tisdag 15 februari 2011

"Din baksmälla

kan vi inte fixa.
Men vi kan fixa en trevlig bostad åt dig att kurera den i!"

Och så ett foto på en rufsig trött tjej.

Det var dagens reklamutskick i brevlådan.
Från Oxford-bostäder, som riktar sig till studenter.

Nej-nej-nej man skaaaa inte glorifiera ett överdrivet festande eller destruktiva livsval.
Men jag log.

Och om jag iddes skulle jag ta en bild.

2 kommentarer:

Johanna Wistrand sa...

Hej Amanda!
Jag var i London förra vecka och sträckläste din senaste roman på hotellrummet (i laptopen, laddat ner från elib) och jag snyftade en hel del. Det var länge sedan som tårarna rullat så ofta när jag läst en bok. Inte rädd en enda gång (är i och för sig härdad av sonen som upfostrar mig i koreansk skräckfilm bl a) , men så himla rörd. Så ömsinta porträtt!Och skildringen av mamman. Där grät jag nog mest. Ville bara säga det, att jag blev inte rädd, och jag undrar om Pernilla (Alm ) vågade läsa ut boken. Var du rädd, Pernilla?
(däremot var jag väldigt rädd för 2 år sedan i verkligheten när jag sov i Ann Ljungbergs båt i St Catherines docks vid Towern och nära Jack the Rippers kvarter och fick besk av ett spöke som försökte kväva mig.Mitt livs första (eller kanske andra) spöke...Ann tro rmig fortfarande inte men engelsmännen var väldigt intresserade när jag berättade detta :-)

Amanda sa...

Hej Johanna,

Tusen tack för fina ord, jag blir alldeles rörd.

WOW vilken grej du varit med om - låter som stoff till en jättebra novell - minst!