måndag 31 januari 2011

En grej jag inte riktigt fattar med Solsidan.

(Har sett några tidiga avsnitt på Youtube.)

De här två paren det handlar om. Skådespelarna. Castingen. ÅLDRARNA.
Kvinnorna (Bornebusch och Skäringer) är i verkliga livet strax under, respektive strax över trettio.

Men de manliga skådisarna - är inte dom båda kring femtio?

Fast alltså, en åldersskillnad på 20 bast är väl inget. Inget ovanligt, inget dramatiskt, inget som provocerar mig det minsta.

Eller ... öpp-öpp-öpp!
Nu ljög jag för mig själv.
Jag blir lite putt.
"Gubbsjukt", är vad jag muttrar. "Exakt den åldersskillnad som alla gamla manliga bozos i kontaktannonserna fantiserar om."

So shoot me.

Skriva böcker, skriva filmmanus?

Jättebra Måndagsmöte på Bokhora idag.

Glorybox-Sara (glödhet ny romanförfattare och manusförfattare, men det visste du ju redan) pratar om hur det är att ha en medförfattare (Mats) och hur det är att jobba med filmskrivande vs bokskrivande.

Tack goa Perny

för fina ord och utmärkelse!

Mina svar:
TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
"He followed Glass towards it down an aisle of packed goods stencilled 'Fragile'."
(Ian McEwan - The Innocent)

VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
'Timmy Time' med Felix.

BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Element och rör som knäpper och surrar.

NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Igår, var ute med plåtburkar, glas & plast till återvinningslådorna.

VAD HAR DU PÅ DIG?
Ett svart tält. Stödstrumpor. En sur min.

VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Cloverfield.

SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Beror lite på var. Om E absolut ville, säg att han skulle få nåt drömjobb, då skulle jag gärna kompromissa några år. Det har han gjort så mycket för mig. Men helst inte när barnen väl börjat skolan. Just nu känner jag bara "orka"!

Jag kan inte välja ett fåtal bland de tusen braiga bloggar jag följer, så jag ber den som känner för det att svara på samma frågor. För jag är nyfiken.

söndag 30 januari 2011

Oxfordhöst: Mina bilder, och dina.




Dessa bilder (och flera andra) har jag suttit och tok-stirrat på i nästan tre års tid. Alltså, så länge att rummet omkring mig började lösas upp.

Den aktiva skrivprocessen varade inte alls i tre år, snarare i 4-5 månader (råmanus) + 2 månader (omskrivning) + 1 månad (redigering/puts). Grovt räknat och med (minst) månadslånga pauser + en del föräldraledighet mellan varje 'skift'.

Men jag ser ju nu i efterhand att den här boken funnits i mig en lång tid. Sedan jag skrev Styggelsen 2006-7. Minst.
I intervjun med DN pratade jag om hur skrivarbetet kan vara både ett euforiskt tillstånd och ett mardrömslikt. Jag vet inte om jag kunde förklara mig nåt vidare, eller om det kommer med i texten (Boklördag nästa helg tror jag) men jag blev sugen på att gå tillbaka och snegla på 'mina' bilder igen. Och jo, känslorna kom strömmande.

Och nu släpper jag dom.
Det spelar egentligen ingen roll alls hur jag tänkte, eller vad jag menade, eller vad jag ville berätta om. Vad jag såg.
Nu tillhör inte berättelsen mig längre.
Nu tillhör den läsaren.
Det känns faktiskt lite magiskt.

Jag leker TV-kritiker: Fler tankar om Bibliotekstjuven.

Att använda 'konstig' 'lyxmat' som kan 'skrämma folk' (typ vällagrad ost) som klassmarkör i sin stårytelling = GUD så föråldrat.
En flarra chablis & ett dussin ostron, nej men oj vad fjärmande - och DYRT (inte).
"Ö-öö, va' hålleru på me, trorrunte ja veet va de däär kåstarr?!" väser den äcklade, oroade brodern (han med brynja under sin eviga billiga skjorta).
Yeah yeah, we get it. Men det skorrar falskt.

Och äger vår anti-hjältes mor, hustru, svägerska - och samtliga kvinnliga kollegor - endast en uppsättning kläder var?
Nej förlåt, hustrun och svägerskan har även varsin riktigt hygglig klänning. Glömde. Svägerskan tar dessutom denna somrigt gladrandiga sak till begravningen. Och, jo men titta: Lilla mamma fann en grå blus där till slut också.

Och jag ska alltså köpa att en samtida 30-nånting-man, i Stockholmstrakten, som har pluggat/forskat litteratuuur på universiteeetet i 13 fucking år inte känner till vad Idun är?
Tror att han behöver vett- och- etikett-lektioner för att käka på Riche?!
Och att sagda vuxna man inte fattar att om man går ut med jobbet + respektive på hyggligt brasserie, och det tas in lite viner och skaldjur och varmrätter, ja då kommer ens andel av notan att landa på nån tusing sådär.
Alltså, om inte han + vuxna frun fattar detta innan, då är dom inte födda i arbetarklassfamiljer i vildmarken.
Nej då är dom uppfostrade av lämlar.

