Hej då.

Kom gärna tillbaka.
Vi är alltid här.

Mitt kontor

(oftast sover jag även här).

Enda rummet vi fixat till lite mer och inte bara målat över svart målarfärg, fläckiga tapeter och decennier av sorg.

Och så här fint och skräpfritt har jag det alltid för annars står jag inte uuuut.

Not.

Nu måste jag dock arbeta lite så jag får tacka för besöket och följa dig till ytterdörren.

När du kommer ut på gatan får du inte glömma att vända dig om, titta upp mot våra höga fönster och vinka.

Så mysigt här inne.

Annat var det när vi flyttade in. Tak och väggar var svartmålade. Lorten. Lorten!
Vi kallade det 'de oälskade barnens rum'.

Utanför barnkammaren

har någon skrivit mycket små ord på väggen.
En trollformel?
En välsignelse?
En förbannelse?
Ett skydd från den mörka närvaro som häckar i korridoren utanför?

Hur som helst - vi törs inte ta bort det.
Och sonen sover gott här inne. För det mesta.

Maken har hittat en liten kompis på väggen.

På baksidan står en liten pojke

med frusna fötter och sopar.
"Det är bra jobbat Felix", säger jag. "Det var faktiskt lite därför vi skaffade dig."

"I know", säger han och suckar.

Ordning i besticklådan.

I köket

finns det änglar. Och verkligt goda saker.

Välkommen. Stig in i hallen.

En dörr.

Tyvärr inte vår dörr.
Men man kan ju drömma. Helt olikt är det inte.

Men vad fint,

tack Elaine!

Jag blev golvad av Elaines charm. På 60 sekunder i hissen berättade vi våra livs historier för varandra, kändes det som. Och det var så härligt att träffa en tjej som var lika exalterad över att vara på mässan som jag.

Spännande det där. För vissa bloggvänner bara vet man ju att "jomen den där personen skulle jag ju lätt kunna sitta och snacka med i tre dagar."
Visste inte att det skulle kännas så med Elaine.
Snyggast på Gothia var hon dessutom. Inifrån och ut.

Inga böcker, inget ligg.

Har lånat den underbara bilden ovan från fina Pernilla.

Japp. Det var när jag såg Es bokhylla som det hettade till kan jag säga.
Lite kulturell medvetenhet har ju alltid varit en legspreader.

Återkommer ikväll, då ska vi gå husesyn hemma hos mig. Puss.

Vårt hus

är ett typiskt smalt engelskt radhus från förra sekelskiftet. 1898 är det byggt.
Tre rum och kök samt en tillbygnad uppe på vinden (extra sovrum och liten extratoa + dusch).
Så fyra rum & kök I guess. På tre våningar. Det blir lite spring.

Läget är bra.
Grannarna är bra.
Gångavstånd överallt; till affärer, matställen, pubar, omsorg, vård och skolor.
Standarden och fräschören i huset är helt acceptabel för oss (ORKA renovera? Ha RÅD?).
Täppan på baksidan är alldeles lagom för en grill, sandlåda, plaskpool, skjul och drinkveranda.
Jag brukade tänka att detta var vårt nybörjarhus men nu tänker jag allt oftare att det nog är vårt hus for life. Orka flytta.

Så då får man kanske acceptera att det visar sig en och annan oinbjuden gäst ibland.

Om jag tar mig ut

och går längre än till affären, dagis eller vårdcentralen hamnar jag ofta i Saluhallen (The Covered Market).
Barnen älskar hela grejen och köttet och ostarna är to die for.
Innan vi flyttade hit tog vi med kylväska om vi visste att vi skulle förbi Oxford.
Köttet, som sagt. Och ostarna. Och brödet. Och korvarna.

Vi flyttade hit för att E lämnade sitt forskarjobb i Sussex för ett forskarjobb inom näringslivet (företag här i Oxford). Jag hade just blivit frilansare och tyckte det verkade helt OK här. Jag drev nog på mest. E bodde här i några år för 15 år sedan när han pluggade.

Det finns en del speciella hus

i vårt kvarter.

Vår gata ligger kanske 20 minuters promenad

från centrala Oxford.
Varje gång jag kommer på det blir jag glad.
(Går inte ut så ofta, nej.)

