fredag 2 september 2011

Varje dag, varje dag.

Går inte en enda dag i mitt liv utan att detta sker:

Börjar nynna med störd entonig mansröst inom mig:
"Du har ett sätt som jag inte har,
du har en blick som dröjer sig kvar,
na-na-na-na, na-na-na-na,
la la la la,
mitt bästa för dig ...

KÄR-le-ken!"

Sedan börjar alltid samma tanketråd:
Jag och min kompis J är båda runt 20, hon hämtar mig på jobbet i sin lilla bil. Vi är båda handelsanställda i olika småorter. Det är helg, vi ska gå ut. Hon förvarade en kvast i bilen för på vintern fick hon ibland stanna till på Europaväg 3, eller mitt ute på slätta, och vräka sig ur och borsta snön av strålkastarna när det yrde.
Det såg så morskt ut, och sött.

En manlig kollega på mitt jobb kommer ut på lagret för att hälsa flukta, samt tråka oss för det töntiga uteställe vi gärna frekventerar.
Han finner det o-er-hört roligt att vi båda är korta och vitsar till det således:
"Är det ni som är bandet KRYMPLINGS äller?"

Som jag minns det började vi vrålskratta. Vi skrattade så att vi nästan sprack.
Åt det urdåliga skämtet som både funkade och inte funkade.
Åt honom, åt oss själva. Att han understod sig.
Åt alltings sjaskighet, åt allas vår tristess. Det galet låga lönerna, de idiotiska arbetstiderna. Porren på fikarumsväggen. Vuxenmobbningen. Åt Andy Garcias underbara ansikte på videofilmerna vi hyrde. Åt att 'Men vad faan, ska det vara så här? Och hur länge?'

Och det finns någonting vackert i det.

Varje dag.
Varje dag utspelas detta i mitt huvud.
Och jag tänker att just här gömmer sig en viktig känsla, själva kärnan. Kanske mitt livs essens.
(Och böckernas förstås.)

Osv, etc, ad infinitum.
Always and forever.

7 kommentarer:

30-nånting sa...

Häftigt med ett sådant starkt minne, och kul att den låten satt sig så hårt.

Så, vi vet hur det blev för dig - vad hände med din kompis? Hur gick det sedan? Skrattar ni fortfarande åt det där minnet tillsammans?

Amanda sa...

Om jag säger så här: Vi var små kulturtanter sendan vi var typ 11 och det är hjälper. I allt. Och KomVux! Heja KomVux.

Det har gått skitbra för henne och vi har tät kontakt. Men jag vet inte alls om hon minns detta, eller så som jag. Men jag tror hon har liknande känslor omkring den tiden.

suziluz sa...

Åh. Ja. Stor igenkänning där. Småstadsuppväxten, de samtidigt så pyttesmå möjligheterna och skyhöga förväntningarna om livet. Herregud.

Anonym sa...

Tittut. "J" här! *flabb* (och stolta små tårar...)
Minns ju sällan så där detaljerat som dig Amanda, men snön och kvasten och de täta turerna till Kronan i Vara - minns. I mitt huvud spelas "Come on join the joyride" och vår översättning: Kom med på en kul-tur! som vi gärna sjöng på ett rätt töntigt vis trots att vi inte gillade låten.
Kram!

Amanda sa...

Och helt plötsligt älskar jag alla. Tänk. Bloggande som terapiii. Who would have thought it?

Malin sa...

Haha, vilket fantastiskt minne, lager-krymplings-minnet, alltså. Jag känner igen känslan, eller det är klart, jag vet ju inte om det är samma känsla, men en känsla får jag.

Som då jag och min kusin råkade överrumplas av en högljudd motorcykel på en liten skogsväg och kastade oss i ett dike, individuellt och oöverenskommet övertygade om att det var ett rymdskepp (som vi aldrig trott på, varken före eller efter). Skrattet efteråt. Fy vad vi skrattade. Vi stod på knäna i diket och kved. Haha.

(hälsar en ny läsare som gillar din blogg)

Amanda sa...

Hej Malin, välkommen, tack!

"Jag känner igen känslan, eller det är klart, jag vet ju inte om det är samma känsla, men en känsla får jag."

Där känner jag att du preciserar exakt vad jag strävar efter som skribent. Att man gestaltar något och hoppas att det ger återklang hos någon, även om det aldrig kan bli "exakt samma".