onsdag 21 mars 2012

Har just läst

Ann Heberleins två självmordstweet (vilket jävla ORD). De som Tidningen Skriva oroat retweetade. I det första säger hon att hon överväger att kasta sig ut från ett hotellfönster och i det andra tar hon avsked, överlämnar sig åt sin gud, och ber guden vaka över hennes små barn (fritt ihågkommet).

Efter någon timma kommer tweeten att hon fått hjälp och är fysiskt oskadd.

Herregud.
Man blir kall, het, kall igen.
Klumpen i halsen sitter kvar som en snöboll.

Det här med sociala medier och det privata och det personliga och psykisk sjukdom ... jag vet inte.
Blev tomt och mållöst här hos mig.

4 kommentarer:

30-nånting sa...

Ja herregud. Det är helt fruktansvärt och samtidigt bra att hon fick hjälp

Amanda sa...

Om det stämmer att hon fick hjälp tack vare twitter är det ju helt fantastiskt.
Men min första känsla var bara: H*LVETE, det blir inte naknare än så här.
Som om någon låter flå sig själv offentligt, ända in på skelettet.
Också inför barnen, de anhöriga.

Anitha Östlund sa...

Kika in på flashback, där vimlar det av trasiga själar som fläker ut sig för de som läser.
Ibland gråter jag då jag läser vad de skriver.

Amanda sa...

Jag förstår det Anitha.
Det var nog det att det var en offentlig person som gjorde detta i eget namn som fick mig att haja till.