tisdagen den 10:e maj 2011

Ett sår som tar längre tid att läka

än jag hade trott är detta att graviditeten med Felix blev uppfuckad på grund av jättekonstiga testresultat (obs: Vi är positiva till tester i graviditeten).

Men den som varit i en liknande situation känner till känslan.
Golvet försvinner.
Man ska så göra fler tester, ta reda på mer.
Hur illa är det? Blir det barmhärtighets-abort?
Men dessa tester kan man inte göra förrän längre fram i graviditeten.
Så man väntar. I veckor.
Man törs inte vara optimistisk.
Och till slut får man åka in och göra ett slags test, men se det gick inte för moderkakan låg så dumt till att kirurgen sa "Om du var min fru skulle jag aldrig i helvete försöka mig på det här, då mister du urinblåsan."
Så man åker hem igen.
Och väntar ytterligare veckor.
Känner bebisen. Tårarna tar slut.
Man lever så i flera veckor, utan golv.
Man kan inte sitta i samma lokal som någon bebis, då måste man gå därifrån.
Det handlar inte om att ta en minut i taget, det handlar om att ta ett jävla andetag i taget.
Och så kan man ju inte leva, då går man ju bokstavligen sönder.
Så man känner bebisen men man låtsas att man inte gör det.
För det blir ju kanske ingen bebis. Den kanske är för sjuk.
Det kanske måste bli en fruktansvärt, hjärtskärande sen abort.
Man övertygar sig själv otäckt bra till slut faktiskt: Den här graviditeten händer inte.

Och trots att allt var hur bra som helst i slutändan, och sedan jättebra igen med en ny bebis, så vill inte det där såret riktigt läkas.
"Den där oskuldsfulla glädjen - den blev vi snuvade på" som E säger.

Fan också. Jag är inte stolt.
Men det har blivit så uppenbart det här året när ALLA får barn:
Jag finner glada gravida och nyförlösta äckliga.
Jag är så jävla nattsvart avundsjuk.
Fortfarande.
Stört.

18 kommentarer:

Colombialiv sa...

Aj. Fy fan vad jobbigt. Kan inte säga att jag förstår, för vem kan det som aldrig varit där, men fy fan vad jobbigt.

CECILIA sa...

Samma här. Är ibland missunnsamt avundsjuk på de där strålande lyckliga, nyförlösta mammorna som tar emot besök på BB och åker hem nästa dag. De som kan berätta om förlossningen utan ett MEN efteråt, och som en timme efteråt kunde sitta upp i sängen och äta en macka och beundra nykomlingen. Inte ligga mellan liv och fucking jävla död som jag med blodtranfusioner och helvete. Men å andra sidan så gick det ju bra så jag försöker fokusera på det även om de där veckorna efter Livs födelse mest är en grå dimma. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara med den ovissheten ni hade under graviditeten. Det är ju den värsta mardrömmen som gravid.

Arild sa...

Min andra graviditet gjorde jag två sån där vidriga tester där de sticker in en spruta genom magen in till barnet, för att kolla om det ev har Downs syndrom. Klart man skulle kolla det, ett sånt litet liv ville jag ju faktiskt inte ha. Första gången hackades det hej vilt men hon kom inte igenom... Är detta ett tecken?, tänkte teckenfrälsta jag men valde såklart att försöka igen.
Allt för att skydda mig mot ett "felaktigt" barn. Men en abort i v 16? Fy fan!

Sen gick det ca 1½ år innan felen började visa sig.
Min skada består av att jag alltid tänker att det KAN bli fel på alla barn. Inte nu kanske, men sen. Och alla normalstörda barn som bara är och lär som ingenting, gu´ va avundsjuk man blir på de föräldrarna!
Jag är aldrig odelat glad när någon väntar barn, det finns alltid en liten tagg som skaver.

Men sådant är livet, ingenting är givet och ibland blir det inte perfekt, men väl så bra!

Jag tycker ni var väldigt modiga som gjorde ett till barn efter en sån pärs!

Amanda sa...

Skönt att man inte är ensam. Tack.

(Vi är förstås 100% medvetna om att man aldrig kan "skydda" sin familj mot "felaktigheter", det ju kan drabba vem som helst när som helst. Expect the unexpected som sagt. Men det är ju lättare sagt än gjort.)

Saltistjejen sa...

Jag förstår dig! Det ÄR skitjobbigt! Vi hade inte alls samma hemska upplevelse under min graviditet utan levde endast i ett litet helvete ungefär en vecka eller så. Inte längre. Men det var tillräckligt. FY! Jag var då dessutom redan i vecka 20 eftersom det eventuella "felet" upptäcktes vid stora ultraljudet. Bara tanken på att det skulle kunna vara något stort fel och att man måste föda ut ett dött barn var mardrömslik!!!!! Eftersom vi dessutom hade haft en ganska lång resa till att överhuvudtaget bli bli gravida så kändes det ytterligare jävligt stressande.
Jag tror att sådana här upplevelser kan ta tid att komma över. Det är STORA känslor vi snackar om nu.
Kram!!

