söndag 3 april 2011

Mors dag i UK.


Med total overkill på blommor (ytterligare 40 tulpaner trängs i vardagsrummet) eftersom vi har bråkat som sinnesrubbade människor och E hade dåligt samvete. Jaha ja.
Jag intalar mig själv att det är OK att barnen får se oss ha känslor som ilska och ledsnad, och att man kan bli sams efteråt och tycka om varandra ändå. Att det är realistiskt, att känslostarka förhållanden ser ut så.
Går väl sådär.

Hata, hata helger. Speciellt med pissigt väder.
Fy vad jag känner mig lurad. Det är vidrigt att känna så, att det bara inte funkar att vara tillsammans allihop. Och ja, jag är medveten om hur fruktansvärt illa detta låter. Kanske är förväntningarna för höga. Men jag tycker ändå inte det. Hm. Får jobba på detta. Hembesök från socialen i veckan (obligatoriskt här), det är skitbra, dom har koll. Kanske ska ta upp det här då.

Bäst: Fick handgjort kort från Felix + kram. *snyft*

(Dagis, oroat: "Han vill BARA rita och pyssla. Gillar han ... nåt annat?")

17 kommentarer:

Anonym sa...

Förhållande är inte lätt för nån, inte pinsamt tycker jag att skriva om det, inte på det viset du gör det. Din son verkar brås på dig! Underbart. Min son ville också bara pyssla och personalen i f d arbetarstadsdelen Majorna i Gbg var bekymrade, grabbar där ska ju tjuta och väsnas och ha combatbyxor på sig och vilja slåss och ta för sig...de ansåg t o m att det var ett problem på dagis att han var förynt och snäll och pysslig..."Han måste ju tuffa till sig, annars blir det jobbigt för honom när han börjar grundskolan". Skandalöst tyckte jag. Han fick börja i en kristen friskola istället, i en annan stasdel. Pyssla gör han fortfarande, 17 år gammal: pärlplattor, tvålar, stearinljus (med flickvännen och skolkompisar), bakar muffins och programmerar på datorn. Skriver inte ut hela mitt namn här om min son skulle googla mig ;-)
Författarcoach-Johanna

Amanda sa...

tack för fina ord!
å vad härligt det låter med sonen.

Cissi sa...

Vad jobbigt att det känns som att helgerna blir "bråkventil" eller vad jag ska skriva. Kanske är det så att det är då ni har tiden att lufta allt det där som måste luftas, inte kul, men ganska nödvändigt?

Sen blir det ju alltid intensivare när familjen och därmed allt förändrats, många saker som ska sätta sig då. Jag tänker att det blir lite som när barn får syskon, då kan de bli "bråkigare/trotsigare" dvs, testa föräldrarna om de fortfarande älskar dem lika mycket. Samma sak i förhållandet, funkar vi fortfarande såhär - med två (i vårt fall tre) barn!? Och så ställer man frågan genom att vara skitjobbig mot sin partner.. :-/

Vad bra det låter med besök från (vettiga) socialen, det vore ju toppen om du kunde ventilera med dem!

Kram och hoppas att det lugnar sig lite framöver (det gör det säkert!)

30-nånting sa...

Jag tror på det du skriver - att det är ok för barn att se att man kan bråka och tycka om varandra lika mycket för det. Det är ju så vi gör med barnen eller hur!?

Klart bättre än att tro att föräldrarna ska skiljas de få gånger de "diskuterade" som jag gjorde. (Gud förbjude att de skulle erkänna att de bråkade)

Gnestakänslan sa...

Skulle vilja skriva nåt bättre, men vi känner ju inte varandra, så KRAM får liksom täcka in det mesta. Men det är heartfelt.

Amanda sa...

Tack snälla!

Anonym sa...

Åh, lamt men sant, du är mänsklig. Din son verkar underbar. Varför slåss när man kan pyssla?

Marie sa...

Eftersom jag senast för en vecka sedan utbrast “Jag haaatar helger!” för att sedan smälla dörren i ansiktet på maken (är mkt dramatisk, förstår du) känner jag att jag måste kommentera här.

