacon, bollar med 'stuffing' (kryddad brödfyllning som man gör separat, ie har aldrig sett skymten av en kalkonmage), smala kryddiga chippolata-korvar, rostad palsternacka och morötter, brysselkål, brödsås (vit, mäktig), rostad potatis (yummy).

- Smäller 'smällkarameller' (crackers) med bordsgrannarna. Inuti finns alltid lite knallpulverstråd, en papperskrona, liten present (typ nyckelring) och ett lamt skämt på en papperslapp. Av varierande kvalitet beroende på om man köpt billiga crackers på Tesco eller lyxiga för hundratals kronor. Utan crackers skulle nog inte engelsmannen riktigt känna att det var jul.

- Efterrätter: Trifle (skål med sockerkaksskivor, jordgubbar, marsankräm, grädde och sprit), christmas pudding med brandy butter (mörk kokt fruktkaka, mycket alkoholsmakande), mince pies (typ små portionspajer med fruktgoja i), christmas cake (fruktkaka klädd i tjock marsipan och vitt glasyrtäcke), julstubbe, eller på senare år påfallande ofta italiensk panettone-kaka (många verkar få en sån jäkel i present på jobbet).
Inte alltihop, men säkert två av dessa.

- Kvällspromenad.

- Ostbricka.

- Bondfilm på teve. Alltid Bondfilm på teve. Knäcka nötter och frossa chokladkartong av billig variant, typ Roses eller Quality Street.


Gud vad mätt jag blev av att skriva det här.

En tanke.

Robot-pepparkaksgubbar.
Ja ja jaaa!
Jag vill.

Får bli ett annat år.

Det snöar igen.

Tur att man är hemma-jul-typen.
Å nej, här ska inte jagas iväg någonstans. Not now, not ever. Vem vill ha högt blodtryck i onödan?

(Dagens skärskådande av jaget:
Varför är jag mer bekymrad över att vi kanske kommer att få slut på potatis än att vi kommer att få slut på blöjor? Svar: Man kan tillverka egna nödblöjor med hjälp av Flingans tajta badbrallor. Kan man tillverka nödpotatis? Svar nej.)

P.S: Varför äger en 22-månaders onge badkläder undrar du?
Svar: Det var stjärnor på.

Smörkola = sex tummar upp.

Fast jag gör bara halv sats, det blir så det räcker ändå.
Går snabbare, och skulle man misslyckas så har man inte ödslat massa, massa ingredienser.
Lilla satsen når 128 grader på en kvart för mig.

Viker till en liten form av smörpapper, 15 x 15 cm, så dom blir tjocka å goa.
Har i några rejäla tag från saltkvarnen också.

Välkommen till The Overlook.

"Vi kommer att bli insnöade"

säger jag kl 8 på morgonen. "Ställ in bilturen och ta dig till närbutiken. NU."

"Men väderleksrapporten säger inget om..."

"Skiter jag i. Jag känner det på lukten. Snö. Mycket snö. Gå NU."

Han kommer tillbaka som en snögubbe. Har drattat omkull två gånger (engelsmän vet inte hur man ska gå om det inte är barmark).
Vi får 60 cm på två timmar. I UK innebär det undantagstillstånd eftersom vinterdäck, sandning, saltning eller snöröjning helt enkelt inte existerar. Skolorna stänger. Posten slutar komma. Folk uppmanas aktivt att inte gå utanför dörren eftersom man kan falla död ner när man är så ovan vid minusgrader och isfläckar.

Och jag kan jag konstatera att ... hang on a minute ... detta är ju drömmen.
Vi har
ostar
kex
lax
bagels
sprite
vin
söndagstidningar
ferrero rocher
räkor
roste
potatis
köttbullar
grädde
nötter
frukter
marsipan
två stora chokladtomtar i staniol
pepparkakor
pingu
timmy time
filmer
julmusik
några trevliga och lagom anspråkslösa julklappspaket; play doh och pingu-figurer

(Tyvärr ingen must och ingen mandel, jag får göra smörkola i stället för knäck.)

Det är extremt osannolikt att E kommer att kunna ta sig till jobbet igen innan nyår. Vår plan är att pulsa till MVC mitt i veckan bara.

Kanske köpa lite mjölk, bröd och ägg.

Kommer dagis att ha öppet? Tveksamt.

Herregud.
Drömmen.

