söndag 30 januari 2011

Jag leker TV-kritiker: Fler tankar om Bibliotekstjuven.

Att använda 'konstig' 'lyxmat' som kan 'skrämma folk' (typ vällagrad ost) som klassmarkör i sin stårytelling = GUD så föråldrat.
En flarra chablis & ett dussin ostron, nej men oj vad fjärmande - och DYRT (inte).
"Ö-öö, va' hålleru på me, trorrunte ja veet va de däär kåstarr?!" väser den äcklade, oroade brodern (han med brynja under sin eviga billiga skjorta).
Yeah yeah, we get it. Men det skorrar falskt.

Och äger vår anti-hjältes mor, hustru, svägerska - och samtliga kvinnliga kollegor - endast en uppsättning kläder var?
Nej förlåt, hustrun och svägerskan har även varsin riktigt hygglig klänning. Glömde. Svägerskan tar dessutom denna somrigt gladrandiga sak till begravningen. Och, jo men titta: Lilla mamma fann en grå blus där till slut också.

Och jag ska alltså köpa att en samtida 30-nånting-man, i Stockholmstrakten, som har pluggat/forskat litteratuuur på universiteeetet i 13 fucking år inte känner till vad Idun är?
Tror att han behöver vett- och- etikett-lektioner för att käka på Riche?!
Och att sagda vuxna man inte fattar att om man går ut med jobbet + respektive på hyggligt brasserie, och det tas in lite viner och skaldjur och varmrätter, ja då kommer ens andel av notan att landa på nån tusing sådär.
Alltså, om inte han + vuxna frun fattar detta innan, då är dom inte födda i arbetarklassfamiljer i vildmarken.
Nej då är dom uppfostrade av lämlar.

(Tanke: Ingen 30-nånting manusförfattare med rötter i, eller minsta inblick i, den samtida svenska arbetarklassen kan väl ändå ha knåpat ihop detta? Alltså: Klasskomplexet, nej hatet som bevekelsegrund för brotten - det känns bara för konstruerat menar jag.)

"Thriller för tänkande tittare."
Bah. Knappast.

Men nu, över till 'Mandis gillar':

Glasögonbågarna som symbol för metamorfosen, och skådespeleriet i sagda metamorfos = läckert.
Hela grejen med paranojan, smygandet, och att inledningsvis få lyckas med bedriften - och att detta blir en nyckel som låser upp en annan persona: Någon som har mod, sexighet och makt i bakfickan - det gillar jag. Det köper jag. Det är en bevekelsegrund jag hade tryckt starkare på. Det lustfyllda leendet när han låter en sedel singla ned till en hemlös på gatan. Bra scen.

Spänning i en humaniora-miljö = läckert. Tweed och luntor och undertryckta spänningar. Yummy. Mer sånt.

Läckra skådespelare. Läcker casting. Dom var bättre än själva produktionen. Mer autentiska. Fan vad jag gillar Röör.

Genomtänkt rent visuellt (produktionsdesigner Korolys verk?). Flyt i linjer och kurvor. En färgskala som är ett slags ... icke-färgskala. Fint. Även om det betydde att Lil fick ha samma bunt videkissar på sitt kontor i flera år.

5 kommentarer:

Marie sa...

Måste nog opponera mig lite mot det dära med klädera:

Det störde inte mig alls att tjejerna aldrig bytte kläder, fast jag inte tycker att jag är någon som inte brukar märka sånt. Var det inte mycket som var ganska grått, likartat och vad ska man säga... lite teateraktigt? Dels för att inte väcka uppmärksamhet, dels för att vara en del av kulisserna, de grå luntorna och miljön. Och när Röör fick den dyra scarfen lyste det upp det där annars gråa och likadana?

Kan också varit antihjältens syn på saker som skulle speglas, hans kvinnosyn var ju rätt grå...? Fast nu känns det som jag överanalyserar. Det var ju trots allt en vanlig dramathriller;-)

e sa...

Men jag blir så arg över att de sjabblar bort en så fruktansvärt gastkramande och otäck historia, för att inte tala om psykologiskt intressant. Hörde du radiodokumentären som gick i Biblioteket för något/några år sedan? Där snackar vi spänning och dramatik! Känslighet för storyn. Fick ståpäls i morgonrusning på t-banan när jag lyssnade.
Jag jobbar i liknande miljö, känner flera som jobbade nära personen i fråga och jag förstår att ingen dramatisering skulle finna nåd för deras ögon. Men att så fullständigt förstöra något som har potential att bli årtiondets svenska drama? Varför kunde det inte ha fått ta plats? Inte förenkla allt så in i bomben, få fram mer trovärdiga personporträtt. Jag har inget problem med att de ändrar omständigheter eller skeenden från de verkliga, såsom gjorts, men jag har problem med att de inte tar det hela på tillräcklilgt stort allvar, de går på den enklaste och därmed minst trovärdiga lösningen hela tiden. T.ex. scenen när John tvingar ner sig vid "fina bordet" och påpekar att han läst chefens doktorsavhandling, tittar länge i ögonen och säger inget mer. Lysande! Chefen kommer ur balans. "Vad menas" "Har han kommit på min bluff", typ. Annat ex. John kommer med en hel låda (!) av de dyraste (!) cigarrerna till de två rökande herrarna på baksidan. Löjligt! Det förstår vem som helst med erfarenhet från en högstadiet att man inte gör så. (Den taktiken funkade bara för Pippi.) De har skådespelarna, miljöerna (jag tror t.o.m. att regissören ev. är bra även om det inte märks här), men tyvärr har det inte förvaltat detta väl.

Amanda sa...

Marie, jag gillar din tanke med kläderna som en 'evig' kuliss, hade inte alls tänkt på det så! Men mig störde det som fan, förlåt. Att Maria Kulles karaktär alltid, alltid, alltid hade samma (i mitt tycke ganska iögonfallande) två-tonade korta blå sidenklänning, alltså det vet ju varenda människa att det GÅR inte, speciellt inte om man jobbar nära andra; ok samma/liknande underdel(ar) kan man gå i nästan jämt men alltså, överdelar - svett och så - man måste byta!

e, jag blir _enormt_ nyfiken på den radiodokumentären nu. Japp, just cigarrscenen fick mig att djuprodna och vrida mig i soffan, blev tvungen att pausa en stund.

Anonym sa...

Oj, måste göra ett inlägg... Jag tyckte kläderna var mitt i prick! Har jobbat både på bibliotek och inom högskolevärlden (humanistisk institution), och många byter faktiskt kläder VÄLDIGT sällan. Och nej, det är inte alltid behagligt för omgivningen ;)

Amanda sa...

OK, jag tänker till och ... jo, maken går ju alltid i "samma". Han har 30 exakt likadana överdelar och tre underdelar. Köper alltid samma skor.

Men kvinnorna? Och även (de icke-akademiskt arbetande) kvinnorna i vår anti-hjältes familj?

Ja du ser ju: Detta blev tydligen en enorm hangup för mig.

Mvh,
Klädbög