Idag, på begäran: Lite mer om där vi bor.

Starkare än ord

är den flaska rosa champagne som just levererats till min dörr och som jag ska dela med Emmet ikväll. Inte finbubblorna i sig men vad de symboliserar.

Första tryckningen av 'Döden på en blek häst' i pocket har sålt slut.
På en vecka.
Sålt.
Slut.

Det betyder inte så mycket i pengar, nej, och vi är liksom vana att stretcha ett par månadslöner så att de varar i några år vid det här laget.
Men man kan känna sig rik på olika sätt.

Det är mer som en tröstande kram efter år av tvivel, kamp och ovisshet:
"Du satsade rätt. Det är det här du ska göra. Det finns de som 'fattar grejen'."

Myset!

35 minuter senare grät tre av tre men det är ju en annan historia.
De är ej traumatiserade av att jag var borta i tre nätter, enligt E.
"Fast du kanske vill att jag ska säga att de är traumatiserade?"
Öö, nej. Verkar jag så needy i mitt föräldraskap?

P.S: Är det naturligt att komma hem från bokmässan utan röst och äta upp hela gotteskåpet, dricka vin till lunch, äta två frukostar och två luncher i flera dagar, och gå och lägga sig kl 19:50 på kvällarna, samt förtränga att man har föräldraroll och yrke att sköta?

För mycket om det tekniska

kan det lätt bli när man pratar om skrivande för utgivning tycker jag.
Mariginaler och statistik och antal tecken.

Nu när NaNoWriMo är en ynka månad bort kanske vi kunde snacka lite om den andra biten, som egentligen är så mycket större och svårare. Den gåtfulla biten. Storytellingen. Det kreativa och intellektuellt utmanande.

"Det krävs faktiskt en viss intelligens för att berätta en historia som hänger ihop, också den allra enklaste berättelse. Det krävs intelligens", viskade någon på mässan med stor erfarenhet och insyn.
"Och djävlar anamma?" kontrade jag.
"Självklart."

För mig kommer det där djävlar anammat när jag känner att jag fått fatt i en intrig som inte lämnar mig ifred. En historia jag bara måste berätta. Som kliar och krafsar och glittrar inne i skallen på mig. Jag vet inte alls hur allt hänger ihop eller hur jag ska knyta ihop trådarna, men på ett ungefär. Vem, var, hur och varför. Vad karaktärerna vill allra mest och vad som står i vägen för det.
Och jag bara vet att jag kommer att njuta av att klura ut allt det där själv. Den långa, långa resan från råmanus till (förhoppningsvis) antagen. Att jag själv vill vistas inne i den här berättelsen. Och en helt sjuk känsla som jag bara kan beskriva så här: "Jag måste skriva det här manuset för annars kommer någon annan att komma på samma grej, och sno det!"
Och sedan händer något underligt. Man hör en snutt av ett radioprogram och bara "Oj, det hänger ju ihop med min berättelse!" Man läser en liten notis i en tidning, eller kommer i samspråk med en tant i fruktaffären. Samma grej. Mosaiken börjar ta form.

"Jag har alltid sex romanidéer på gång men jag orkar aldrig fullfölja någon för jag kommer hela tiden på något bättre. Det var därför min bok fick bli en krönikesamling i stället", sa Malin Wollin på ett ungefär nyligen.
Det där är ju så jättevanligt.
Att alla skrivbegåvade kan få ihop några läsvärda kapitel om i princip vad som helst. Men sedan ledsnar man. För ingen av dem var själva glitter-idén, den som man vill och orkar pusha klart.

"Man får inspireras massor av andra storys", har Johanna Lindbäck sagt (typ). Jag känner samma. Kan inte ge något bra exempel nu, men jag och maken kollar ju mycket på dramaturgiskt intressanta TV-produktioner och filmer. Samt läser mycket bra romaner. Och när man är inställd på att inte bara titta för sitt nöjes skull, men också för att studera hantverket; alltså hur berättelsens nät kastas ut och knyts ihop, hur persongalleriet spelas ut, hur man gör twistar och fördjupningar, hur man planterar förvecklingar och broderar ut dem senare, då får man en hel massa små fragmentariska uppslag som man sedan kan applicera på sin egen story. "Tänk om min hjälte gjorde lite si-och-så, eller om en liknande grej hände honom, fast mer så ..."