(Och du som just viskade "The Shining..."
Håll mun!
Även om Felix faktiskt kan göra en hygglig Danny/"Redrum"-imitation.
Men annars vore han väl inte heller mycket till son åt en skräckdrottning va.)

Tack snälla

Anneli och Malin för utmärkelsen!

Jag kan omöjligt välja ut tre av alla bloggar jag gillar, sorry.

Okej, tre saker om mig. Hmm.

1) Jag gnäller ibland över hur tråkigt det var att växa upp på vischan men det börjar gå upp för mig att det faktiskt var en kulturbygd med rätt gott utbud - om man bara var beredd att frysa på blåsiga busshållplatser en hel del. Mycket tid att tänka, och att upptäcka grejer självständigt. Om man var lagd åt det hållet.

2) Jag har aldrig åkt slalom och jag är inte frestad.

3) Jag är stolt över det jag åstadkommit de senaste tre åren, men känner också skuld och stress över att jag behöver mycket tid ensam. Och över att jag ibland måste lägga ner massor av tid och energi på projekt jag inte vet om de kommer att generera inkomst eller ej.

Dagens ytlisch: Hårfärg + nyföding.

Ja jag vet ju hur det blir. Man kanske inte kommer kunna (Vilja! Orka! Prioritera!) ta sig ur huset på ett par månader för att springa på sköööönhetssalong.

Läge då att färga över mitt fjortisplatinablonda till en mer natuurlig och utväxtvänlig ljusbrun/mörkblond kanske. Å så boring. Bara att hacka i sig.
(Slingor har jag givit upp, det funkar inte bak i nacken när man har så kort uppklippt där som jag vill ha.)

Frågan är då: Kladdar jag på med djärva (ie snåla) tag ovanpå det tokblonda här hemma - eller är jag vettig och låta frissan göra't?

Skriver och lyssnar då och då på en gammal sköning.

Hassan. Ja jisses. Frodenkvists flap säger jag bara.
Förstår att Djanaieff figurerat i femmans Roomservice nyligen? Fortfarande en kul och begåvad snubbe eller?

I övrigt funderar jag allvarligt på att koppla bort Internet under hela julen.
Kan man göra så?
Ja. Det kan man.
Det är ändå rötmånad online så här års.

P.S: Nämen titta här vilket godis jag hittade! Varför har ingen berättat om Harry Viktor för mig?!

På min önskelista.

Anas ett tema?

Dagens inspiration.

Gammal pappersteater i 3D.
Älskar sånt.

I övrigt önskar jag att jag var lite bättre på att följa mina egna skrivråd just idag.
Hrmpf.

Trevlig helg!

Dom berättade

på dagis att F blev störtförbannad och slet av sig sin löjliga paketdräkt när han såg att dom andra barnen var utklädda till mycket roligare saker. Som tåget Thomas och julens fé.

Okej, point taken.

"Felix, vad sa tomten idag då?"
"BOOOK!"

(F fick en bok av tomten.)

Har kastat 500 spänn på min oro

(rakt ner i min BB-väska). Packad och klar.
Bauta-bindor och L'Oreal face wipes. Mintkarameller och trosor i storlek elefant som man kan slänga i paperskorgen sedan. Lyxigt läppbalsam. Tofflor som funkar till dom "sköna" blodpropps-strumporna. Nötter.
Allt som kan få en att känna sig lite mer som en människa helt enkelt.

Present till bebisen från Felix. (Sophie the Giraffe i goa goa naturgummit. 8 av 10 franska spädbarn kan inte ha fel.)
Present till Felix från bebisen. (Liten Fisher Price-grej.)

Blir den en natt man stannar, eller en vecka+? En månad? Det där vet man ju aldrig.
Expect the unexpected som sagt. Det vet vi sen sist.

Och små, små babykläder efter Felix. Hjärtskärande små. Ändå drunknade han i dom.
Sen sa det pang och han var stl 68.

This just in:

En erfaren svensk författarkollega låter hälsa att det är STOR skillnad på betalningen mellan vuxenromaner och bilderboksmanus i Sverige. Bilderboksmanus = inte mycket dolares. Alls. Mina erfarenheter från ett större språkområde är alltså icke applicerbara på svenska förhållanden.

Och självklart måste jag understryka att betalningen för en bilderbok delas lika; 50-50% mellan författare och illustratör. Det samma gäller för eventuella pengapriser och utmärkelser boken kan tänkas vinna.