(Tanke: Ingen 30-nånting manusförfattare med rötter i, eller minsta inblick i, den samtida svenska arbetarklassen kan väl ändå ha knåpat ihop detta? Alltså: Klasskomplexet, nej hatet som bevekelsegrund för brotten - det känns bara för konstruerat menar jag.)

"Thriller för tänkande tittare."
Bah. Knappast.

Men nu, över till 'Mandis gillar':

Glasögonbågarna som symbol för metamorfosen, och skådespeleriet i sagda metamorfos = läckert.
Hela grejen med paranojan, smygandet, och att inledningsvis få lyckas med bedriften - och att detta blir en nyckel som låser upp en annan persona: Någon som har mod, sexighet och makt i bakfickan - det gillar jag. Det köper jag. Det är en bevekelsegrund jag hade tryckt starkare på. Det lustfyllda leendet när han låter en sedel singla ned till en hemlös på gatan. Bra scen.

Spänning i en humaniora-miljö = läckert. Tweed och luntor och undertryckta spänningar. Yummy. Mer sånt.

Läckra skådespelare. Läcker casting. Dom var bättre än själva produktionen. Mer autentiska. Fan vad jag gillar Röör.

Genomtänkt rent visuellt (produktionsdesigner Korolys verk?). Flyt i linjer och kurvor. En färgskala som är ett slags ... icke-färgskala. Fint. Även om det betydde att Lil fick ha samma bunt videkissar på sitt kontor i flera år.

lördag 29 januari 2011

Just nu på planeten Felix: Konceptet 'godsaker' och hur man ska förhålla sig.

Detta jobbar vi på att få honom att greppa just nu:

"Godsaker finns överallt, alltid. Ibland gömda i skåp, ibland helt synliga. Ofta i handen på någon annan. Hela väggar av godsaker i alla affärer. Godsaker på TV.

Majoriteten av tiden har dessa godsaker ingenting med en själv att göra. Man kan titta, tänka, kommentera. Eller så inte. Det är allt.
Att anstå sig att bli besviken/ledsen/arg för att man inte får stoppa dessa godsaker i sin egen lilla käft är lika fruktbart som att skrika för att morsan inte plockar ner stjärnorna och månen åt en att leka med. Ie: kommer icke att hända.

Men ibland.
Ibland FÅR man!
Och då jävlar; är det speciellt."

Hittills går det faktiskt över förväntan.
Och är det bara vi som blivit förvånade över de uteblivna 'sockerchockarna'? För även vi som aldrig köpte det där extrem-snacket, och som själva fostrades i en 'allt, men med måtta'-matkultur är så himla indoktrinerade i det där 'det dåliga dåliga sockret-tänket' nu alltså.

Men. Om han däremot skulle råka få i sig en lightprodukt/sötningsmedel. Fy fan, det är otäckt att se. Som en våldsam snedtändning 10 minuter senare.

Det blir inte lördagsförmiddag annars.

fredag 28 januari 2011

Skynda skynda! Man kan tydligen försöka vinna min nya bok

här!

(F'låt sen info, pågår till 31/1, fick just korn på detta själv.)

Första tanken om Bibliotekstjuven.

Varför fnyser han "Men du kanske inte ens vet var KB betyder" till sin kvinna?

Alltså, skulle man inte veta vad KB är om man har två ongar och en kåk med en gubbe som forskat litteratur i Stockholmsområdet under 13 års tid?

Ska hon föreställa svagsint?
Nej, det ska hon ju inte.

Där blev det billigt. Billig gestaltning. Icke trovärdigt.
Där dog det lite för mig tyvärr.

Trött och utnött

Idag tar jag en paus från datorn (undantaget SVT Play).
Och från att klä på mig.
Och från allt annat än ostmackor, tror jag bestämt.

torsdag 27 januari 2011

Tre timmars prat,


tre hundra bilder och tre ord yppade av intervjuaren på hela tiden.

Nej jag överdriver. Men hon körde den tysta stilen; låt 'offret' babbla.
Men på ett trevligt sätt.

Och så fick jag städat på kontoret/mitt sovrum!
Det var ju en bonus.
Hittade kvitton från 2009, damm från 1899 och minsta storleken nappflaska.
Nostalgiskt.

Nu: Hämt-kina. Bannemej. För en gångs skull.
Trötthets-skelningen säger att det är läge för det.

Har vi en date?

På Alla hjärtans dag, månd 14 feb, ska jag författarchatta i regi av Boktipset.se.
Kl 19:00 på Boktipsets Facebook-sida, öppen för alla.
Min första chat! Det vore roligt om du ville titta in.

En tanke jag har är att vi kunde "spara" prat om 'Döden på en blek häst' dit.
Så att vi inte avslöjar för mycket för den som ännu inte läst.
Alltså, så att vi inte försäger oss om boken här i bloggkommentarerna till exempel.
Vad tycks om det?

Vi kan ladda med hjärtformade praliner och lite bubbel på olika håll tycker jag.
Och spökig mysbelysning. (Jag gör mig bra i sådan.)

Välkommen.

Jag är kär i två killar.

Och så här harmoniskt har vi det varje morgon.

Och tror du på det går du på vad som helst.

onsdag 26 januari 2011

Nu har jag fejat lite, nu kan DN komma.

Har förstått att journalisten på ingång är extra förtjust i att möta författare i deras bostad.
Vi får se om hon känner så även när hon besökt detta hem. Modigt ändå.

