torsdag 25 augusti 2011

Den iskalla förlamningen.

Jag hör direkt på tonen att något har hänt.
Samtal från förskolan.
Sekunderna blir sega som sirap.
Jag vet utan att kolla i en spegel att jag har blivit helt genomskinlig. Adrenalinpåslaget är så starkt att magen krampar.

Misstänkt armbrott på pojken.
Lättnaden.
Lättnaden.
Att det inte är något värre.

Det var inte ens någon stor olycka, han bara kröp ur ett lektält inomhus och vred till armen lite dumt, fick den under sig. En timma senare är han fortfarande ledsen och armen är slapp. De nyklippta små naglarna har tryckts in i magen, där är små blodiga skåror. Förskolan tycker att hämtning och sjukhusbesök är på plats.

Förberedd på 3 - 4 timmars väntan med honom. En ihoprafsad kasse med mjölk och flytande smärtstillande, en leksaksbil, en nalle, våtservetter, tre favoritböcker. En liten chipspåse.
Men det finns en barnakut och väntan blir kort.
Röntgen från handleden upp till axeln. Stora projicerade nallar snurrar i taket, pojken sitter blickstill och kollar fascinerat, E gråter av lättnad.

I väntrummet leker vi med en 1,5-åring som hjälper Felix att stänga dörren till den roliga ambulans-trampbilen för han vill fortfarande inte använda vänster arm.

Men sedan säger doktorn att allt är bra och vår pojke får en guldstjärna på tröjan och sina chips och då fungerar armen ypperligt.

Nu sover den lille och mannen dricker vin i stora djupa klunkar.
Och jag gråter av lättnad.


16 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Åh hjälp vad sådant där är läskigt! Jag fick samtal från skolan innan sommaren och sprangdetsnabbastenågonnågonsinsprungit till skolan och tänkte hemska tankar hela sträckan. Jag kom fram och där satt han hos skolsyster och var ledsen. Med ett yttepytte sår i pannan där han råkat slå sig själv med en pinne ... Jag blev nästan arg. Mest lättad. Men litelite arg.

Amanda sa...

Jag herregud.
Vi bara "SÄG vad det ÄR, tala ur skägget för hilvide - snabbt!"

Författarvisionären Ebba sa...

Kan förstå att du kände LÄTTNAD både vid telefonsamtalet att det inte var något värre och efteråt av att maken kan dricka vin så duktigt:-) Klart du ska gråta en skvätt oxå:-)

Amanda sa...

Tack Ebba!
Funderar på att ta mig ett glas jag också ... men jobba + dricka funkar inte så bra för mig

Malin sa...

Det Är hemskt när man får ett samtal från dagis(förskolan jag vet). Usch..
hela världen stannar upp en stund.
Skönt att det gick bra!

Anneli sa...

Åh, den fantastiska känslan av lättnad då man inser att ens älskade barn undkommit med enbart små skador. Och hur fort flyger inte fantasin iväg med en på vägar man inte vill besöka. Skönt att allt gick bra!

Amanda sa...

Tack snälla!
Ja jisses. Tacksamhetskänslan är helt överväldigande.

Dakota sa...

Hjälp, fick ont i magen och tårar i ögonen när jag läste det här...
Stackars Felix :(
Men såååå skönt att allt gick bra!

Maria Turtschaninoff sa...

Lilla Felixgubben... Och hans föräldrar! Huu en sån chock. Vilken tur att allt gick bra!

Jag skall komma ihåg för framtiden att chips är ett bra botemedel :-) Vi har en Mycket Aktiv Ung Man här hemma, det är bara en tidsfråga...

Boel i Sydney sa...

vad skont att det inte var nagot allvarligare.

Roligt att du har borjat blogga igen! :)

Lisa sa...

Åh!

Tante Jul sa...

Her måtte papirlommetørkleet frem. Takk og pris at det ikke var noe verre som hadde hendt, og at det gikk så raskt å få hjelp.
Dere fortjener både vinen og tårene.

Simona sa...

Lättnad. En av det bästa känslor.

Gråta och dricka är oxå bra.

Och du, glöm inte min insamling:

http://simonaahrnstedt.se/2011/08/actionaid-sverige/

Yvonne sa...

Armar och små barn är nåt speciellt...min fick armen "ur led" när jag hjälpte honom uppför en trappa. Tur att det, som du skrev, inte var något värre. Kram!

Amanda sa...

Tack fina.

(Simona, har inte glömt och ignorerar ej ditt fantastiska initiativ men jag skänker till välgörande ändamål regelbundet och på annat vis.)

30-nånting sa...

Åh fy. Nu fick jag tårar i ögonen. Tur att det gick så bra!