(Det är liksom därför så många illustratörer också väljer att skriva och sälja in sina egna manus, för 100% av kakan ... go figure.)

Jag hade alltså fel här och hoppas jag inte givit falska förhoppningar!

Men en sak har jag rätt i och det är att barnböcker är inget man skriver på en kafferast - redaktörerna är stränga och med rätta. Om dom är intresserade så ska du bereda dig på ett bollande med omarbetningar som kan pågå i många månader - utan någon som helst betalning, eller garantier för eventuell antagning.
Men man får inte se det som något anat än värsta bästa chansen. En utbildning.
Ett gyllene tillfälle att visa hur lyhörd och flexibel man är. Att visa vad man kan och vill. Att WOW-a. Och att lära sig - massor.

Kul programidé

nu till Sverige.
Vi hade den i UK för ett par år sedan: "Art School".
Ulrika var med. Hon var fan duktig.

Lilla gåvan.

Varför?

Har jag ingen kosackmössa?
Har jag inga snow-joggers?
Har jag inga fodrade tumvantar?

Det är inte ens -2 här och jag fryser fan om ÖGONEN. Jag är en vekling.

På plus-sidan: Felix dagisfröken och den franske kocken har bakat jättegoda (enligt uppgift, inget för mig) och snygga mince pies till daddy. Gjort värsta målade julkortet "till mamma, daddy och bebisen". Gjort en abstrakt snygg årsalmanacka till daddy. Gjort en "pepparkaksgubbe" som var så fin att den fann nåd hos självaste Granhitler.

Jag är i chock. Glädjechock.

Och idag gick han dit (utklädd till ett litet paket i rött och guld) för att träffa engelska tomten.
Snyft.

Dagens rys-sång.

Jag ryser och inspireras på lite ... otippade sätt av det här "klassiska pojkbandet" Blakes tolkning av When a Child is Born.
(Uppdatering: dålig länk, här är årets version, startar 3:38.)

Får visioner av engelska privatskolepojkar - femton år senare.
Carol singing och tweed och döda poeters sällskap och Hugh Grant och en slags tidlös brittisk charm och sexighet som gör mig klädsamt röd och fnissig. Och får mig att vilja klä mig som Audrey Horne och gifta mig lite för ung, med en baryton, och köpa en irländsk setter.

Men så kommer den starkaste känslan krypande:
När det "klassiska pojkbandet" Blake var trettonåringar gjorde dom något fruktansvärt med en yngre pojke. Alla var med på det. Utom han i svarta skjortan.

*tjuter som en skolflicka*

(UPPDATERING 16 Dec : VERKAR IDAG TILLFÄLLIGT SLUT HOS NÄTBOKHANDLARNA. Beklagar omaket.)

Yaikes!

Har just förstått att min nya bok redan blivit tryckt, i rekordfart, och finns tillgänglig för leverans - innan jul!

Hos
Adlibris
och
Bokia
och
Bokus.


Jag är mållös.
Mitt barn har blivit vuxet och flyttat hemifrån - utan att jag märkte något.
Så känns det.
Men på ett underbart sätt.

GLÖM att nån sketen surfplatta eller kaffemaskin skulle vara årets julklapp va. ;o)

Tack för pepp

och uppmuntran under tidigare inlägg!
Efter en tuff natt och lugnande samtal med BB har Dr E har kört alla hemmatester som vi fått av MVC på mig nu på morgonen och jag är helt frisk.

Men jo. Om jag inte var så glad och tacksam och mååålfokuserad skulle jag nog känna mig lite självömkande idag. Det behöver absolut inte suga hästballe att vara preggo - men det kan göra det. Hur någon kan jobba normal heltid i tungt jobb, pendla, sköta om andra barn samtidigt ... övergår mitt förstånd.

Jag är så DUM i HÖVVET.

Här har jag gått och beklagat mig över att det inte finns Nutella i godisform - men det finns ju visst: Ferrero Rocher!
Vad är gojset i dom om inte ... Nutella.
Dessutom samma tillverkare; ie Ferrero.
D-oh.

(Hemmagjort julgodis?
Orkar'nte.)

Maken är helt inne i ett nytt spel

där man får springa omkring i ett radioaktivt post-apokalyptiskt Las Vegas och meja ner muterade vansinniga kvinnor med 50-talsklänningar, lagt hår och små pillerburkshattar.