Känner igen mig precis, helt enkelt. Här hemma har vi en spännande kombination av en med aspberger-light (maken) och en envis jäkel som målar allt i svart alldeles för lätt; inte alltid en lysande kombination kan jag lova!
Tror absolut att det är förväntingarna, och det enda som hjälper (för mig) är att vara lite snällare mot sig själv, mot er båda. (Sedan är det ganska oslagbart att få sakna varandra lite också tycker jag, men det är kanske svårt att ordna i nuläget såklart.)

Där rök kommentarsoskulden alltså! Jag tycker iallafall att du är hur bra som helst, och känner igen mig i så mycket av det du beskriver.. Kan ju bero på att jag också är utflyttad från “slätta”, också litteraturvetare, anglofil och just nu sitter med mitt första manus och en deadline (fast säg det inte till någon!) Jag är också, tror jag, upphovsmakare till världshistoriens längsta kommentar... Oh, well -kram till dig från en till helghatare!

Pernilla sa...

Japp. De står ut med att man bråkar. Så länge de ser att man blir sams. Det säger alla.

Och du. När man är nyförlöst så händer det konstiga saker. Förutom hormoner - allt det där som vi alla vet som jag inte behöver gå in ännu mer detaljerat på - så det är fan inte konstigt om man blir på pissigt humör. Speciellt om det regnar och man trängs inne. Speciellt om man har en liten att skydda och en stor att inte glömma bort. Och en man som försöker men inte kan men kan men man orkar inte och han är också less.

Såklart man bråkar. Såklart man blir sams.

Hälsa socialen. De blir nog nöjda över att se att ni har en normal reaktion på tillökningen.

Amanda sa...

hahaha

tack godingar!! Från hjärtat.

Arild sa...

Jag gillar Pernillas kommentar. Om att det är jättesvårt att räcka till med bäbis, storebror och så en måhända lite svartsjuk make?
De första månaderna ÄR ju nåt nytt för alla, och går över med tiden.
Och en liten depp kan ju slå till när som helst också om man inte får sova som man är van vid.
Visst kan man gräla, bara det inte blir jämt... jag tycker ändå man kan visa hänsyn till de små som oroas av höga röster. Men iskall tystnad är INTE bättre!
Och vilka galna dagistanter! Uppskatta och uppmuntra Felix konstnärliga ådra istället, så mår han allra bäst, anser jag.

Amanda sa...

Tack Arild! Håller helt med dig.
Nya roller för alla.

Anonym sa...

Tre veckor av frostig tystnad (och det innan förlossningen - jag fasar för hur det blir efter) är definivt inte att rekommendera, så er metod låter som om den har sina fördelar i mina öron! Just nu önskar jag att någon av oss hade modet att explodera, så vi fick ha ett riktigt praktfullt gräl.

Amanda sa...

Anonym, det är en skitkonstig tid. Rör upp mycket, hos båda. Hjälper väl inte att jag säger det, men du är inte ensam.
Varma kramar till dig.

Eva sa...

Jag känner igen mig. Det är inte lätt, inte efter barn, och speciellt inte efter barn nr 2. Ni behöver avlastning, miljöombyte, få sova, kanske resa bort tillsammans över en natt. Finns det någon släkting som kan komma och bo hos er och ta hand om barnen, om lillan inte ammar funkar ju faktiskt det. Jag vet ju att man är orolig för sin förstfödde tvååring och inte vill lämna bort, men han skulle inte lida av det även om han först skulle bli lite ledsen, istället skulle han få ett närmare förhållande till mormor/farfar/moster eller vem det nu är som kan komma. Men jag vet hur svårt det kan vara, att be någon komma och göra en en tjänst. När vi väl vågade göra det och be till en början mycket motvilliga farföräldrar om det en helg så blev det jättebra till slut. Eller så sticker du själv iväg till London en dag eller två. Låter man det gå för långt finns det till slut kanske ingen väg tillbaka. Det är värt alla medel att häva en ond cirkel.

Men jag vet hur svårt det kan vara, hade ni haft pengar att bränna hade ni kunnat ta en vecka i solen allihop och förmodligen hade det känts bättre efteråt även om det är ett litet slit att resa med kids också.

Eva sa...

Oj, "störande upprepning" där säg jag!

:)

Amanda sa...

Mycket bra tips, vi ska nog få till nåt!
(sen hjälper det ju inte att PMS och sån skit drar igång igen typ nu också...)