söndag 2 oktober 2011

Om poesialbum och förpubertetens brist på självdistans.


Jag hade ett poesialbum.
Det skulle man ha när man var åtta - tio år.
Det var gammeldags och det gillade man. Servettsamlingar och Holly Hobby och sånt.
Mitt poesialbum hade ett skitfult orangebrunt motljusfoto i sann 70-talsestetik med några hästar.
Varför?

Anyway.
Alla sidor inuti hade i alla fall fina förtryckta bokmärken högst upp.

Jag bad pappa skriva i mitt. Tyckte väl att det var för glest mellan klasskamraternas bidrag.

Farsan satt en halv kväll hukad över furubordet i köket. Han tog uppgiften på djupt allvar, han skrev minsann en egen dikt, det stod klart.
Han gjorde en kladd, vände och vred på formuleringarna. Ville ej bli störd.

Det blev rätt sent, jag hann krypa ner i sängen med en Wahlströmsbok innan pappa blev klar och kom in till mig för att visa. Han var stolt och hade textat sin dikt i min poesibok med sin fränaste handstil. Den som var så stiliserad och cool att mina lärare inte kunde tyda hans kråka när han skrivit på nåt skolpapper åt mig.

Jag läste dikten tyst för mig själv. Läste igen. Pappa fnissade ute i hallen, han mös. Det var inget elakt fniss.

Jag kunde inte tro mina ögon.
Satan i helvete vad arg jag blev.

"Amanda, hon gillar
pannkakor,
chips
och salta killar.

Från en salt kille (pappa)."

8 kommentarer:

Anonym sa...

*flabb*
(och grabbarna undrar vad jag sitter här och flabbar högt åt)

J

Colombialiv sa...

Hahahaha!

Yvonne sa...

"Jag är en riktig tok, som skriver i min egen bok" ;) Hihi...så står det i min!

30-nånting sa...

Hahaha, vad härligt att han lade ner så mycket möda på att retas. Med värme!

malin Persson Giolito sa...

Jag tror att jag är lite granna förälskad i din pappa.

Anneli sa...

Gulligt! :)

Marie sa...

Ha ha ha haaaa! Det var det roligaste jag läst på länge.

Fröken K sa...

Jag hade precis likadan! Måste ha vart en storsäljare. Man kan undra varför. ;-)