Han har valt att spela som tjej.
Och har 'gjort om' hennes utseende så att hon ska likna mig.

(Ja, jag anar att en ganska komplex psyko-sexuell allegori blåser över mitt huvud här.)

Dagens känsla.

YESS! En stekpanna!

Juleköddebullarna äro räddade.
Tack Tasteline!

(Men den där prinsesskronan är STÖRT snygg asså.
Är ärligt putt på mig själv för att inte jag kom på att göra en krona.

Måste vara tillverkad av en ytterst begåvad person.)

Tack Malin!

Du är göllig du.

Oxfords Lucia 2010

vill gärna skicka en lussehälsning till er som "fattar grejen".

Snart: Julmaskerad.

Coming soon till ett dagis nära mig.

Lyllos, lyllos Felix.
Som har en morsa som är så vass på att sy handla.

(Och tur att det finns gott om lätt begagnade dylika outfits att shoppa här.)

Jag hade valt min gröna, edwardianska.

För den är saga och gala för mig.

ORKAR inte

göra pepparkakshus i år.
Eller jo jag orkar men jag har ingen lust.
Men jag kan tänka mig en liten dockteater av trä med minilampor på, uppe i en hylla.

Ja. Så får det bli.
Lite Nutcracker.
Lite Panto.
Lite Fanny & Alexander.
Lite Festivus.

Mvh,
Man har bara så roligt som man gör sig

Samtidigt i Grå hallen

(namnet syftar på dess grusiga golv och hinnan av solk över spegeln)
har 22 floristers och 35 cordon bleu-kockars årslånga förberedelser nått klimax.

Eder spänningsdrottning önskar därmed en glittrande Nobelkväll.

My blast from the past.

Lekis,
tvåan,
nian/ettan på gymnasiet (1988-89 typ).

Vad hände med mellanstadiet? Jag drällde mest omkring och var förpubertal som jag minns det.
Får forska vidare.

(Detta inlägg är en respons till min cyber-tvilling T eftersom vi ser identiska ut på våra 'nian'-kort; volymluggarna, de Annie Hall-inspirerade skjortorna.)

Dagens fredagsflams/Kungligt.

Visste du att drottning Bettans man, prins Philip, är en riktig skojare i offentliga sammanhang?

Tydligen lider han av den där sortens kaxig o-PK-gubb-tourettes vi alla känner igen. Hyperbigotta åsikter uttryckta som hä-hä-"skämt". Sånt där unket som jag egentligen kan älska på ett plan, men som man bara vitsar om privat (om man är en modern upplyst människa), och då på ett ironiskt vis; man vet att man valt en hyperbigott skämtstil.

E är övertygad om att prins P vet, att han är en slags kunglig Larrry David. Att han är medveten om att han är o-PK - menar väl i grunden - och inte orkar bry sig. Det måste ju vara ett oerhört trist liv, att vara Bettans sidekick i 150 år under alla dessa törra evenemang. Till slut måste man kanske bara roa sig själv/'vara som man är'. Ie über-priviligerad vit man of a certain age.
Här är då ett axplock av vad han sagt:

Till en soldat som berättar att hon tidigare jobbat på bar:
"Jaha. Striptease-bar då eller?"
(Hon sa att hon inte tog illa upp, att det var ett solklart glimten-i-ögat-skämt för att bryta isen.)

På en konsert på döv-skola:
"Är ni döva eller? Nähä, men så nära som ni står orkestern kommer ni snart att vara det."

På en fest i Ungern, till en utvandrad engelsman:
"Jag ser att du inte har blivit helt ungersk än. Ingen kulmage."

Till en bockskäggig man på en Buckingham Palace-tillställning som berättar att han är designer:
"Men det där skägget har du allt misslyckats med att 'designa'."

Till skotsk bilskollärare:
"Hur håller ni eleverna nyktra så länge att dom hinner köra upp?"

Dagens bekännelse:

Hyacinterna i köket har börjat slå ut.
Kommer på mig själv med att inte gilla lukten.
Alls.

Mera KÖÖÖTT.

Ja, SvD, renkött är säkert jättebra på alla vis.
Men ska hon i rött verkligen stå och tälja det direkt från halsen på det stackars djuret så där?

Jag fattar inte

kvällspressens nuvarande besatthet vid alla äckliga nagel-stårys.