Har alltid papper och penna nära TV-soffan om jag säger så.

P.S: Och att tänka i scener. Alltid när jag kör fast i mitt berättande är det för att jag glömt att tänka i scener.

Dagens Att bjuda på sig själv.

Eftersom det är många kändisförfattare på Forum så kom det en kändisfotograf från en tidning och plåtade lite innan vår förlagsmiddag. De hade frågat och fått ja, och vi författare visste om det.

Givetvis ville de inte ha någon bild på mig.
Men jag vet inte, kanske var jag lite sprallig och glädjerusig från den härliga bloggträffen + tvåtimmarsfotograferingen jag gjort precis innan.
Hur som helst knödde jag mig fram och beordrade fotografen att ta en bild på mig.

Han (diplomatiskt): "Nja, kanske sedan, när du tagit av dig ytterkläderna och så. Det brukar bli bättre."
Jag (strängt): "Om den här vackra kappan duger åt tyska Vouge, som jag just gjort en photo shoot för (visserligen typ sant!), då duger den åt dig."

Han himlade med ögonen, log ansträngt och knäppte en bild utan att ens kolla.
Oh well, som man säger.
Vad gjorde du för "skönt" på mässan?

The Festive Season i vårt hus börjar NU.

Because we're worth it.

Kickade igång med en sån här maffig jäkel.
Pecan pie.
Fruktansvärt gott med fin vaniljglass, och så är det liksom bara så ... mysigt. Speciellt. Man blir glad av pecan pie. Det är nåt med lukten, höstligheten.

Mitt recept är på en höft, inspirerat av the one and only Bakerella. Hennes familjerecept finns här, fast tre lite mindre pajer.

Nästa gång ska jag göra portionspajer i stället, och frysa några.
För mäktig är den. Ärligt talat käkar jag inte så mycket av själva pajskalet.

Och Felix frågar varje dag efter 'spooky apples' (= halloweenpumpor). Älskade unge.

Världens bästa blogginlägg för blivande författare.

Här är alla länkar ännu en gång.
Så stolt över alla etablerade yrkesskribenter som ville vara med och ge sina bästa tips på det här sättet:

Så blir du romanförfattare i tio steg av Katerina Janouch.

Så blir du spänningsförfattare i tio steg av Ninni Schulman.

Så blir du romanceförfattare i tio steg av Simona Ahrnstedt.

Så blir du ungdomsförfattare i tio steg av Johanna Lindbäck.

Så blir du ungdomsfantasyförfattare i tio steg av Maria Turtschaninoff.

Så blir du copywriter i tio steg av Cecilia Johansson.

Så blir du journalist/skribent i tio steg av Lisa.

Så blir du industriprosaist i tio steg av Johannes.


Och så mitt gamla vanliga då: Bilderboksförfattare i tio steg.

Förlagens feedback på den här bloggen.

Mina manus är sköna att läsa tack vare korta rader/breda mariginaler.

Ett antal tunga i branschen kom fram till mig på mässan och ville snacka bloggy och skrivartips.
Det var lite omskakande för jag förtränger lätt att det inte bara är min syrra och min bästis och två-tre bloggvänner som kikar in här.
(Har aldrig kollat statistiken, kommer aldrig att göra't. Behöver inte den sortens info, det skulle bara stressa mig.)
Okej, det har ju hänt att en trevlig förläggare eller författare mailat mig och påpekat att "det där du skrev om det-och-det gäller nog mer i England, så jobbar inte riktigt vi, du kanske vill påpeka det för bloggläsarna."

Men på mässan blev det påtagligt.
"Tack! Det bästa du någonsin har skrivit, vet du vad det är?" sa en förläggare. "Jo det där med mariginalerna. Att de ska ställas in så att de blir riktigt breda. Fattar du vilken migrän man får av att läsa pappersmanus med jättelånga rader?!"