I natt var jag övertygad om att Felix hade ett förtvivlat gråtanfall och att E i princip ramlade ner för trappan och slog sig fördärvad.

E: "Nä, jag hörde inget sånt. Frågar du mig var det kolugnt i huset. Så vad du än hörde så var det i alla fall inte Felix och jag."

Jo jo. Kolugnt?

This just in: Några ord från Rabén Sjögrens publicistiska chef:

Hej Amanda!
[och bloggläsarna!]

Läste ditt blogginlägg om barn- och ungdomsboksmanus.
Måste bara tillägga att alla förlag inte resonerar på det sättet.
Visst, det krävs mycket av ett debutantmanus (liksom av alla manus), men nog har vi alltid plats på listan för bra manus! Att ”platserna” skulle vara upptagna för tid och evighet stämmer inte alls.
Vi måste ju ha förnyelse och återväxt bland våra upphovsmän.

Vänliga hej,

Cecilia Nilsson

---

Hej Cecilia!

Tack för mailet!
Glädjande att höra, och så tror jag också att förläggaren i fråga
menade.

Men vi hårddrog lite i vår diskussion (ie "Vad är den absolut
vanligaste orsaken till refusering?" Jo, platsbrist).

Måste förstås fråga:
-Hur wow-ar man dig?

-Vad är de vanligaste fällorna du ser refuserade skribenter gå i?

-Kan jag blogga om detta?

Varma hälsningar,

Amanda

---

Hej igen!

Man wow-ar mig med ett manus som är bra. Enkelt och skitsvårt! En text som tar tag, som känns i magen, som vill nåt. (Flummigt, men det är ungefär så det funkar.)

De vanligaste fällorna: Man har inte läst igenom manuset med sina strängaste ögon innan man skickar in manuset. Man vill för mycket, det är en konst att avgränsa sig. Det går inte att berätta allt. I barn- och ungdomsboksutgivningen är det dessutom viktigt att man har målgruppen klar för sig. Vem ska läsa? Jättebra att se sin läsare framför sig: Elsa, 13 år, t ex ...

Du får gärna lägga ut på bloggen.


/cecilia

Några ord från den svenska barn- och bilderboksförläggaren.

Förlaget i fråga har tyvärr ingen möjlighet att ge personlig feedback utöver standardbrevet.

Så jag frågade om förläggaren känner till någon lämplig lektör den refuserade kan anlita privat, för just barn- och bilderboksmanus?

"Tyvärr vet jag inte någon bra lektör som jobbar med [blivande barnboks-] författare.
Tror inte det finns så många än.

Men jag ska fråga runt och ber att få återkomma om detta.

Vanligaste orsaken [att man inte blir antagen] är att listorna redan är fulla och det är alltid svårt att få in en fot i början.
Sedan vill ju oftast författaren som äntligen antagits gärna återkomma med en bok eller flera per år och på så sätt försvinner platserna så sakteliga. För förlagen vill ju satsa på författaren och det finns inte obegränsat med plats..."

Det låter ju lite tröstlöst.
Men det är nog bra att vara medveten om.
Att anta nya förmågor är en liten del av varje förlags verksamhet.
Mycket går som sagt ut på att odla de man redan valt att samarbeta med.

Så vill du in gäller det att inte hålla tillbaka med den där elden du har i dig. Drömmen, begåvningen, de originella, oemotståndliga manusidéerna. Du måsta wow-a här, det räcker inte att bara duga. "Nöj dig inte med dina egna alster för lätt", som min bilderbokslärare hade sagt.
Eller som en tuff men bra barnboksförläggare jag känner här i Oxford säger i The Guardian:
"Om det inte är helt jäkla outstanding och du känner det inom dig; gör oss alla en tjänst. Snälla, skicka inte in. Vi drunknar. Ärligt talat, du sabbar för de som verkligen jobbat hårt."

Och hur ser du till att din grej är outstanding då?
Tja, gör hemläxan. Lär dig standardformaten, för det första. Rätt antal ord över rätt antal sidor.
Och sikta högt innehållsmässigt. Läs alla Lilla Augustpriset-vinnare och de nominerade. Läs de som fått Expressens Heffaklump. Nordiska barnbokspriset.
Det måste ju vara världens bästa hemläxa dessutom.

Min engelska förläggares vanligaste orsak till refusering är när skribenten inte har den blekaste aning om rätt omfång för sin genre. Och sedan att det antingen "handlar om för mycket" - eller "för lite". 60% av de hon ger personlig feedback och ber om ändringar (vilket betyder att man är snubblande nära att bli antagen, förlaget vill klämma en på pulsen och se om man har den flexibilitet och energi som krävs) hör hon aldrig mer ifrån.

Slutligen ber jag dig publicerade författare om en tjänst: Nästa gång du pratar med din förläggare, kan inte du fråga hur man wow-ar henne/honom - och vad som gör att man blir refuserad av henne/honom? Och sedan berättar du det för oss. Tack!

Nämen allvarligt alltså,

lite påsk-tjuvstart?
Nu är jag helt inne på det här.

Det är ju ändå bara tre månader kvar.

tisdag 25 januari 2011

Prinsessan Dagny.