Två skitroliga bok-ställen

jag hade glömt bort lite:

Känns som en julklapp till sig själv att återupptäcka Arga Bibliotekstanten* (tack Yvonne!) och Roliga, Cyniska Litterära Agenten Som Svarar På Sinnessjuka Följebrev via anonym blogg, alias Slushpile Hell.


*Två tankar slår mig:
"Den här bloggen skulle bli en otroligt festlig bok."
och
"Skriver hon krönikor någonstans? Det borde hon. Typ i 'Vi Läser'."

Har ni fest eller?

Det har vi.
Ljusfest och sparkfest.

Illustrationer till ditt bilderboksmanus - hur funkar det?

Anneli undrar om man ska skicka illosar till förlaget ihop med sitt manus och jag svarar samma här som i hennes kommentarer.

NEJ du ska absolut inte skicka med egna illustrationer! Det är ett jättevanligt missförstånd. Inte heller amatörillustrationer av en 'begåvad kompis' (tar ju urlång tid att göra, och varför skulle en bekant vilja/kunna ställa upp på sånt helt gratis?).

Det skickar dessutom helt fel signaler till förlaget. DOM väljer ut och betalar en professionell illustratör, om dom väljer att anta din text. Dom är vana vid att granska texter utan bilderna (föredrar det faktiskt!) och vill själva visualisera vem som kan illustrera texten bäst, och hur.

Att anlita en illustratör för att göra illosar till ditt manus privat skulle kosta ca 30 000 kr om han/hon är professionell, och det skulle ändå inte hjälpa dina chanser att bli antagen.

Förresten gör man inte illustrationer till hela boken och skickar med, även om man är både skribent och utbildad illustratör, man gör en s k 'dummy' med skisser på alla sidor, samt 2 sidor 'färdiga' i färg, för det blir ENORMT mycket ändringar under resans gång. Illustrationerna 'bestämmer' förlagets redaktör, designer och illustratören över, författaren är ganska frånkopplad den processen, man får helt enkelt lita på att de yrkesgrupperna kommer att göra ett bra jobb.

Så funkar det. Häpp.

P.S: Så här ger du ditt bilderboksmanus en chans att bli antaget:
- HA KOLL PÅ HUR MÅNGA SIDOR ETT SÅNT SKA SPÄNNA ÖVER.
Tips: Kolla bibblan eller bokhandeln. Förstås.
- Ha en början, en mitt och ett slut. En liten konflikt och en konliktlösning. Och så en liten knorr på slutet.
- Var lite rolig för bövelen.
- Skriv otroligt lite text för varje sida. Sikta på två meningar, landa på tre.
- Tänk på att bilderböcker riktar sig främst till de under sex år. Hemmanära konflikter med fantasifull twist? BRA.
- GÖR LÄXAN. Läs upp dig på moderna bilderböcker - det har hänt mycket på några få år kan jag säga.
- Det är ingen större skillnad på betalningen man får för vuxenböcker och barnböcker. Det är ett tufft jobb och alla inblandade tar det på stort allvar. Redaktörerna för bilderböcker är superstränga, varje mening måste klaffa just för att texten är så kort. Inget man svänger ihop på en fikarast precis (trots att många tror det), men förmodligen världens bästa jobb - om man har 'gåvan'. Testa! Många känner sig kallade men få äro utvalda ...

P.P.S: Inget förlag/designer/illustratör vill att författaren ska vara tok-missnöjd med illustrationerna eller att dom ska se helt annorlunda ut än vad författaren hade tänkt sig.
Men dom kan nog se rejält annorlunda ut i slutändan från hur skribenten ensam kunde visualisera i början ... Och det är nog bra! Illustrationerna ska ju tillföra något till texten, en extra dimension. Det är så man gör en bilderbok av ett manus.
Att färdigställa en bok för publicering är ett grupparbete.

"Hur mycket får man sno?"

"Svar: Mycket."

Jättebra inlägg av författaren Johanna.

Men notera orden "inspiration" och "egen twist".

(Finns väl t ex inte en chic lit som inte är en variant på Askungen?)

Dagens 'vad fan håller jag PÅ med'-bekännelse.

eller "När man blir sin egen mamma".

Sitter här och daskar mig i pannan.
Kisar lite i spegeln åt min egen pinsamhet. Kan inte riktigt titta mig själv i ögonen.
Ska man omfamna såna här nya tendenser eller slåss emot dom?
Kan man skylla på HORMOOONERNA?

