lördag 8 januari 2011

Dum sak.

Eller dum förresten, en helt sjuk sak jag gör.

Sedan min engelska förläggare gav mig en komplimang för att mina postade försändelser alltid är så fina och står ut och "är en glädje att få" (snyggt textade, lite sparsmakat "jobbade" sådär, i klatchiga kuvert, osv) har jag varit supermallig över den grejen.
Yess! tänker jag. Yess! Det funkar.

För varje chans man får till kontakt är ju ett tillfälle att visa upp hur snitsig man är (speciellt när man jobbar eller vill jobba som typ illustratör eller formgivare).
Man kan skapa sitt eget helhetsintryck. Ett rätt konkurrenskraftigt sådant.
Det är lite bök och merkostnad och pill - men det är SÅ värt det.

Tyvärr är jag inte bara odemokratisk här: Jag är en lismare. Jag vill impa uppåt och sparka nedåt:
Jag har kommit på mig själv med att ha brutalt olika nivåer för hur "fint" jag skriver och skickar saker.

CSN ligger och krälar på botten av min hierarki här. När dom, observera, DOM har klantat till det, och jag är tokstressad, och eventuellt kommer att förlora en hel del pengar i processen.
Då smulas min proffsiga fasad sönder.
Då ska dom tydligen straffas på något vis.
Så då jävlar skriver jag snett och fult.
Oj vad detta måste trycka till dom på CSN, så att dom förstår hur dumma dom kan vara. Mot lilla mig. Bu-hu-huuu. Eller?

Och sämsta sladdrigaste billightetskuvertet tar vi, jaa, med solskadad död limremsa, så att man får tejpa ihop skiten med gammal brun gnisslande cellofantejp. Tejp som jag inte ens vet varför jag sparat så längre eftersom den är ovärdig i alla andra sammanhang.
Psycho.

Det här är ju vansinne. Det här är höjden av dålig karma. Jag skäms över mig själv när jag skriver det här. Den som sitter och sprättar på CSN ska inte behöva ta del av mitt passiv-aggresiva vredesmod och mina fula vinda kulspetsplumpade rader och snedfrankerade kuvert något mer.
Från och med nu ska jag skärpa mig.

Jag kanske inte direkt börjar skriva med guldbläck och gåspenna på tunna blyertsrader som jag sedan suddar ut tre timmar senare. Skickar nog inte med mina egen-gjorda klistermärken, i lavendelblå vadderade silkeskuvert.

Men. Jag kan i alla fall börja tejpa igen sladderkuverten med fintejpen. Skriva under min egen jävla namnteckning som en människa med självrespekt - och respekt för andra. Inte som en tjackpundare med spetälska, så arg att pappret går sönder.

11 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

"tjackpundare med spetälska" - Dagens skratt!

Pål Eggert sa...

Ha ha ... Fast jag kallar det knappast att sparka neråt att dissa CSN...

Markus sa...

Jag tror att alla blir "tjackpundare med spetälska" vid kontakter med CSN. Ha ha

TUTT sa...

ha ha ha ha ha ha. Löv it.

Underlandet sa...

Hahaha, helt underbart! Ge CSN vad de förtjänar!

Arild sa...

Jamen hur ska man annars få ur sig sin vrede när någon gör FEL?! Lite töntigt visst, men man kan ju knappast börja busringa till CSN för att straffa dem. "Var god vänta, set är 345 i kö före dig".

Pernilla sa...

HA HA HA. Busringa CSN! Askul.
Jag tycker att du gör helrätt!

Och nu måste du hjälpa mig.
http://skrivarmamma.blogspot.com/2011/01/to-go-or-not-to-go.html
Du bor ju i England så då är du per automatik londonexpert.

förresten vill jag gärna ha sådana där vackar försändelser. Jag skickar min adress!

Amanda sa...

Eh ... jag är _verkligen_ inte bra på London!!
Det finns ju så många 'städer i staden' där.

Men ÅK skulle jag vilja säga! Åk för allt i världen!

Amanda sa...

(Men jag skulle verkligen inte bry mig ett skit om att det är 'höjd beredskap' här, inte Ett Skit. Det har det liksom varit i UK sedan blitzen och värsta IRA-tiden. Och kommer så alltid att vara. Överallt. For ever. Inte farligare än att ströga genom Töreboda i en corsa om du frågar mig.)

Pernilla sa...

Precis. HÖjd beredskap blev bara som ett fånigt extra argument. :) Jag håller med. Det är bara så det är. :)

HannaFindus sa...

CSN är sannerligen jävulens påfund! Vad har de gjort fel på med dig?