Jag har 5,5 cm på höger och vänster sida och 3,4 cm upptill och nertill. Det blir en liten textruta i mitten på varje A4-sida. Och så ser mina manus ut, se ovan. Kanske 10 ord per rad. Precis som en riktig satt boksida, man får tänka sig att pappret runt omkring kommer att skäras bort.
Dessutom: 1,5 radavstånd, numrerade sidor, ej dubbelsidig utskrift, inga fantasi-typsnitt, Times 12 punkter är bäst. Bara titeln och ditt namn på första sidan.
Inga förslag på omslag, inga bilder på dig själv.
Häfta inte manusbunten, slå gummisnoddar om i stället.
Följebrevet: 1 A4 max. Två- tre rader om dig, resten som en baksidetext om din berättelse.
Skriv aldrig "Mina vänner/barn/föräldrar gillar min berättelse massor."
Skriv aldrig "Och vad som händer sedan, det får du veta om du läser!"

Och en grej till:
Se till att det är ett bra manus. Ett äventyr av något slag. "Alla bra romaner är egentligen spänninsromaner" var det en annan förläggare som sa.
De viskade också att 90% av spontanmanus som kommer in är mycket lätta att tacka nej till. En sidas läsning räcker gott.
Och att de verkligt skrivbegåvade inte verkar skriva klart och skicka in i samma utsträckning som knasbollarna. Alltför många skickar in självbiografisk terapi (om sin skilsmässa eller sin väg ur ett missbruk) i stället för att låna in självupplevda svårigheter i en dramaturgiskt uttänkt berättelse som faktiskt kan underhålla en läsare och vara tankeväckande på samma gång.
Och det är hemskt synd.

Men jag vet ju varför. Man är så självkritisk och det mesta man får ur sig blir ju så plågsamt dåligt. Alternativt var din grundidé så ogenomtänkt och trist att du inte ens orkar återvända till den själv och driva texten framåt dagligen. Och varför skulle då en förläggare eller läsare orka ..?

Men man kan skriva om. Fixa till saker, tänka om. Glöm aldrig det.
Det är ett oerhört pillande och redigerande, mycket mer än de flesta föreställt sig innan, men detta är kärnan i skrivaryrket för många författare.
Det är inget magiskt. Man filar och grejar och skriver om tills det funkar, och det gör man för att man är en envis djävul och för att detta är det enda man vill göra och för att man kommit på en grundidé till en story som bara glittrar och pockar och skriker efter att få berättas.
Och för att man vill underhålla en läsare.
Glöm inte läsaren.
Tänk dramaturgi, planera berättelsen. Vem, hur, varför?
Stajla dig lite vetja. Skruva upp saker en gnutta, det är inte realism du skriver, det är skönlitteratur. Lägg gärna in dina livsupplevelser för att skapa en klangbotten av äkthet, men skriv inte bara om dina livsupplevelser. Fokusera på en mäktig story i stället.
Tänk stor kärlek, eller familjehemligheter, eller motståndsrörelsen, eller intressanta samhällsgrupper som kanske inte får komma till tals så ofta ... Kasta inte bort sånt du har gratis. Välj teman och miljöer du redan har lite koll på så att du inte drunknar i research.
Och förlagen kommer att falla pladask.

The big homecoming mys.

E bar in Felix till min säng i morse så vi fick välkomstgosa.

Jag: "Felix jag älskar dig, jag har saknat dig jättemycket."

*vi pussas*

Felix (drömmande): "Mamma, say it again."

Jag: "Felix jag älskar dig, jag har saknat dig jättemycket."

Felix: "Thank you."

*jag lipar i kudden*

Bokmässebilder.

(Har lånat några från Jessica & Kajsa, hoppas jag fick det.)

Så sant.

Bokplantan sätter fingret på utmaningen med skrivarkurser. Gratis skrivarkurser utan antagningsprov alltså.
Att det blir så himla olika nivå på deltagarna.
Av denna anledning gillar jag den senaste tidens utveckling där den blivande författaren som kommit långt i sin process och i romanbyggandets konst faktiskt investerar i en privat lektör/skrivarcoach.

Och Johanna och jag bockar och tackar förstås för berömmet!

I övrigt har det varit en magisk bokmässa. Fantastiska möten med läsare och bloggare och författare, och mer än en tår av tacksamhet. Så mycket värme, så mycket vänlighet. Bokpresenter, presenter till barnen, uppmuntran, snällhet och leenden all around.
Tack alla som gjorde min första bokmässa som författare till ett minne för livet.