Jag har just lagt ett bud på några stickade kläder till Felix 32-centimetersdocka Lisa.
För det är ju så SYND om henne nu när det är vinter och kallt, right?

Ha-galenskapen.

Jag kan bli helt besatt av fina saker jag ser på andra bloggar. Till och med sånt jag aldrig tyckt var fint innan (kläder, inredning, prylar, maträtter). Men så ser man det i kontext, på nån halvglassig bild, och bara - PANG. Vill haaa.

Det påminner mig om när jag jobbade på Stadium. Några gånger om året valde vi ut nya arbetskläder ur sortimentet; typ samma pikétröja med lång ärm, eller samma flanellskjorta. Sen fick alla i personalen tre-fyra ex av plagget att jobba i. Smidigt och synligt och bra. Det var inte alltid dom snyggaste sakerna (oversized L A Gear-t-shirten i neonflammig batik med svarta 'tidningssidor' i kollage som tryckt mönster över hela tyget är en klassiker - å så 'snygg' man var med den ovanpå svarta cykelbyxor och aerobics-trainers + 'USA-sockar').
Men bara det var bekvämt, passade årstiden, och både tjejer och killar, och funkade till jeans, och det fanns tillräckligt hemma åt oss alla i alla storlekar så dög det.

Och det slog fan aldrig fel: Kunderna blev helt ha-galna i det vi hade på oss. Tröjor som hängt stendöda i månader i ställen. Det sa bara swisch.

För det gör så mycket att se nåt PÅ.

Husligt, husligt.

Sockerkaka på 150 g smör, med klementin- och citronsmak.
Till en snäll snubbe (min!) som aldrig får den uppskattning som han förtjänar.

Fin dag idag. Sketen tisdag and all.

Är det bara jag

eller har H&Ms storlekar/passform på just klänningar blivit väldigt, väldigt snåla på senare år?
Jag får köpa typ största som finns (detta är o-preggo, 164 cm, <58 kg, BH-omkrets 70).
Detta KAN väl ändå inte stämma?
På deras tröjor blir det tvärt om ofta man får köpa mindre än man hade trott.

Hatar 'fel'-märkta saker. FÖR MAN VET INTE VAR MAN HAR DOM.
Sist jag var i Sverige köpte jag en bunt braiga Lindextrosor i M
(L hade varit mitt spontana val men såg tok-enorma ut). Jag behöver och gillar annars stort och skönt om baken. Hips don't lie.

Jaha, dom ramlade fan av mig.

Detta är ju fel. Jag ÄR inte S på trosor. Om jag så hade en anorexiabantningsperiod på trettio år så skulle jag aldrig vara S på trosor. Men jo, på Lindex är jag tydligen S på vissa trosor = mina favvosar.

Men det problemet är ur världen nu för dom har slutat tillverka just den modellen.
Tack då.

Hur blir det så här? Hur bestämmer kedjorna sina storlekar? Handlar det om missförstånd i produktionsleden; att det t ex användes ett stretchigare material i provkollektionen som man sedan inte kunde få tag på?
Sen har jag alltid tyckt att det är så stört att det egentligen bara finns tre damstorlekar (i bästa fall fyra) och skillnaden mellan minsta och största är typ 2 cm.

Tack för ordet.

Dagens lip.

Brevbärar'n kom med finanste sockarna i ett paket från en fantastisk begåvad bloggläsare - och hennes mamma!

Tusen tack och kramar. Älskar dom.

Älskar

- en riktigt bra, snygg, kommersiell actionfilm. Typ Bourne. Kommer det nån ny snart?

- att läsa texter av författare, om deras författande.

- matlagningsteve där man faktiskt lär sig nåt nytt.

- att man äntligen, äntligen kan fatta lite av sonens söta baby-babbel. Det har varit så trist att behöva säga ett lamt gissande standard-"jaha-säger-du-det"-svar på hans gallimatias och se glimten slockna. Så glad som han blir när man fattar vad han försöker säga har jag aldrig sett honom.

I morse, viskande, frågande, mot min hals:
"Daddy? Every day? Yeah?"

Det övas julsånger

i församlingshemmet.
Denna eftermiddag hade dom förstärkning av en liten blåssektion hörde jag.
Nice. Fick mig att tänka på detta.

