For auld lang syne, my jo,

for auld lang syne,
we’ll tak a cup o’ kindness yet, for auld lang syne.

Varma tack för det här året, nya och gamla bloggvänner.
Varma tack.

Amelia lottar ut 5 ex av Tistelblomman!

Samt kör en liten intervju med Yours Truly - i Amelia nr 1 (utkom 22 dec).

Det är hedrande att få vara med på ett hörn.
Verkligen ingenting man kan ta för givet när man inte är känd författare.

Trevliga som skam är dom som jobbar där också.

Dagens bild.

Den nya öppenheten.

Appropå det där tandläkarinlägget.
Lite motsatt när jag träffade fin husläkare i mellandagarna för att gå igenom en rad prover.
Min kropp har varit för jävla duktig under stor press de senaste åren och för första gången i livet har jag fått en förnimmelse om att ta hand om den lite bättre.
Snart flirtar man med fyrtio och man vill finnas där för barnen och ... ja.

Det var inget mästrande alls där utan nästan som en terapisession, lite otippat. Vet inte riktigt vem som terapeutade vem, det var blandat.
Jag fick förtroende.

Hon var intresserad av att skriva, och intelligent, och rund, och berömde mitt BMI och antydde att hon självmedicinerade med mat.
Vi pratade om stressfyllda yrken. Positiv stress, och negativ.
Offentlighet och kritik.
Drickande.
Mina leverprover, som var oväntat bra.
Även här antydde hon att hon hade personlig erfarenhet.

Vi pratade om att vara en duktig flicka, eller kvinna snarare, och att det också ofta är positivt trots att det dissas så väldigt.
Vad är alternativet, som sagt.

Och vi pratade om att intag av "ohälsosamma" varor kan bli lite som en rebellisk akt i en annars ytterst kontrollerad tillvaro.
Men att det inte heller är odelat negativt att vara "ohälsosam" mellan varven.

Everything in moderation, including moderation.
Det får bli mitt nyårslöfte.

Gretas år.

The Creature, fem dagar, feb 2011
och
10 månader, dec 2011.

Funderade på att göra någon sorts sammanställning över 2011.
Över glitter och diskbänksvardag, glädjeämnen och bakslag.
Läsarmöten och författarfnitter.
Ledsenhet och tacksamhet.
Men.
Allt överskuggas ju av vår nya stora lilla kärlek:

Greta.

Som en blandning av McGyver och Jesus.

Vill bara säga att Gnestakänslan glöder just nu.
*tips*

Hahaha så jävla bra.

Om medelålders medelklassmän, i en recension av en recension:
"... de [ser] sig själva som en blandning av McGyver och Jesus."

Kritik och kritik.

Det finns en viss typ av kritik jag har extra svårt att ta, och det är hos tandläkaren.

När den säger: "Hmm, nej det är ju inga hål eller så, men här har du allt borstat lite väl ivrigt, oj oj, här nere har tandköttet dragit sig tillbaka. Du använder väl extra mjuk borste? Kanske borde tänka på att köpa elektrisk? Och vad har du egentligen för teknik när du borstar?"

Alltså, för mig är tandborstningstekniken ingenting jag väljer.
Så här är det jag gör, bara. Rent känns det, hål blir det icke.
En del av min essens. Jag går på feeling här va.

Och att få kritik för detta känns fan lite som att få kritik för hur man kn*llar.

Fantastisk tävling: Vinn skrivresa till New York!

Skynda skynda till Ann Ljungbergs adventskalender, tävla senast 31/12.

Och sprid hemskt gärna eftersom minst 300 tävlingsbidrag måste inkomma om en vinnare ska kunna utses.

Lycka till!

Då dog jag söthetsdöden.

När Felix kramade Tomten lite blygt och frågade:

"Hej Tomten, kom in, vill du ha en drink?
Did you bring a present for min lilla baby?"

Min tomte.

(Illustration ur kommande ungdomsboken Jag väntar under mossan.)

Ha det bra nu, så hörs vi om några dagar.
Kram!

Någon fick en vacker grön klänning

från mammas moster i Sverige.
Någon annan blev avundsjuk och tänkte:
'Det man inte har, och inte får, det tar man.'

När vi ändå är så muntra.

Ur helgens Metro.

Erkänner att jag är mallig över att just mina ord hamnade i ingressen.

"Give them good copy" som man säger.

Kaffemaskiner på fik

som låter som om någon härker, nej alltså jag vet inte.
Blir ju rädd.

