torsdag 28 april 2011

Jag tänker inte romantisera:

The Terrible Twos är verkligen ingen kul ålder jämt.
Framför allt inte för honom själv.

Det är i princip omöjligt att få honom att vara med på beslutet att favvokepsen - som han så duktigt valt och tagit på sig själv och som alla säger att han är så söt i - nu måste tas av till förmån för cykelhjälmen (ovan, 15 sekunder senare).

Det går inte utan ett hjärtskärande, fult, tårsprutande och svettframkallande utbrott.

Och samtidigt fattar jag ju!
Jag fattar ju hur han känner, på ett plan.

Jag minns den där äckligt frustrerande känslan av att inte ha kontroll, eller rättare sagt, att tro att man hade lite kontroll i livet, men sedan rycks mattan undan och man fattar man att det inte var så; att man fortfarande är en bebis som måste få i princip alla beslut tagna åt en.
Och han vet ju också att han är löjlig som drar igång ett förtvivlat utbrott då.
Han vill ju inte det egentligen. Men det är liksom bortom hans kontroll.
Jag bara ser på honom och tänker: "PMS x 10 000".

Snart är vi där. Snart kan vi resonera och tänka i lite fler led ihop.
Inte nu.

(Men när det är härligt att vara två, ja då är det nog det bästa.
För F, och för alla omkring honom.)

11 kommentarer:

Anna sa...

Ja det kommer, det kommer en dag när han smart och stolt kommer att titta på er och säga "men SEN tar jag på kepsen igen, när vi är framme".

Lyckan då alltså, lyckan nu här.

Amanda sa...

mm, längtar!

han försöker ju, han fattar ju bitvis det konceptet, men blir ändå så förtvivlad så det är hjärtskärande (och ibland rent ut sagt fördjävla enerverande)

Anna sa...

Jamen jag vet, det är vidrigt. För alla inblandade.

Anna sa...

Kan för övrigt inte kommentera som vanligt... måste logga in med google?

Amanda sa...

weird
blogger har varit fuckat ett tag, man (jag) borde nog välja nya versionen men den funkar ännu sämre

Gnestakänslan sa...

Jaa du, EXAKT samma sak har jag gått och sagt om vår Queen Bee här hemma (som fyller två i juli). Hon VILL ju inte vara som hon är, det är präsiis lika jobbigt - eller värre - för henne som för oss. PMS var ordet sa Bull.

Har hört via diverse hippiepolare att hormonpåslaget i tvåårsåldern är lika maffigt som det vid 14 (och, för oss damer, vid 47½), och att det är NU de börjar hitta sina egna kön. Vet du om det stämmer?

Amanda sa...

Vet ej Gnesta, men tror du är nåt på spåren definitivt. Acne & mammagosighet & aggressioner (testosteron?) sedan tvåårsdagen.

Saltistjejen sa...

Jag förstår PRECIS!!!
Har skrivit om liknande själv i min blogg. Om du känner för att läsa är du välkommen:
http://saltistjejen.blogspot.com/2011/03/liten-tonaring.html
Lycka till och jag har egentligen bara två råd att ge:
1) försök njuta av alla BRA stunder för de är udnerbara!
2) välj dina krig. Med omsorg....
Förövrigt är din lille F en riktig sötis!
Kram!

Amanda sa...

tack fining
ska läsa!

Marie sa...

Det ÄR inte kul att vara två år, eller att umgås med en två-åring, och det är väl förfärligt sagt av mig. Det värsta kanske är att man själv förvandlas till en exakt likadan i all frustration... Tur att de blir så goa när de är i genom'et.

30-nånting sa...

Ja, jag fattar inte varför vi säger i Sverige att trotsåldern börjar vid tre? The terrible two's är verkligen ett passanda namn på en underbar men skitjobbig ålder.