Min moster har skaffat en griffon-valp och mailar tortyr-söta bilder.
(Hunden på bilden är inte Dagny.)

Schysst hörru. Schysst.

Om du inte visste det så får preggosar ofta värsta vovvesuget. Vi snackar pundar-sug. Kombinera detta sug med den livsfarliga hormon-cocktailen av bedrägliga 'allt-ooordnar-sig'-ämnen som pumpas runt i kroppen och du har en tickande bomb.

För är det något man lackar ur på när man just fått baaarn så är det sina gamla hårbäbisar = husdjuren. Tyvärr. Or so I've been told. Fast det är visst lite tabubelagt att prata om det där.

Sist fick E nästan hindra mig från att rulta omkring på olika kennlar med våld. Det hade vi gjort upp om i förväg.

Du som redigerar ditt manus helt själv, hur går det för dig?

Jag undrar ju lite.
Är det mest bara plågsamt?
Mest dötråkigt, fast lite 'oj, men här glimtade jag fan till'?

Är det uppenbart vad som måste fixas?

Nåt jag kan säga som puff?
Någon som undrar över nåt?

Under tiden lånar jag in detta citat från författaren Maria:

"Att ha en text som man är heltigenom missnöjd med är långt, långt bättre än att inte ha nån text alls."

Merete Mazzarella

Dagens moget:

E: "Du gillar säkert bara den där aalto-vasen för att den ser ut som en penis."

Jamen vad fint ändå, E.
Att du har andra dimensioner än bara Ari Gold, nutty professor och pretto-gubbe som drömmer om en skulptuuurpark.

(Fast förresten. Det kanske var en ganska Ari-aktig sak att säga.)

måndag 24 januari 2011

Nä men det är väl bara att bröta igång påsken då.

Trollkarlsskolans yngsta elever.

I natt hände något:

Jag låg sönder min säng.
Den brakade ihop under mig när jag vände mig om.

Förra veckan satt jag sönder min toalettsits.

Jaha. Så värdigt.
Känner mig kränkt av mig själv.

fredag 21 januari 2011

Något rör sig i ögonvrån och det HUGGER

i hjärtmuskeln på mig.

Jaha. En liten pippifågel som knallar omkring där ute, på taket till boa.

Överspänd efter att ha skrivit spooky stuff i X timmar?
Svar ja.

Trevlig helg!

Jag ska tokjobba nu och stänga av Internet till på måndag.
Tänk, de legendariska fem dagarna när vi miste internetuppkopplingen i Brighton.
Jisses vad vi fick mycket gjort.
Hade inte det hänt hade jag nog aldrig skrivit klart min debutroman.
Alltså: Nedsläckning!

Vad en förläggare längtar efter.

Närmare bestämt min förläggare.
Läs och lär.

(För att läsa, klicka bilden större.
Om det inte är stort nog får du bläddra här, till 17 jan 2011.)

torsdag 20 januari 2011

Den största inspirationen

jag har, han sitter här.
Plågsamt göllig just nu.
Så där så att man får ont i hjärtat.
Så där så att man ligger och bara high-five-ar sig själv; "Yeah, jag vann högsta vinsten!", fast det är tredje jobbiga natten i rad.

Ska påminna mig själv om detta nästa vecka när jag är redo att sälja honom billigt.

Toddlers:
Universums värsta psychos.
Och universums ljuvligaste keruber.
För annars skulle de andra djuren i gruppen aldrig i helvete tolerera dom.
Smart, Moder Natur. Smart.

P.S: Han såg just den här bilden, blev skitglad och skrek "Essex!"
Första gången han identifierade sig själv med (typ) sitt eget namn.

Oj. Jag vågar inte säga det högt

så jag viskar:

Jag tror att man kan få tag på 'Döden på en blek häst' nu.
På riktigt den här gången hoppas jag.

Obeskrivlig känsla.

Här verkar den finnas; på Adlibris och på Bokus.

Just nu pratar jag med Boktipset.se om ett bra datum för en live-chat om boken där någon gång i februari.
Återkommer när jag vet mer.
Har aldrig gjort något sånt, men jag tycker det verkar vettigt att hålla diskussioner och frågor med bokcirklar och enskilda som redan läst på ett eget ställe.

För man vill ju inte råka snubbla över för mycket av handlingen innan man läst den själv va?
Jag är allergisk mot sånt. Läser helst inte ens beskrivningen eller baksidan.

Torsdagstulpaner

till dig och mig.
Det är vi värda.

onsdag 19 januari 2011

Till dig som kämpar med redigering

av ditt råmanus från NaNo just nu, helt själv, och har det motigt:

Du ÄR inte ensam.

"Just nu känns boken helt … främmande. Som om den inte hade med mig att göra.
Vadå, ska jag …? Det är inte en helt ovanlig känsla när man skrivit färdigt ett manus.
Det är som att gå i mål efter ett maraton och sedan få veta att man ska gräva ett potatisland efter det.
Orken är slut och uppgiften helt oinspirerade."

Så skrev författaren Kajsa Ingemarsson i veckan.
Så jävla bra.
Kan bara hålla med.
Inte den hääärligaste tiden i ett skrivande liv precis.

Men du. Orka. Orka!
Paddla på som fan.