I övrigt:

Blir rätt ledsen av julen, så är det bara.
Lyxledsen.
Skamsen?

Såg från bilen:
En ung, blekfet mamma, socialgrupp ... har-det-svårt, med två ungar i minas åldrar. Hon har klappat ihop på trottoaren. Två poliser hjälper ... eller anhåller de henne, jag vet inte, jag har jobbat mycket i butik, såg det hela tiden; hur "sjuka" kvinnliga snattare blev, hur ONT de plötsligt fick när man tog dem, fan, helvete. Hon som smockade sin tvååring i nyllet och skyllde stölden på honom.

Barnen är så prydliga, varmt klädda för att vara engelska, men ledsna och oroliga förstås. Polisen kramar lilla tjejen som krånglat sig ur sulkyn och vill till mamma.
SNATTARE, KNARKERS, tänker jag.
Och skäms.
Borde tänka järnbrist, sömnbrist, fattigdom, depression, dricker en gnutta för mycket, gör så gott man kan men orkar inte alltid. Gå. Stå.
Hur kul är det att snatta? Att knarka?

Kunde varit jag.

På vägen tillbaka:
Vi möter ambulansen.

Säger just nu bara som Ninni:
FUCK jul.

Dagens känsla:

Jag är en bongotrumma med sprucket skinn.

Hedrad!

Åh gud vilken middag det skulle bli. Jag kommer så gärna Maria.

Nu fick jag en flashback till bokmässans sista dag förresten. Och inte bara för att jag fick höra icke bloggbart skvaller om en mr Gaiman.

Jag sitter på fiket nära min gate på Landvetters flygplats och ska åka hem till UK.
Rösten är på upphällningen och jag är slut som artist men glad och nöjd. En räkmacka hjälper för stunden, majonnäsen funkar som smörjmedel.
Jag får syn på M A Numinen som smaskar vetebröd två bord bort. Han ser proper och trevlig ut. Det gör också en samling glada kvinnor och en man vid bordet intill. Någon bär en väska där det står "Finlandssvenska kulturattaché-tjosan" eller liknande och jag tänker 'What the hell', ler brett och charmigt (tycker jag själv) och harklar mig.
"Ursäkta men känner ni Maria Turtschaninoff, författaren?"
Jag tänker mig förstås ett gemytligt litet samtal om litteraturen i allmänhet och Marias förträfflighet i synnerhet medan vi väntar.

Men det kan jag tydligen glömma.
De stirrar äcklat på mig.
Ja, kanske inte precis äcklat men reserverat, nästan skrämt.
Detta är jag inte van vid! Vad står på?

"Nja", säger mannen slutligen. "Känner henne inte personligen, men hennes förläggare kommer säkert här snart. Ska väl med på samma plan."

Så vänder han sig demonstrativt bort.
Och jag krymper en halvmeter.

Rösten.
Min vidriga hesa tjackpundar-röst.
Tänk vad den gör mycket för hur man uppfattas.

Tips: "Stjäl som en konstnär."

Å så bra om kreativitet och skapande.

En hel del tankegångar jag känner igen från annat håll.
Kanske främst från kloka Johanna. Speciellt detta med att man FÅR låta sig inspireras massor av andras verk.

Detaljer.

Och där fick jag faktiskt lite pirr.

Litterära godbitar: Från fantasi till fantasy.

Ett super-seminarium på Bokmässan som roade, informerade och berörde mig.
Finns här!

Hade dessutom lyckan att få möta alla tre talare i andra sammanhang under de där underbara galna dagarna i Göteborg i höstas. Jag golvades av den samlade värmen och intelligensen.

Tomtens elaka sidekick Krampus.

Jag älskar honom på något sätt.
Alltså bara namnet.

Jag var ju en lucka

(med utlottning av pocketbok!) i Enligt Os fina litterära adventskalender - skynda dit, tävla och vinn.

Say my name b*tch.

Noterar roat att mitt namn på framsidan av mina böcker trycks mariginellt liiite större för varje bok.
Det märkte jag när jag uppdaterade skryt-kolumnen här till höger, och min hemsida.

Vem vet, innan jag dör kanske namnet är större än titlarna.
Hur nu det skulle kunna tolkas.

Omslagen ja.
Jag är ju fascinerad av tanken på att vi möjligen är den sista generationen författare som får grafiskt formgivna omslag på våra, om man ska tro ryktet, utdöende pappersböcker. Vars romaner har ett visuellt ansikte utåt.
Jag älskar ju det där. Att kunna se vad folk läser, att upplevelsen av den fysiska boken kan förstärkas genom skicklig formgivning.