Fast jag tycker ju att det är lite jobbigt att det blir så snuttifierat, jag är ingen minglare egentligen. Och alla är hela tiden på väg någon annanstans (inklusive jag själv). Hm. Jag vill prata i två timmar med samma person. Så ibland gjorde jag det.

Nu har jag ingen röst (skönt tycker familjen).

Lite mer tankar och kanske nån bild senare.

Pausfåglar.

Bloggar igen 27/9.

Klädaudition pågår.

(gammal bild)

Älskade, älskade tweedkavaj. Vivienne Westwood-stuk för 340 kr.

Hur kunde jag ens tänka tanken att lämna dig hemma?
Congratulations, you're coming to GOTHENBURG.

Programändring: Fredagens signering flyttad!

Liksom de andra författarna som skulle ha signerat i Månpocket-montern på fredagen kör vi nu lördagen i stället.
Så jag signerar alltså pocketutgåvan av Döden på en blek häst
lörd 24/9 hos Månpocket: B04:22, kl 14.30 - 15.00

Jaha, snart smäller det.
Blir hämtad här hemma kl 7 i morgon. Så civilicerat att slippa dansa upp vid 04:30 för att ta flygbussen till Heathrow på en resdag/arbetsdag måste jag säga, mycket glad för det.

Nu: Lite packning.
Och svälja klumpen i halsen när jag tänker på att vara ifrån kidsen.

Jag (med darr på rösten): "Emmet, tror du att detta kommer att ge dem ... men för livet?"
E: "Nej. De kommer att jubla."

En ledtråd

(ho-ho)
om vad det vidriga, oerhörda och fascinerande som hände mig när jag just hade skrivit det handlar om.

Kanske vill du inte veta mer än så just nu.
Nä just det.

Håll dig du till tåls och härda dig mentalt tills januari när du också kan flytta in i Tistelblomman.

Skryt och minienkät.

Fint sällskap.

Trodde inte pocketen fanns i butik än.
Men just det, den där listan är ju baserad på köp till återförsäljarna.
Om nån ser boken så hojta gärna till! Har inte sett den själv än.


Och så en minienkät om mässan från Annelie:


Förberedelser: Detaljplanera eller improvisera?

Skor: Foträta eller klackar?

Verktyg: Papper & penna eller kamera?

Aktivitet: Seminarier eller mingel?

Bokförvaring: Ryggsäck eller tygkasse?

Antal besök: Veteran eller novis?
Mitt emellan, 5 besök kanske.

Inköp: Kort eller kontant?

Språk: Svenska eller tyska?

Vistelse: En dag eller flera?

Dricka: Vatten eller vin?

Författarmöten: Stalka eller stamma?

Och förra året på vår gata.

Lille, lille Felix. Vad kul du hade.

Skuggornas hus.

Min gata.

Igår fick jag hjärtsnörp här hemma. Tur att lilla G var hos mig och spred sitt lugn och sin visdom annars hade jag bannemej fått ta en liten konjak (medicinal purposes, naturally).

En scen som jag la till i nya boken för tre veckor sedan hände på riktigt.
Något mycket specifikt som jag fantiserat om och ryst åt i åratal.

Och jag visste liksom på ett underligt plan att det faktiskt skulle hända mig en dag, fast det är ... omöjligt. Men att det skulle hända så snart efter att jag skrivit ner det - nej, det blev chockartat.
Kalla kårar bara jag tänker på't.
Projicerade jag fram detta, liksom? Did I will this abomination into being?

Nej, det är klart det finns andra förklaringar.
Men det var - är - omskakande. Och riktigt jäkla häftigt.

Skriv dina egna rädslor sägs det ju.

Vad det var?
Det ska jag berätta i januari när Tistelblomman kommer ut.

Nu längtar man.

Oj oj.

Stöd där det behövs.

Jag: "Shit, dom kommer filma seminariet med Läckberg och mig!"
E: "Då får du ta såna där, vad heter det, extra fasta strumpbyxor? Stödstrumpor."
Jag: "Mm jag vet, såna man klämmer ner dallret i. Det ser nog bäst ut i bild."
E: "Jag tänkte mer för att hålla inne ditt bajs."

