torsdag 29 september 2011

För mycket om det tekniska

kan det lätt bli när man pratar om skrivande för utgivning tycker jag.
Mariginaler och statistik och antal tecken.

Nu när NaNoWriMo är en ynka månad bort kanske vi kunde snacka lite om den andra biten, som egentligen är så mycket större och svårare. Den gåtfulla biten. Storytellingen. Det kreativa och intellektuellt utmanande.

"Det krävs faktiskt en viss intelligens för att berätta en historia som hänger ihop, också den allra enklaste berättelse. Det krävs intelligens", viskade någon på mässan med stor erfarenhet och insyn.
"Och djävlar anamma?" kontrade jag.
"Självklart."

För mig kommer det där djävlar anammat när jag känner att jag fått fatt i en intrig som inte lämnar mig ifred. En historia jag bara måste berätta. Som kliar och krafsar och glittrar inne i skallen på mig. Jag vet inte alls hur allt hänger ihop eller hur jag ska knyta ihop trådarna, men på ett ungefär. Vem, var, hur och varför. Vad karaktärerna vill allra mest och vad som står i vägen för det.
Och jag bara vet att jag kommer att njuta av att klura ut allt det där själv. Den långa, långa resan från råmanus till (förhoppningsvis) antagen. Att jag själv vill vistas inne i den här berättelsen. Och en helt sjuk känsla som jag bara kan beskriva så här: "Jag måste skriva det här manuset för annars kommer någon annan att komma på samma grej, och sno det!"
Och sedan händer något underligt. Man hör en snutt av ett radioprogram och bara "Oj, det hänger ju ihop med min berättelse!" Man läser en liten notis i en tidning, eller kommer i samspråk med en tant i fruktaffären. Samma grej. Mosaiken börjar ta form.

"Jag har alltid sex romanidéer på gång men jag orkar aldrig fullfölja någon för jag kommer hela tiden på något bättre. Det var därför min bok fick bli en krönikesamling i stället", sa Malin Wollin på ett ungefär nyligen.
Det där är ju så jättevanligt.
Att alla skrivbegåvade kan få ihop några läsvärda kapitel om i princip vad som helst. Men sedan ledsnar man. För ingen av dem var själva glitter-idén, den som man vill och orkar pusha klart.

"Man får inspireras massor av andra storys", har Johanna Lindbäck sagt (typ). Jag känner samma. Kan inte ge något bra exempel nu, men jag och maken kollar ju mycket på dramaturgiskt intressanta TV-produktioner och filmer. Samt läser mycket bra romaner. Och när man är inställd på att inte bara titta för sitt nöjes skull, men också för att studera hantverket; alltså hur berättelsens nät kastas ut och knyts ihop, hur persongalleriet spelas ut, hur man gör twistar och fördjupningar, hur man planterar förvecklingar och broderar ut dem senare, då får man en hel massa små fragmentariska uppslag som man sedan kan applicera på sin egen story. "Tänk om min hjälte gjorde lite si-och-så, eller om en liknande grej hände honom, fast mer så ..."

Har alltid papper och penna nära TV-soffan om jag säger så.

P.S: Och att tänka i scener. Alltid när jag kör fast i mitt berättande är det för att jag glömt att tänka i scener.

9 kommentarer:

30-nånting sa...

Åh jag blir så himla inspirerad av dig! Och peppad. Men ändå sitter det fast.

Har kanske inte fått den där glitteridén ännu (eller så är jag en av de där som aldrig kommer att få till det i alla fall).

Men jag kom på en sjukt läbbig idé i våras, men den vet jag inte ens om jag vågar skriva...vågar knappt tänka på den faktiskt.

Amanda sa...

Write your own fears!!
Finns ju inget bättre.

Kära Syster sa...

Toppen ju! Det här är exakt sånt som jag fnular på en del, så det är underbart att någon med erfarenhet kan sätta svart på vitt. Tusen tack!
/Anna

Malin Persson Giolito sa...

japp. håller med.

Malin Persson Giolito sa...

om det där med jävlars annammas och intelligens och papper och penna när man glor på tv (eller läser i sängen) eller egentligen precis överallt...

Amanda sa...

Bra!

(älskar inte alla författare att få våra egon smekta och höra att vi är sååå rediga som får ihop böcker ;-)

mockapocka sa...

Men herreguuud vad det är roligt att läsa dina inlägg om själva processen. Jag har egentligen aldrig skrivit annat än dagbok (dessutom long time ago) men känner helt plötsligt att jag nog skulle tycka att det var spännande, roligt och utmanande att "bygga" en berättelse. Hitta på. Fara med. Vara i processen. Ska öppna alla kranar så att jag känner när glitteridén kommer :)

Johannes sa...

Man behöver ha ett bra arsle också, så att man sitter bra när man skriver. Kan man inte sitta, så kan man inte skriva.

Och så tid förståss.

(Egentligen så måste man vilja skriva lika hårt och intensivt som en tonårspojke vill få komma till, men det är kanske inte helt rumsrent eller genuskorrekt att skriva så även om det faktiskt är så)

Marie sa...

Japp, det där känner jag igen. "Tänk om man gjorde så där, fast bytte lite här och la till andra färger där..." Sen kan man kalla det vad man vill!