onsdag 2 november 2011

Soluppgång

över Oxford.
(Från Es cykelväg till jobbet.)

Inte så illa ändå.
Där har jag promenerat mycket och tänkt på Maja, Jack, Nikita och alla andra i Döden på en blek häst.
Sett dom framför mig, sett dom på riktigt. Följt efter.

Novembervardag här.
Barnen, rita, skriva. Barnen, rita, skriva. Barnen, rita skriva.
Och snart slutredigera Tistelblomman.
Hu - bävar för hur mycket det ska bli.

Den ständiga ovissheten är ganska utmanande i det här jobbet.
Varje dag undrar jag om jag kommer att få något positivt besked eller inte.
Du som skickat in ett manus och sitter och väntar på svar förstår känslan.
Och så är det - hela tiden. Det tar aldrig slut. (Även om det förstås blir lättare när man väl etablerat sitt författarskap och har en relation med förlaget. Men ändå.)

Vad kommer dom tycka? Blir nya projektet antaget? Hur mycket ändringar? Hur snart behövs illosarna? Kommer jag att sälja till några andra länder? Vad tycker förlaget om mitt förslag till PR-aktivitet? Kommer jag att få stipendiet jag sökte? Blir det några recensioner? Bra eller dåliga? Får jag komma ut i pocket? Blir mitt nästa projekt antaget? Kommer läsarna att gilla det? Kommer det in några pengar det här kvartalet?

Och jag kan säga så här, att varje gång jag får ett snällt email eller en kommentar som rör jobbet; att någon fått ut något av det jag försöker göra, då är det som att vinna högsta vinsten. Då är det värt precis allt.

11 kommentarer:

Malin sa...

Tror det är det som gör att jag tvekar. Jag skriver ju inte, tecknar bara, men ändå. Att det handlar så mycket om vad andra kommer att tycka om det man gör. Så prestationsbaserat. Tungt att höra åsikter om det som man har så nära hjärtat. Men samtidigt förstår jag att du tycker det är värt det. När någon tycker om det man gör... Det är en fantastisk känsla.

Amanda sa...

Malin, det stämmer, mycket dissikeras ner i minsta beståndsdel. Att man får skaffa skinn på näsan och lära sig ta kritik är årets underdrift.
Men att skriva/teckna för utgivning ÄR ett grupparbete, upphovsmakaren är ingen solitär, och det är faktiskt härligt också.

enligt O sa...

Nej men oj vad fint. Där skulle jag gärna promenera också!

Anna sa...

fantastisk bild :)

Maria Turtschaninoff sa...

Känner igen allt (utom illustrationsbiten). Trots att jag aldrig har lika många bollar i luften samtidigt som du.

Malin Roca Ahlgren sa...

Upplever också oviisshet och därmed utmattning just nu. Både privat och i manusvärlden.

Eva sa...

Vackert!
Och inspirerande, det är din blogg här. Som dina böcker. Inspirerande. Ska se om jag kan få tag i barnböcker du illustrerat med. Finns barn i min närhet som behöver böcker. Som behöver inspiration.
Tänker själv försöka få ner de där 50000 orden i november. Inte för att det ska bli en roman utan för att jag vill hitta tillbaka till ett språk jag tror mig minnas att jag hade. Innan jante satte sig på mina axlar. (Ja, båda axlarna!).
Väntar för övrigt med spänning på vad min väninna Maria tycker om "Döden på en blek häst" som hon fick av mig efter att du signerat den på mässan. Återkommer om det...
Ha en underbar dag i ditt kreativa vardagsliv!

Amanda sa...

Japp det kan vara utmattande. Å andra sidan har jag inte trivts med fast anställning heller. Gräset är alltid grönare?
Tack för fina ord.

Eva, utgivningsdatum för 'Happy birthday Ruby & Rosie' har skjutits upp på obestämd tid men 'Snoring Beauty' finns på adlibris (text av den duktiga Rachael Mortimer.)

Tina sa...

http://blogg.svt.se/babel/2011/10/31/ar-det-verkligen-roligt-att-inte-vara-radd

Tina sa...

http://blogg.svt.se/babel/2011/10/31/ar-det-verkligen-roligt-att-inte-vara-radd

Nanna Bylund sa...

Ja, det är ett väntande. Jag ska skicka in min första ungdomsroman nu. Läskigt! Inväntar besked om flera andra projekt samtidigt. Ovisshet är inte alltid kul - det är svårt att veta hur man ska tänka... :)
Nanna