onsdag 20 april 2011

Men allvarligt, det där med att sitta på café

och tjuvlyssna på brottstycken från andras samtal.
Nej.
Det gör jag inte.

För det första skriver jag sällan om folk som har caféliv som en naturlig del av sina dagar.

För det andra så har jag lite känslan av att de cafébesökare som det är meningen att jag som skribent ska sitta där och tjuvlyssna på liksom ... vill det. Att det finns en självmedvetenhet i deras samtal, en slags halv-offentlighet. Att de liksom nästan hoppas på att någon författartyp ska sitta vid bordet intill och inspireras av deras småsexiga, småmystiska tillvaro.

9 kommentarer:

Marie sa...

Kom på en sak. Då jag går på kurs nu och befinner mig mycket på bussar i Göteborg har jag hört extremt många mobiltelefonsamtal som sätter fart på fantasin. Man har ju ingen aning om vad personen i andra änden av luren säger eller vem det är överhuvudtaget. Och det kan handla om de märkligaste problem, och dessutom är personen som sitter i telefon inte medveten om världen runt omkring som man kanske är mer vid ett samtal på ett café.

Bläcklilja sa...

Hamnade själv intill par på café som gjorde slut, där och då. På riktigt. Med gråt, anklagelser och hela kitet. Och jag som bara ville äta min smörgås i lugn och ro, typ...

Mimmi sa...

Bläcklilja! Kul kommentar med mackan! Jag är så ofta mina mackor i trist hemmiljö, så jag är fullständigt UTSVULTEN på den typen av scener när jag är ute bland folk!
Marie! Tycker att ditt förslag om publika mobilsamtal toppar mitt. Eftersom jag nyfiken av mig är det en källa till intressanta "överhörningar", men här kan dock jag drabbas av "smörgås-syndromet".... På tåget ex när man kanske bara vill sova.
Bästa Amanda! Kan hålla med om att samtal i en café miljö kan bli: regisserade? Men det tror jag iofs beror lite på vilket typ av ställe man besöker. Min poäng var väl mer att jag tycker att det är dödens spännande att titta och lyssna på folk... Tackar för en bra blogg och glad påsk!

Mimmi sa...

Bläcklilja! Jag ÄTER mina mackor i hemmet! Glömde ett ord där....

Amanda sa...

SÅ intressant detta!
Jag vill uppenbarligen ha alldeles för dramaaatiskt kaffe.
;o)

Jag tycker ju, när jag tänker efter, att det kan vara grymt inspirerande att bara gå en lite annan väg än man brukar. Gå in i en konstig affär man aldrig skulle besökt i vanliga fall. Peta på en underlig pinne.

Andrea sa...

Jag satt en gång på Arbetsförmedlingen och hörde två killar diksutera att de skulle fixa "grejer" och slå sig ihop för att sälja dessa "grejer" vidare... Jag antar att de KAN ha pratat om, tja, att ge sig in i järnvarubranschen men jag tror liksom inte det...

cyndi sa...

Jag brukar koncentrera mej på själva fikat jag.
Vad andra pratar om är ju inte så värst spännande.
ÄR det så att nån gör så där?
Sitter och smyglyssnar liksom?
Jag har sett folk sitta och jobba.
Medan dom fikar.
Så tråkigt!

Jag blir inspirerad av fika.
Av smaken.
Hur det ser ut.
Av koppar och skedar.

Och kanske nåt oväntat.
Som en liten spindel som tassar över bordet och siktar in sej på bakelsen... :-)

Amanda sa...

jag tjuvlyssnar massor, alltid

mvh,
nyfiken författare

Pernilla sa...

Jag tjuvlyssnar också. alltid. Och på skrivarkursen har jag lärt mig att massor av folk som ser ut som att de sitter vid en dator och jobbar egentligen sitter och skriver ner det de hör. SHIT. Ska aldrig mer gå och fika.