Mina framträdanden på Bokmässan.

Fred 23/9

14:00 – 14:30 Signering Månpocket monter B04:22

Lörd 24/9

11:00-11:45 Seminarium K2, Så blir du författare, med Camilla Läckberg & Maria Neij

Sönd 25/9

10:00 - 10:15 Deckarscenen, Korsförhör

13:30 – 14:00 Bonniers monterscen, förläggare Karin Linge Nordh intervjuar Anders Fager (Svenska kulter) och mig.

15:30 - 16:15 Skrivarverkstad på Världskulturmuséet; workshop med Johanna Lindbäck

The rest is möten around the clock. Sjukt pirrigt och kul att få träffa alla medarbetare på förlagen som jag haft massor av kontakt med de senaste åren men aldrig träffat.

Men ska absolut försöka ge mig ut i utställningen och mingla lite också. Säg hej om vi ses, lova!

Dagens engelska husman.

Bangers & mash.
(Inkl störda mängder riven ost i moset. Jag säger störda.)

Mm, vi är inte kosher i detta hus direkt. Alls.
Och engelsk delikatesskorv på fläsk luktar verkligen GRIS, den luktar som landet. Samma med bacon. (Viskar: I Sverige tycker jag att vissa fläskprodukter inte luktar gris, men grisbajs. Uhä.)

Men jag vet, det låter så J-LA äkligt - men det är det inte. Man får värsta cravingen. Jag fattade att jag började bli ganska engelsk när jag satt på planet till Sverige en gång och fick extrema lukt- och smakhallucinationer och nästan började lipa i min längtan efter denna goa goa greaskörv.

Söndagsgodis!

En ny skrivarguide till 'så-blir-du-författare-i-10-steg-skolan'.
Tack Simona!
Genren är givetvis romance och HÄR är den sköna guiden.

Och här hittar du alla succéförfattarnas och yrkesskribenternas skrivarguider i 10 steg.
Missa inte dessa dundertips säger jag bara. Detta är bannemej något av det bästa vi gjort här på bloggy.

Och snart har jag inte en enda bloggläsare som verkligen försökt skriva för utgivning och sedan inte blivit antagen (obs sant).

Det finns platser

som passar sådana som jag lite extra bra.
Skräckvåg är ett nystartat litterärt kollektiv för - you guessed it - skräckskribenter.
Spana in.
Gå med.
Go a little bit mad from time to time.

Saturday morning dress auditions.

Ej svart.
Höstlig, men luftig.
Congratulations, you're coming to GOTHENBURG.

Nu har jag kläckt skämtet!

Det jätte-jätte-jätteviktiga öppningsskämtet jag tänker dra på Camillas och mitt bokmässeseminarium (lörd 24/9 11:00 i K2).

För Wiggo Cavling brukar säga att det är å-så-viktigt att vara rolig när man taaalar inför andra.
Att han alltid strävar efter att få åhörare att skratta flera gånger under ett möte eller framträdande.

Okej, så du som kommer, lova attt du skrattar som h-lvete åt min vits, OK?
Tänk teaterskratt, kasta huvudet bakåt, flasha visdomständerna, slå dig på låret.
Tänk att du är Margareta Krook återuppstånden.

För vi har fått mässans största arena.
Och jag behöver känna att jag har någon i rummet med mig va.

Okej, here goes:


"Jag är en sådan författare som skyr floskler och klyschor som ... som pesten."

"Om du ställer dig på alla fyra och drar av dig brallorna

så kan jag torka dig också i röven.
Så kan jag säga att jag har gjort det på alla i det här huset idag sen."

E, vid frukosten.

Finbesök på snyggbordet!

Alltså, vill inte spela på gråtfiolen för mig själv här men det är så FINT, en sån oväntad bonus i yrket, att jag får böcker ibland av författare och förlag.
Tack!

För som jag har saknat svensk läsning under ett antal år.

Dagens känsla.

Manusversion 2 av nya romaaanen Tistelblomman är klar och mailad.

Kyss mig.
Kyss mig bejby.


Och nu j-lar sticker jag och kapar av slafshåret.

Veckans JIPPII.

