torsdag 27 januari 2011

Tre timmars prat,


tre hundra bilder och tre ord yppade av intervjuaren på hela tiden.

Nej jag överdriver. Men hon körde den tysta stilen; låt 'offret' babbla.
Men på ett trevligt sätt.

Och så fick jag städat på kontoret/mitt sovrum!
Det var ju en bonus.
Hittade kvitton från 2009, damm från 1899 och minsta storleken nappflaska.
Nostalgiskt.

Nu: Hämt-kina. Bannemej. För en gångs skull.
Trötthets-skelningen säger att det är läge för det.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Fiiiint!

/J

Amanda sa...

Och kitchigt.
Eller
"en flickdröm, förverkligad" som jag kom på idag när jag visade upp rummet.

Sara sa...

Jag skulle bli så otroligt nervös om någon körde den intervjustilen på mig. Eller nej, jag skulle nog babbla hysteriskt och världens ångest efteråt, haha! Starkt av dig att fixa tre timmar! :)

Väldigt fint ser det ut!

Amanda sa...

Exakt, från intervjuarens sida ger man offret tillräckligt mycket rep att hänga sig själv i.

Mest 'politiska' reportrar som kör med detta. Inom 'the arts' känns det kanske lite ... onödigt. Vi kulturkoftor är ju sällan medietränade, och har liksom inget att dölja. Och det är ju i allas intresse att det blir en läsvärd intervju.

Men hon är påläst & duktig, mycket bra. När det bara är en sköld för att dölja kunskapsbrister hos reportern själv är det pinsamt uppenbart. Vanligt i engelsk teve...

Jag är En Lisa... sa...

Schnygg du är!

TUTT sa...

PreggoSnyggo!

Amanda sa...

Tack tack!

(skum belysning = my friend ;o)