Arild sa...

Alla är nog medvetna om att man inte är 100% säker vid en graviditet, men man måste ju leva i den tron att det ska gå bra för en själv. Andra kan väl drabbas, men varför skulle jag...?
Och när man drabbas, då är det inget man glömmer i första taget.

Anonym sa...

Fan. Fan. Fan. Tack för att du delar, det är ett jävla lotteri det här med skapelse, liv och död. Förstår att det tar lång tid att hela det här såret. Och du? ALLA får inte barn detta året. Pöss!

Maria Turtschaninoff sa...

Jag vet vad du menar. Och lite till.

Tyvärr.

Anonym sa...

Gud va jag tycker att det är skönt att läsa ditt inlägg (missförstå mig rätt) och allas kommentarer. Det här med graviditet och barnafödande lyfts ju gärna fram som enbart fantastiskt av så många, men jag har inte riktigt köpt det. Är fruktansvärt rädd inför tanke på förlossning, så pass att nästan hellre ger fasen i att skaffa barn.(jag är alltså inte ens i närheten av en graviditet själv) Konstigt nog lugnar dessa typer av inblickar i andras liv snarare än avskräcker än mer - tanken på att man faktiskt får vara rädd och orolig och att det ändå kan bli bra är mer betryggande än att allt alltid är fantastiskt.

Amanda sa...

Mmm, det kan vara sårigt som fan det här med att försöka få, vänta, föda och ta hand om dessa små barn.
Sårigt och ärrigt, både fysiskt och mentalt.
Direkt farligt, för alla inblandade (men se det talas det tystare om).
Och den där trötta präkto-devisen "Men det är ju så livet ÄÄÄR, ALLT är en RISK, det finns IIINGA garantiii-ärr!" är fan ingen tröst när man fått sina käftsmällar - TROTS att det ju oftast 'fixar sig till slut' på nåt sätt, i alla fall här i västvärlden.
Och jag ska verkligen inte klaga. Verkligen inte.
Är liksom bara förbryllad över att det där satte sig så djupt.

Amanda sa...

P.S: Och nu läste jag igen, och vill bara understryka att jag absolut inte menade det där med "... så livet ÄÄÄR" som kritik mot någon här!
Capiche?
Kramar.

30-nånting sa...

Fy tusan. Kan inte ens ana helvetet ni fick genomlida. Är själv extremt lyckligt lottad hittills och tycker att det finns tillräckligt med nojor ändå...

Stor kram

Gnestakänslan sa...

Jaa hjärtat, jag vet också vad du menar (på ett sätt, olika erfarenheter men typ samma slutsats). Ever so sorry, love. Väldigt väldigt tråkigt för er. Och jag instämmer i att det verkligen känns så JEFLA orättvist och taskigt att inte få uppleva den där skira, fantastiska, hjärtefladdrande andlösa lyckan. Tja. Surt.

Ann-Katrin sa...

Åh, Amanda, tack för dina personliga texter, tack för att du skriver om sådant som är svårt, i det lilla formatet som gör det greppbart. Någon gång ska jag också göra det.

erika sa...

Tack för att du skriver om detta. Har skrivit flera kommentarer som jag raderat innan jag lagt upp dem. För att klargöra vad jag tänker verkar det som jag måste starta en blogg. Så jag nöjer mig med ett "TACK!". Du förmår sätta ord på ens egna såriga inre, de fula förbjudna känslorna gentemot andra, och tacksamheten över vad man ändå har.

Amanda sa...

Tack själva.

Anonym sa...

Förlåt för att jag bryter den konsensus som råder här, men jag vill ändå säga det här. Jag tycker att vi är alldeles för dåliga på att känna tacksamhet för det vi har, och att glädjas med våra medsystrar. Och den här avundsjukan och missunsamheten, den skapar bara dåliga vibbar för en själv. Tacka er lyckliga stjärna alla ni som har friska fina barn och SKIT i att det var lite jobbigt ett tag under graviditeten. Eller att ni fick försöka ett par gånger innan de kom till, eller andra svårigheter ni fått gå igenom. Älskar din blogg. Du har allt i livet om du tänker efter.

Amanda sa...

Anonym, tack för dina ord, jag håller med dig 100%. Jag skäms oerhört för att jag inte helt kan ruska undan ekot av katastrofen som faktiskt aldrig hände; att min enorma tacksamhet har skuggor i kanterna ÄNDÅ. Det är nästan som ett kroppsminne, det är liksom bortom min kontroll på nåt vis.
Det var liksom det jag försökte uttrycka. Den skammen. Det själväcklet.