lördag 25 februari 2012

Redigeringsfråga:

"Redigering! Alla tips gällande hur man bearbetar sin befintliga text mottages tacksamt.
Vart går gränsen för hur mycket man bör redigera en text? Rent krasst kan man ju peta fram och tillbaks i oändlighet, tänker jag, men man måste ju någonstans säga att "nu är det så bra det kan bli för tillfället".
Redigerar du medan du skriver, eller väntar du tills första utkastet är helt klart?
Vore intressant att höra dina tankar.
Tack på förhand!"
Från Alexandra

Svar:
Din fråga fick mig att tänka till på olika sorters redigering. Jag kom fram till att jag tänker i termer som 1) "Handling" och 2) "Språkpill".
När det gäller handling tycker jag det är skiiitsvårt att redigera på egen hand: Vilka spår ska tas bort, vad bör fördjupas? Där har jag den väldiga turen att min förläggare är en fena på just den sortens feedback. Med senaste romanen kikade hon på ett tvåsidors synopsis väldigt tidigt, innan jag ens skrivit 70 sidors manus. (Jag hade alltså hela handlingen klar för mig redan då, det är lite olika det där, ibland växer handlingen fram mer ostrukturerat.)
Och hon sa direkt: Stryk hela den där tråden med X, det blir för mycket.
Jaha, då får man en liten chock, en stor tankeställare och inser snabbt att hon har helt rätt.
"De flesta manus som inte riktigt funkar handlar antingen om lite för mycket, eller lite för lite", säger min engelska redaktör.
Om jag var outgiven skulle jag överväga privat lektör för att få hjälp med just redigeringen av handlingen. Ett manus väg till bok innebär ofta en ohygglig massa redigering av handlingen - både mindre och mer övergripande saker, hur mycket man än planerat innan. It's enough to drive you crazy för ändrar man en liten grej så faller mycket annat som korthus...

När det gäller språkpill så redigerar jag mer än jag kanske borde under resans gång, men sådan är jag. Det språkliga är så j-la viktigt för mig, rytmen och känslan i ord och meningar.
Jag börjar ofta ett arbetspass med att kolla över det jag skrev dagen innan med redaktörshatten på och "rödpennan i hand".
Men även där går ett manus igenom många, många "tvättar" även efter det blivit antaget. Tur det! För det finns en gräns för hur mycket knas man själv kan "se" i sin egen text. Hos förlaget går en redaktör igenom det språkliga petnoga, och sedan brukar en utomstående korrläsare ta en vända också.

1 kommentar:

Alexandra sa...

Bra uppdelning du gör av redigeringsarbetet i Handling kontra Språkpill, du sätter huvudet på spiken där. Jag håller med om att det är svårast att sålla i Handlingen - som författare till texten är man så inne i alla detaljer och skeenden att man saknar en bra överblick och ser vilka spår som leder på villovägar och bör strykas. Måste vara guld värt att ha en bra förläggare som kan hjälpa till där.

Själv gör jag nog ofta misstaget att låta manuset handla om lite för mycket, som din engelske redaktör sa, man törs väl inte tro fullt på sin berättelses kärna och att den kan stå för sig själv i sin enkelhet. Ska absolut överväga ditt tips att använda privat lektör, ska man investera i något så är det väl i en själv. (Och det där rasade korthuset känns alldeles för välbekant.)

Tack igen för väldigt givande svar!