Att tappa sugen och ge upp här är på många sätt det som skiljer agnarna från vetet; som skiljer den evigt skrivardrömmande från den kanske, förhoppningsvis, snart antagna.

Om du hade tillräckligt med stake för att bygga ett helt råmanus, då fixar du detta. Ingen sa att det var enkelt eller kul. Men kom igen. Gräv djupt nu. Det är du skyldig dig själv.

Aprilskämt, redan?

Det kanske är mig det är fel på men jag blir alldeles fnissig av nyheten om det oväntade samarbetet.

Väldigt roligt skriven text.
"Dressman vill utveckla musikindustrin."
"Butikerna ska byggas om så att de liknar konsertscener."
och:
"Mick Jagger har personligen godkänt allt som vi säljer i butikerna, säger Varner."

Det finns något torrt och självklart i sättet att tala om detta bisarra som jag gillar. Nej, älskar.

Oxford, idag på morgonen.



tisdag 18 januari 2011

Ett namn, ett namn.

Jag tror vi tar och hämtar inspiration till Bebis II-namnet från litteraturens allra ljuvligaste galna vetenskapsman.
(Nä, inte Kenneth.)

Sonen är döpt efter fine judiske kompositören Mendelssohn. Och för att det bara ... funkade. Jag skrev ner fem pojk- och fem flickalternativ (med de förutbestämda mellan- och efternamnen Isaac och Elisabet) på en lapp och hade mina egna hemliga favvosar.
E plockade direkt ut de bästa, som stämde med vad jag tyckte. Klart.
(Och ja, det första han fick av släkten i USA var en Felix the Cat-klocka. Härligt.)

Om jag var pojke hade jag hetat Ludvig.
Jag heter Amanda eftersom det gick ett danskt TV-program om en liten Amanda när jag föddes och min tonåriga moster tyckte det lät fränt. Under hela min uppväxt och tonårstid träffade jag bara en annan Amanda. Hon är halvengelsk.
Det var småknepigt att gå från att växa upp med ett "konstigt" förnamn som alltid stod ut, alltid kommenterades, till att plötsligt ha typ Sveriges vanligaste namn.
När den trenden kom.
I backspegeln var det positivt att ha ett "udda" namn.

Varför heter du som du gör?

Skammen. Skammen.

Det har smärtat vid skulderbladet hela dagen. Spänt och bultat. Det började redan i morse. Kanske hade man legat konstigt på natten? Fast det blev bara värre under dagen.
Fan i helvete också.
Nu har jag gått och förtsört mig själv här.
Inte bra.
Varför kan man inte vara lite mer ergonomisk överlag för?
Innan det blir så här?
Nu får man minsann sota.
Jag och min dåliga hållning. Muskelknutor som golfbollar.
Jag och mina stackars kleeena axlar som slets rätt hårt på bara fyra - fem år som handelsanställd.
Tänker man. Och tycker lite synd om sig själv.

Och sedan då.
På kvällen, när man med möda sträcker sig för att klämma lite, massera sig själv, flytta behåbandet.
Då känner man det.

Att det bara var en satans finne.

måndag 17 januari 2011

Hur många jäkla bloggar kan en människa ha?

Ja det är frågan.

Nu testar jag med två - ett tag.
Kampanjbloggar nämligen från och med idag på Boktipset.se och i fyra veckor framåt, här!

Det blir framför allt mycket skrivprat.
My pässion, you know.
Kuligt.
Kuligt att få chansen.

Följ mig gärna.
Just nu känner jag mig helt ensam och tandlös och borttappad, och lite typ artig där borta.
Weird.
Det är ju här jag bor. Detta är ju vårt fikarum.

Illustrera för husbehov - det var ett tag sedan.

Sist det hände gjorde jag en enkel tvåspråkig personlig pekbok till Felix.
Den blev så söt att jag blev rörd själv. Speciellt den förskönande rart stiliserade sidan då vi kramas alla tre.

Som Felix hatade den där boken.
Haha.

Nu tänkte jag att jag skulle göra en ABC-affisch till barnkammarn. Eftersom han är så himla intresserad av bokstäver. För jag har inte hittat nån plansch där ute som jag vill köpa; det ska vara svenska alfabetet, och versaler och gemener INTILL varandra.
Sådär som det var i LP-konvolutet till Magnus-Brasse-och-Eva-skivan när jag var liten.

Fasen vad jag satt och studerade det där, och kopierade alla bokstäver, och, tja, lärde mig själv att läsa och skriva på något sätt. Trivdes aldrig med att låta andra läsa för mig. Det kändes begränsat, frustrerande, det minns jag så tydligt. Att jag måste knäcka läskoden! Måste bli större! Fatta mer!

Får se när det blir tid till affischprojektet.
Några skrivprojekt som ska bli klara först.
Men å, att få ta fram penslar och riktiga färger sen ... det ska bli skitkul rent ut sagt.

Det hjälper väl inte att tjata, men

... faan också.
Jag saknar er Ninni och Malin.

Jag skiter i om ni så enbart skulle blogga om lunchtallrikar, youtubeklipp och trädgårdsredskap (fast liiite skrivsnack vore förstås kul, nån gång i kvartalet kanske?).
Jag behöver. Tänk lite på mig?

