måndag 10 januari 2011

Kom, milda vårvind.



Målbilder:
Ljumma kvällar på baksidan med lyktor och filt.
Ljus och nystart.
Fyra i familjen - spännande och utmanande att kombinera Flingans rutin med att försöka leda in en nyföding i en hygglig tretimmarscykel.
Vidare nån slags midja, framåt maj-juni kanske, är det för mycket begärt?

Och ljuvligheten i att bli rörd!

Att få slippa detta vidriga beröringsstopp.
Jag kan nämligen inte bli rörd, inte nuddad, i mitt nuvarande kokobello-tillstånd se.
Då får jag yrsel, panik och mår illa.

Sonen = går bra.
Mannen = usch, huga, schas, försvinn!

Stackars sate.
(Och stackars mig faktsikt, lite.)
Tur att han fattat sedan länge att den mänskliga grosessen är ett tragikomiskt tillstånd.
Som går över.

4 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Vi får allt vänta på våren länge, länge här...
Grosess är annars ett roligt ord!

Ina sa...

Våren känns extremt långt bort. Snön vräker ner här mest hela dagarna.

30-nånting sa...

Jag hänger på dina målbilder om det är okej. Du beskriver det så fint, det nya livet som kan bli lite hur som helst som det känns nu.

Amanda sa...

mmm
jag försöker intala mig samma som sist:
förvänta dig det oväntade
(går sådär)