MPG is back.
Hoppas du inte bloggar som nåt slags prokrastinationsmedel bara. Nåt som håller dig borta från att skriva fler romaaaner.

Light my fire.

Tack för bilden Ninni!

Såna här fick man tydligen på gårdagens pocketfest.
Känns i linje med mitt vaaarumärke tycker jag, behövs bara ett skrynkligt paket gauloises också.

(Döden på en blek häst kommer som pocket om en dryg vecka.
Signering i Månpockets monter fred 23/9 14:00 - 14:30.
Fynda pocketböcker och träffa författare i B04:22.)

Jag ser barnet

i henne i den här bilden.
Barnet hon ska bli, personen bortom bebisen.

Felix ser ... en modedocka?
(Det är han som har stajlat, han står utanför bild och applåderar och säger NAJS med samma tonfall som Borat.)

Okej det var en snabbis, väry bad att bryta min Internet-fasta.
Bad, bad.
Nu rusar jag in i skriv-grottan igen.

Inte ute ur grottan

men på god väg, och hemma från hotellet och en intensiv jobbhelg.

Stormade ut och lämnade E att ratta två barn lite i vredesmod kan man säga.

Ska göra så oftare. Fast utan vredesmod. Det känns ju lite B/emo/ego.

Laters, typ torsdag!

Bra mannekängdocka till 2,5-åring?

Älskade gamla Sindy. Så snäll. Barbie var elak/mobbare. Syntes ju på långt håll.

Sonen helt ointresserad av babydockor.
Han behandlar sin favvonalle som en bebis (matar, tröstar, klär, drar i dockvagn).
Precis som jag gjorde.

Nu har han börjat visa intresse för typ barbiedockor (fina kläder, kammar håret, pekar och säger "Fin!" "Nice mamma!", vill pussa. Jättekär i Corpse Bride [Ikky*! Ikky girl! More ikky girl!]).
*Spooky.

Vilka mannekängdockor har era 2,5 - 3-åringar?
Tips mottages tacksamt.
När min syster var liten på 80-talet fanns det något som hette My First Barbie; inte lika hård och spetsig, och kläderna var lättare att ta på för små fingrar. Finns det nåt liknande nu?

Tack på förhand och trevlig helg.
Hörs igen framåt onsdag nästa vecka för nu jeflar måste jag tok-redigera nya boken.

Ett annat uttryck.

Grattiskort till E. Vattenfast bläck och stålstift + utspädd akrylfärg. För att jag inte iddes slafsa med akvarell.

Jag är främst digital illustratör och färglägger den svartvita grundteckningen i Photoshop med inscannade kritmärken, akvarellplumpar, collage t ex tyger - och det gamla hederliga fyll-verktyget.

Men det går inte att komma ifrån att det blir något annat när man färglägger för hand med pensel.
Ett helt annat uttryck.
Det icke-perfekta ger liv och nostalgikänsla.

Den tanken tar jag med mig till vinterns bilderboksprojekt.

Socker, grädde, nötter å mandelflaaarn.

På begäran: Bästa sockerkakan (min mammas).

Ugn: 175 - 180, 45 - 55 min

3 dl strösocker
2,5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
finrivet skal av 2 citroner
150 g smält smör
1,5 dl kokande vatten
2 ägg
1 krm vaniljessens eller 2 tsk vaniljsocker

Sätt på ugnen.
Smöra och bröa rund form, ca 18 cm diameter.
Smält smöret, koka upp vattnet.
Finriv citronskal i bunke.
Blanda ner alla torra ingredienser.
Rör ner det kokande vattnet och smöret.
Rör ner ägg och vaniljessens.
Rör väl men vispa ej.
Häll i formen och grädda högt upp i ugnen tills skorpan är gyllenbrun och kakan släpper från kanten.

/Jag gillar den pudrad med florsocker, eller med vaniljglass och kolasås.
Felix gillar den med lite hallonsylt eller färska bär.
Emmet gillar den med "nothing".

Det ska vi fira.

Att kvarterets snyggaste gubbe fyller 40, vilken dag som helst.

Hörs senare i veckan för nu ska jag snyta barnen samt baka hans favvo: Min morsas underbara sockerkaka.

(Hemligheten är 150 g smör + 2 rivna citroner.)