Fast om detta är priset vi måste betala för fler böcker från er, så okej då.

Men ... snälla?
Säg inte nej.
Säg kanske, kanske, kanske.

söndag 16 januari 2011

Får det vara några kusliga gamla bilder

att kittla fantasin med, så här på söndagskvällen?

Här och här.

Håll till godo.

"Snygg kille!"

Alltid lika spännande att se vad folk i familjen hajar till på när man sitter och surfar.
E vet ju inte riktigt vem nån är i Sverige och kan inte läsa texterna så det är kuligt när han kommenterar.

En grej han hakat upp sig på alldeles kolossalt är att SvDs startsida alltid har så otroligt många 'inställsamt leende kvinnor' på bild. Ooo-kej.

Och sonens emfatiska
"INTE mamma!" när han såg Katrins header är ju nåt jag redan nämnt.

Igår kom då en söt grej:

E får syn på Mats nya blogg-header över min axel. Jag noterar i ögonvrån att han får ett stygn av svartsjuka i blicken. Jag känner igen det där stygnet, det blir samma när jag spanar in nakenbilder på Calle Schulman (för hur ska E kunna veta att det är ironiska nakenbilder?).

Stackars E. Vad ska han göra? Ska han säga nåt, eller låtsas att han inte sett den där hunken Mats vars sida jag så glatt surfat in på?
Han bestämmer sig för att vara cool:

"Snygg kille! Frän.
Liknar min farsa när han var yngre, lite."
(pekar på randiga tröjan)

lördag 15 januari 2011

Snyggast

galan: Gaby Borglund och Helena af Sandeberg.

Fulast:
Plinten.
What ze föck?
Christo & Jeanne-Claude skulle fått spaaader.

Till dig, blivande bilderboksmakare.

Här har du en fantastisk intervju-samling (på engelska, men mycket är matnyttigt även för dig som vill jobba inom andra språkområden) med dina blivande kollegor "på andra sidan nålsögat":
Barnboksförlagens redaktörer och formgivare.

När du får lite känsla för hur de jobbar med att projektleda alla sin uppdrag, hur rutinen ser ut, då kommer sättet du kontaktar dem att förändras - och det kommer att gagna dig.
Massor.
I promise.

(Många fler intervjuer finns under rubriken 'Interviews'.)

P.S: Här är en annan tanke:
Bara för att man älskar böcker behöver inte det betyda att man nödvändigtvis ska jobba med att skriva/illustrera dem.
Kanske ligger din drömkarriär "på andra sidan nålsögat" som anställd på ett bokförlag, men du visste bara inte om det?

Det finns många spännande yrken för bok-, bild- och ord-lovers som inte innebär att man blir just författare/illustratör.

Kanske känner du redan nu på dig att du faktiskt inte är din skrivargrupps mest glittrande prosabegåvning - men satan vad du äger när det handlar om att hjälpa andra att se hur de kan förbättra sina texter?
Och du gillar det?

Hej, blivande redaktör.

fredag 14 januari 2011

Snart börjar Awards Season.

Härligt.
Ge mig mer flärd. Meeer.

Vad ska du ha på dig där hemma om kvällarna under Awards Season?

Själv ska jag låtsas att jag kan komma i min rosa tyll-Betsey Johnson:
My dress over all other dresses.


P.S: Markus, vad du väljer vet jag redan.
Bra val.

"Skräck med mysfaktor."

Fin ny intervju, tack TT, det var kul! Här.

Dagens fråga:

Varför har mitt pulverkaffe en svag doft av ... rökt medvurst?

(Och varför gillar jag nästan detta lite?
På ett chark-crejzy sätt?

Och varför har vi inget ordentligt kaffe hemma?)

Vi muntrar upp oss



i skitmörkret med att projicera på det roliga som ska komma:
Vår, värme, ljus, tillökning.


Detta att vi har nära till city men ändå en liten täppa på baksidan är fortfarande stort för mig måste jag säga.
Jag ville inte ha nåt energikrävande, ingen källa till stress, men ändå så att man kunde "gå rakt ut", sitta ute, hänga tvätt, grilla, odla lite, leka.

LYX, som man hade sagt när man var liten.

Så nu väntar vi bara på att skiten ska torka upp och börja spira lite.

torsdag 13 januari 2011

Jag minns också glädjetårarna, minns hur man blir svettig av alla känslor.

Malin, Costa Brava är ANTAGEN!!!

Och det gör mig så jefla glad.
Att fina blommor kan bryta sig upp genom asfalten; upp ur stentäcket av odds som är emot en.

I en tid då många pratar i bistra ordalag om hur svår bokbranschen är.
Där det inte finns plats för en bråkdel av alla som delar 'den universella drömmen'; skrivardrömmen.
Där drivor av tur, begåvning, jävlar-anamma och uppoffringar krävs - och ofta räcker inte ens det. Fan så tröstlöst det känns ibland.

Fast alltså. Jag menar ju att det finns vissa nycklar ändå.
Att man kan lära sig navigera, i alla fall styra undan från en del stora hinder.
Flexibilitet och lyhördhet är viktiga nycklar.
Kompromisser. Lagarbete. Självrannsakan.
Skinn på näsan.

Och: Att fokusera på det man faktiskt har kontroll över.

Tusen grattis, Malin.

