måndag 3 januari 2011

Jag har tänkt det förr

och jag tänker det igen:
Vilket ansvar det är att skriva (och teckna!) för barn och unga.
Att (eventuellt) få ta del av att forma ett växande sinne.
Oj. Oj.
Är det så här grundskolelärare känner sig?
Fast där är det ju ändå mer ... en konstant dialog? Detta med skrivandet är ju mer envägskommunikation. Eller?

5 kommentarer:

Jane sa...

Hej :)
Du skulle bara veta hur mycket boktexter används i skolan, iaf där jag jobbar. Vi har ingen "svenska-bok" utan använder oss av litteraturen, alla utifrån sin kunskapsnivå. Synd att författaren sällan/aldrig får ta del av barnens arbete - för det är absolut ingen envägskommunikation :))

Amanda sa...

Mmm, skulle gärna vilja göra sånt mer. Hade bokprat med Boråselever på distans härom året, det gav mersmak.
Fast Styggelsen & Döden på en blek häst är knappast lämpliga förrän typ nian (minst!) och bilderböckerna är för "unga" ... får jobba på detta.

Malin, Costa Brava sa...

Absolut. Jag var fröken ett par år och tänkte så då. Och nu med i o m barnboken.

Annelie sa...

Det är verkligen häftigt att få vara med om elevernas aha-moments. Jag har inte jobbat med barn, men med ungdomar och vuxna som knappat gått i skolan i sina hemländer och ska lära sig svenska.

Tyvärr för lärarjobbet med sig en hel del tungt samt en massa administration och mötestid som gör att jag väljer bort det just nu. Drömmen är att skrivandet ska ta mig tillbaka till skolan, men i kortare möten eller projekt.

Pernilla sa...

Japp, i min skola också. Högstadiet. Vi kör mkt skönlitteratur i både svenska och engelska.