Det ska bli spännande att se hur det tyska omslaget av Döden på en blek häst ser ut när den kommer 2012.

Svar om min ungdomsbok!

Tack Janina för dina frågor i kommentarsfältet, jag svarar här:

Hej Amanda! Det vore kul om du ville blogga om din nya ungdomsbok - eller är den fortfarande hemlig?
Roligt att du frågar! Den heter 'Jag väntar under mossan' och den är inte hemlig, men den kommer inte förrän i maj och förlagets sommarkatalog är inte ute än så jag har legat lite lågt.
Och så har jag ju en ny vuxenbok på gång först, 'Tistelblomman' kommer 25 jan 2012, så det har liksom varit mer fokus på den med deadlines och lite intervjuer och så.

Är den på svenska eller engelska?
'Jag väntar under mossan' är på svenska! Utkommer på Bonnier Carlsen i maj 2012.

Är det skräck?
Ja, typ. Och lite fantasy kanske. Emmet tyckte att grundidén var så j-la otäck att han la in sitt veto men det sket jag i, haha.
"Blodisande och underhållande om en förtrollad sommar, med våra svenska oknytt i stora roller." Något sånt tror jag vi skrev ihop till korttexten. Lämplig från 11-12 år kanske.

Hur fick du idén att skriva en ungdoms?
Bokstavligen tvingad av en viss Philip Pullman när vi träffades på en förlagsfest i London 2009 och började snacka om nordisk folktro och skräck/spök.

Var det svårt/lätt jämfört med dina bilderböcker och vuxenböcker? Jag är så nyfiken!
Alltså, jag minns knappt, det var en gudabenådad skrivprocess. Jag har aldrig upplevt något liknande, karaktärerna och storyn liksom bergtog mig.
Men när jag någon gång blev osäker på vad som är OK och inte för den åldersgruppen hjälpte det verkligen att visualisera en 12 - 13-årig läsare. Fast jag skrev inte dramatiskt annorlunda än jag hade gjort för vuxna.

Minimalism

is my middle name va.

Fuskhus i år. Skåptömmarhus. Gamla kristyrer och bös. Hade inte ens tänkt göra nåt hus men kompisarna gav oss en (skumt doftande) byggsats från IKEA.

Annars föredrar jag ju egengjord, kritvit och fast kristyr. Limmar även med den.
Men orka. ORKA.

Fick i a f ännu ett pojk-wow.
Sedan länsade han halva taket på 'the treat house' en kvart.
Jaja.
"Vore ju tortyr att tvinga en 2,7-åring att inte äta från detta", som E sa.

Dagens lusse-spöke.

Konstnär okänd.

Jag ville bara ha en sak:

Den blicken.
Och det fick jag ju.

Samt ett bonus-'wow'.

Tack för det, grilliga lilla plastgran i trångt pojkrum.

Budgetfix.

E har just slingat mig här hemma.
Jag är skitnöjd med resultatet och stolt över honom.
Han hade nog lite nybörjartur också.

Tack snälla Mercyfuck-Anna för råd, vi gjorde exakt som du sa med riktig hätta.

(Fast ... detta är verkligen inget jag rekommenderar om du har tid och råd med frisör.
Kändes rätt hit-or-miss, och stressigt för honom.
Men jag hade liksom inget att förlora.)

Det exakta ögonblicket när hon börjar fatta

att livet kan vara formidabelt.

Hon står så där 20 minuter i stöten och bara, liksom, tillber den.
Gungandes och hummandes:
"Flow-wer, flow-wer."

Allt du önskar kan du få?

Hej.
Förlåt men jag är så sur.
Gammal hederlig julilska.

På allt och på ingenting speciellt.
Stort eller smått , det spelar ingen roll, jag diskriminerar inte.

Men en evig favorit på min vredestopp är Paulo Coelhos äckliga ord om att när man vill något, ja då samverkar hela universum för att hjälpa dig åstadkomma detta förstår du.
("When you want something, all the universe conspires in helping you to achieve it.”)

Jaha.
Det är alltså därför vi har så extremt lite smärta och elände i världen. Universum hjälper till, när du verkligen vill. La-la-laa.

Ligger vaken på natten och riktigt hetsar mig själv till nya saker att sörja över och störa mig på tills jag nästan får hjärtklappning.
Sunt.
Jättesunt.

Fast nu vet jag.
Jag ska basera en ny romaaanskurk på Coelho.