Äntligen bildbevis.

Här är hon jag ju.

Försöker sälja in en snilleblixt:

Att E ska betrakta min vår nya Iittala-vas som ett slags 40-årspresent i förskott. Han fyller i september.

E: "Nähä du, den gubben går inte. Då tar jag hellre ett jävla bowlingklot med 'A. H.' ingraverat."


Gnyyy. Vi som inte ens kör med presenter. Egentligen.
Och det han helst vill ha kan jag aldrig skaffa:
En sån här.
Fast inte vilken som helst.
Exakt den som finns i entréhallen på Brightons museum.
Fast då får vi skaffa större kåk först förstås.

"Och så tar du andra sidan

nu", säger jag.

(Och menar att han ska borsta andra sidan av käften.)

Felix ser frågande ut, men vänder på tandborsten och stoppar lydigt in skaftet i mun.

Andra sidan var det ja?

onsdag 12 januari 2011

Fuck Let's Dance.

Där får man väl bara en danspartner eller?

Jag vill ju ha minst två - tre stycken.
här.

Dubbelmacka, och jag är räksalladen. Nam nam.

(Kan behövas lite fler också, om dom ska lyfta mig.)

Om egenutgivning.

Jag kommenterar en pågående diskussion om att ge ut sitt manus på egen hand på Debutantbloggen.

Och ja, jag låter hård där. För jag ställer mig frågande till egenutgivning i första instans. Eller när man (som skribenten som så generöst delar med sig av sina planer för egenutgivning) fått högvinst-refuseringar med personlig feedback från förlag - men inte vill spinna vidare där.

Det ligger ibland ett skimmer; ett "go-go-go!" runt egenutgivning som reellt alternativ till ett skrivande yrkesliv som jag känner att jag vill erbjuda en motvikt till.
Som jag BÖR erbjuda en motvikt till.
Det är liksom tufft nog att försöka producera manus man kan sälja; utan att ge sig in på det dyra, tidsslukande och tyvärr ofta i slutändan nedslående alternativet egenutgivning. (Även om det såklart finns namnkunniga undantag; Daniel Åberg och G P Taylor.)

På samma gång skulle det ju göra ont i mitt hjärta att säga till någon: "Hm, kanske det bästa vore att inte försöka leka förläggare utan att pensionera just den texten, om den nu tagit flera rundor och en omskrivning av diverse orsaker känns som ett omöjligt alternativ."

Jag ber att ni lämnar ev. kommentarer och frågor under det aktuella inlägget på Debutantbloggen och inte här. Det är en viktig och intressant diskussion. Tack!

I ♥ Space Boy.


Jag tror att Spaceboy är en fejkad figur, ett nyproducerat gulligt vintage-inspirerat mönster bara.
Skit samma.

Jag älskar Space Boy.
Han är så söööt i sin plåtraket med hjärtan på.

Vi har
- Plastbox, typ matlåda.
- Plåtburk med plåster.
- Grattiskort.

(E gillar honom också.
F ställer sig mer frågande.
Vad innebär konceptet nostalgi för en 22-månaders egentligen?)

tisdag 11 januari 2011

Jag är + + + + !

Tycker Amelia (nr 2). Phu.
Första bokrecensionen är inne.
Fina ord var det också tydligen. Tokfina. Så där så jag blev lite lipig.

Skulle hyckla om jag sa att det inte spelar nån roll, att recensioner lämnar mig oberörd.
Klart man (=jag) blir påverkad av att bli bedömd för något så personligt. En så stor och dyrbar och ömtålig satsning.
Klar man (=jag) blir glad när det går bra.
Tjockt skinn eller ej.

Det jag lärt mig om kritik är att om typ alla tycker samstämmigt (om en specifik faktor, eller om helheten), kan man ta till sig lite extra. Är det mer spretigt bland åsikterna, då kan man coola ner sig. Ta't med den berömda saltnypan.

Värst är tystnad. Likgiltighet. Den uteblivna responsen.

Det är därför jag har sån förståelse för alla som vill visa upp sina fyra hyggliga kapitel för mamma, för mig, för en förlagsdirektör, för en skrivargrupp, för vem som helst egentligen.
Men jag säger som jag brukar: Gör inte det. Kör på med mycket hockey och lite snack i stället. Paddla på som fan under ytan tills det sitter. En bok är en bok. Med en början, en mitt och ett slut. Din egen symfoni där du lånar in ditt unika spåk, din egen stora skattkammare av erfarenheter och passioner. Där du håller i kameran, där du styr över mörker och ljus, besätter alla roller.
Och spelar dem, klär dem, regisserar dem. Ofta i realtid.

Och innan man har redaktör och förläggare att bolla med, innan man har fått någon som helst offentlig uppskattning, komplimanger och bekräftelse för sin förmåga, då är det nog så att ens inre glöd i detta underbara/galna med att bygga ett romanprojekt måste vara tillräckligt för att värma en och driva på en.
Jag har all sympati för att det är svidande tufft då ibland.
Jag har varit där.

Okej, that's it.
Nu ska jag ha mig en vas-uschling!
Och en sprite, och en djupfryst pizza.
Fest eller?

Engelskan är ett så dramatiskt språk ibland.

För ett stiff-upper-lip-folk speciellt.

