fredag 20 januari 2012

Even cowgirls get the (baby) blues.


Att vakna på morgonen och önska att det redan var kväll igen. Att man kunde snabbspola hela dagen.

För att dagarna känns som maratonlopp.

Så kan det bli. Så kan man känna ibland. Också när bebisen är relativt gammal, börjar närma sig året, och man faktiskt pausat frilansuppdragen nästan helt.

Min älskade lilla som går här så frustrerad och fyllevinglar så duktigt, och bokstavligen drar mig i kjolarna. Foträt ensamlek medelst ekologisk träslev ... not so much. Eller inte mer än 30 sekunder i alla fall.

Inskolning på förskolan börjar om två veckor och det är inte en dag för tidigt, så upplever jag det just nu. Och så skäms jag lite för att jag känner så, för det där med att förskola skulle vara så dåligt, rent av skadligt och att man minsann ska ta hand om sin egen unge själv för det är bäst, varför skaffa baaarn om man inte vill det, det sitter rätt djupt rotat ändå.
Fast man vet att det är projiceringar, att det handlar om andra saker än barns bästa.

Aldrig i h*lvete att det skulle vara "det bästa" för Felix och Greta att hänga med sin mammi i flera år.

13 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Känner igen det där på alla vis. Det dåliga samvetet, fast jag visste att det var bäst för E och hela familjen att han började i halvtids dagvård i januari.

Och oj så bra det varit. För oss alla. SÅ - BRA.

Hanna Lans sa...

Fast om man tänker tillbaka på den tid då vi levde i flock och tätt tätt tillsammans, så inte 17 var barnen endast med sina föräldrar. Inte förrän på 50-talet började man fösa ihop familjerna i yttepytte enheter. Klart barnen ska vara på förskolan och stötas och blötas med varandra, det stärker de allra flesta på ett positivt sätt och särskilt traumatiskt är det aldrig för barnen. Däremot kan det vara jobbigt för föräldrarna. :)

Hanna förskolechef har talat.

Hanna Lans sa...

"Särskilt traumatiskt är det aldrig för de f-l-e-s-t-a barn" skulle jag skriva. För visst finns det alltid undantag.

Amanda sa...

Maria, samma när Felix började. Vi fick en ny, gladare unge och det var toppen för alla. En ny era.

Ja du Hanna, exakt. Alltså att detta med lååånga mammaledigheter skulle vara något härligt och romantiskt på det där urfolksaktiga och natuuurliga viset, det faller ju på sin egen orimlighet.

Skulle friska, starka vuxna (grott)människor, ie sådana som _kunde_ bli småbarnsföräldrar, bokstavligen grotta ner sig (hö hö) i småbarnsskötseln i stället för att delta i klanens dagliga, krävande arbete för överlevnad? Inte en chans. Klart man hade man "barnkrubbor" där åldringar och större barn skötte de minsta.

Vuxenmamman sa...

Vuxna behöver vuxenlekar och barn behöver barnlekar.
Jag orkade inte vara en bra mamma om jag aldrig fick vara ifrån mina små.Dagis var min räddning många gånger.Vi gjorde helt enkelt ingen stor sak av det. Dom gick till "sitt jobb" och jag till mitt.

För mig har det aldrig handlat om kvantitet utan om kvalitet. Fick jag inte göra mitt så kunde jag helt enkelt inte fixa min mammaroll.

Mina barn älskade sitt dagis och gick gärna dit. Det underlättade även för mig.Men visst hade jag dåligt samvete ibland. Det har nog alla oavsett hur många timmar barnen är där.

Amanda sa...

Just så, Vuxenmamman.

Stressed Mom nr.2 sa...

Kände precis likadant idag! Vår dotter är 14 månader och får raseri utbrott 24 timmar om dagen (fast ibland sover hon också) jag frilans- jobbar hemifrån och idag önskade jag att jag kunde lämna bort henne, till grannen, eller brevbäraren eller vem som helst. Men de hörde hennes gråt (och min) och kom aldrig fram till dörren. Jag var nära att ge upp, ringer min man och tvingar honom att komma hem från jobbet och vara pappaledig för jag orkar inte ens en sekund längre..... Nu ligger hon o sover med sin pappa och jag älskar henne så hemskt mycket igen, tills måndag. Det känns bra att jag inte är den enda som känner så ibland! Förskolan blir nog min livräddning i April!
I morgon får jag Tistelblomman btw!

Jenny sa...

Om det här med dagis: håller på och läser Lasse Bergs underhållande och kloka böcker om människans ursprung. Största delen av vår historia har vi levt i små grupper (fast förstås större än kärnfamiljen idag) där alla i gruppen tagit hand om de gemensamma barnen (kallas "allocare"). När barnen varit lite äldre har de mest lekt med varandra, man "uppfostrade" dem knappast, utan barnen bara växte upp med lek och att härma de vuxna... Det är en väldigt ny uppfinning att mamman och barnet "ska" isoleras hemma, eller att vuxna ska hålla på och leka med barnen. I Skymning över Kalahari skriver Berg att dagis troligen är det närmaste barnen kommer idag till människans ursprungliga tillvaro. Så där ser man ;) (jag tycker också att det är rätt skönt med dagvård, men klart det är tufft med separationer också).

Jenny sa...

Förlåt, Lasse Bergs bok heter Skymningssång i Kalahari! Och måste kolla att jag refererade honom rätt. På sidan 223 frågar han sig om inte dagis är "mer i enlighet med vårt ursprung". Och det att jag måste dubbelkolla detta kan förklaras med att jag är forskare och därför lite sjukligt noggrann med citat...
God kväll!

Maria Turtschaninoff sa...

Det som jag genast märkte när E började hos dagmamma var att nu när jag fått jobba med mitt på förmiddagarna så är jag närvarande när jag är tillsammans med honom under resten av dagen. Jag försöker inte hela tiden göra något annat, vilket gör att jag inte blir irriterad jämt då det inte går. Jag njuter av vår samvaro på ett helt annat sätt.

Amanda sa...

Jag läser & suger i mig - stort tack för input!

Malin C sa...

Sitter och funderar på vem som älskar dagisfröknarna mest. Minstingen här eller jag själv?

Amanda sa...

haha
jag blir också platoniskt kär i alla som är bra med mina kiddos