Hem till gården.

Min kompis har just köpt sig den här kåken i en by på landet och flyttat in. 40 minuters bilväg från oss. Efter 25 år som SATC-tjej i London, enligt mottot "Måste testa detta nu - hatar jag det flyttar jag igen". Jag tycker det är lite coolt. (Hon jobbar hemifrån.)

Vågar dock knappt visa bilden för E. Detta är nog något av hans dröm. Plus en jycke eller två. Men det är ingen realistisk dröm.
Att bo så med jobb och dagis/skol-kids, fan, man skulle ju aldrig ha tid att vistas där? Man skulle leva i bilen (bilarna!?).
"Mom & Dad's Taxi Service".

Nej, jag mässar på med mitt gamla vanliga: "Jag behöver ingen superkåk, jag vill ha 15 minuters promenad till centrala Oxford, fem minuter till vårdcentral, dagis, skolor och affärer".
Minimalt med stress och sjå.
Fast gärna en liten, liten täppa. Bara så dom kan plaska, och så man kan sitta ute och grilla korv och ta nåt svalkande. Hänga tvätt. Göra en snögubbe.

Jag hittade huset vi bor i nu och vi har inte ångrat oss.
Spök eller ej.

/Lantis no more
(Fast det var ju kul tills man var typ 9.)

The Snowman.

Här är en grej:
Pojken som sjöng Walking in the Air (eller 'lobbi-lobbi-loo' som Dawn French skulle sagt) när han var 12 är i min ålder.

Han har surfat på förvaltat detta tidiga gig i hela sitt liv.
Körprogram, körcoaching, flera självbiografier, programledare för typ 'Helgmålsringning', julskiva och julturné varje år.
Aled Jones heter han. Verkar i och för sig trevlig.
Jag tycker bara det är lite hisnande.

P.S: Missa inte Brighton Pavillion och piren.

"Ja ä en däddy."

Adventspyssel: Blingat pepparkakshjärta.

Because sometimes more is more.

Ja, jag vill gärna försöka vinna en stekpanna och har anmält hjärtat till Tastelines pepparkakstävling här. Pågår till 10 dec.

Jag hade superkul. Var med du också.

Mitt sockersöta hjärta är inspirerat av mosaik och av handdekorerade iPhone-skal. Pepparkakan är smyckad med frostigt ätbart glitter, sockerpullor, skimrande ätbara pärlor, mini-smarties, mormorskarameller och kristyrblommor, fastlimmade med glasyrdroppar. Alla ingredienser kommer från en välsorterad livsmedelsaffär.

"Så dåligt att kinderna blossar."

"Däremot tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att så många går omkring och tror att just de kan lyckas, att deras mediokra prosa coh platta story kan komma att bli utgiven. Det ges ju trots allt ut en hel del skit, så dåligt att kinderna blossar."

Säger Lisa. Och jag fattar hur hon menar.

Men handen på hjärtat, hur ofta plockar man upp en o-haussad debutant och tänker "FY FAN vad dåligt, nu blossar mina kinder!"
Nej. Tvärt om skulle jag vilja säga.
Man tänker typ "Okej, oerfaret - men riktigt, riktigt begåvat."

Och det är här du som opublicerad vill positionera dig. Knö dig in. Det är den standarden du måste sikta mot för att ha en chans på antagning.

Att använda en erfaren räv som författarförebild, ett välkänt namn; någon som skriver hyperkommersiell prosa som GARANTERAT kommer att antas och sälja mer än 10 000 ex inbundet, oavsett om det är 'skit' eller ej, är helt förkastligt.
Det handlar inte om "kan-han/hon-bli-publicerad-med-den-jävla-slappa-plotten-och-språknivån-så-kan-faan-jag" (även om man självklart FÅR tänka så), för det som den skribenten har gjort (som inte du har gjort) är att jobba som ett as på att etablera sig och sin 'skit-stil' hos en trogen läsekrets. Under många år.
Han/hon har valt det.
Han/hon vill/kan inte höja sig ett snäpp för varje ny bok.
Han/hon kanske gråter bittra tårar över att han/hon inte blev en mer respekterad författare - heeela vägen till bankomaten.

Att använda en sån skribents verk som förebild/morot i skrivandet kommer garanterat inte att skicka dig till någon bankomat kan jag säga.

Doften. Doften!