"Cut" - inte bara skära/skärsår men också skrapa, rispa.

Dom ringer från dagis:

"Ingen fara, but FELIX HAS CUT his EYE."

Och man får visioner om lilla sötisen i vidrig smärta. En strimlad ögonglob, akuten, lång rehabilitering, partial blindness - och ett framtida liv som Kapten Krok (fast nej förresten, det kanske var en stympad hand). Okej, som Bond-skurk då.

Vad hade hänt?
Jo, han hade vinglat in i en möbel och skrapat sig lite, nära ögonvrån. Satt just nu och storskrattade och gullade med sin favvofrökens jättebröst och gnagde på ett kex.

"Ska jag komma?"
"Nej gud nej. Tänkte bara säga till, så att du inte blir chockad sen när du hämtar, om det har blivit lite blått eller svullet eller så."

Erkänn att

om man jobbat 12 sidor text innan lunch OCH haltat till posten i regnet och stått där i kö i 25 minuter - då är en maple pecan plait och en kopp hett kaffe det absolut minsta man förtjänar sedan. Ja?

måndag 10 januari 2011

Nu har jag suktat

nog efter en sån här vas.
Alvar Aaltos och hustrun Aino Marsios vinnande tävlingsbidrag 'Savoy', aka 'Eskimåkvinnans skinnbyxa' i en designtävling hos Iittala 1936 i ... tjugotvå fucking år av mitt liv. Nu räcker det.

(De fick aldrig några pengar för denna moderna klassiker förutom vinstsumman - copyrighten på vinnardesignen tillföll fabriken.)

I originalutförandet var den bara 14 cm hög.
Men jag vill nog ha något aningen maffigare.
Vit får det nog bli, för jag vet hur mycket jag kan störa mig på mina klara glas-vaser.

Så frågan är om man kör med 16-centimetersklassikern - eller - känns inte den också liiiite pluttig? Mest för liljekonvaljer?
(Not that there's anything wrong with that.)

Hjärnan säger välj den 20,1 cm höga.
Fast är inte den lite väl hög och smal i proportionerna dock; saknar den där sköna bulliga utflytande tråg-känslan?
Drömmen vore ju om det fanns en 20 cm hög fast med bibehållen 'bred' amöbaform, exakt som den mindre.
18 - 20 multifärgade tulipaner nertjongade i en sån, sedan är min lycka gjord känner jag.

Vad säger ni, kära design-lovers?

Fy vad sånt här är svårt när man inte har nån affär att gå och fingra i.

Min årskrönika över 2010.

Årets bedrift: Fick min andra vuxenroman antagen, tecknade avtal med agent, skrev ett annat romanprojekt från början till slut, och påbörjade ett tredje svenskt romanprojekt.

Årets bittra: Inte min stil, men jag hade velat ha möjlighet att åka till Sverige av familjeskäl.

Årets bästa semester: Tog inte ut någon semester.

Årets nytillskott: 0-åringen blev 1-åring. Ett lyft för alla inblandade.

Årets förlust: Mormor och morfar.

Årets vuxenpoäng: Nää ... så tänker inte jag.

Årets fysiska förändring: Blev gravid.

Årets läsupplevelse: Mailväxlingen med en av mina favvo-författare Megan Abbott - gåshud!

Årets inköp: Ööö ... ny barnbilstol kanske.

Årets insikt: Som man sår får man (ibland) skörda.

Årets TV-besatthet: Sons of Anarchy.

Årets möte: Möten. Över telefon. Fick förmånen att göra några jätteroliga intervjuer. Och mastodont-slutredigeringen av 'Döden på en blek häst' med redaktör Kerstin (vad tog det, sex - sju timmar?) var bannemej episk.

Årets fest: Det mesta av december var glädjefyllt och festligt.

Årets önskan för framtiden: Friskhet, familjelycka, mer personliga möten, kreativitet.

Kom, milda vårvind.



Målbilder:
Ljumma kvällar på baksidan med lyktor och filt.
Ljus och nystart.
Fyra i familjen - spännande och utmanande att kombinera Flingans rutin med att försöka leda in en nyföding i en hygglig tretimmarscykel.
Vidare nån slags midja, framåt maj-juni kanske, är det för mycket begärt?

Och ljuvligheten i att bli rörd!

Att få slippa detta vidriga beröringsstopp.
Jag kan nämligen inte bli rörd, inte nuddad, i mitt nuvarande kokobello-tillstånd se.
Då får jag yrsel, panik och mår illa.

Sonen = går bra.
Mannen = usch, huga, schas, försvinn!

Stackars sate.
(Och stackars mig faktsikt, lite.)
Tur att han fattat sedan länge att den mänskliga grosessen är ett tragikomiskt tillstånd.
Som går över.

söndag 9 januari 2011

Pojksen har handlat

och ikväll lagar dom grön thaigryta till mig.
Praise da Looord.

Min dotter Britney?

Jag är en gnutta för ung för att välja ironiska namn på mina barn.

Men medge att det vore lite muntert om Frankie (arbetsnamn på Bebis II) visar sig vara en flicka och vi slår till med Britney.

(Fast detta är bara kul om man känner till att E och barnen har annat efternamn än jag.
Och vad det namnet är.

Ren rocket science, no?)