lördag 31 mars 2012

Mailfråga: Anlitar förlagen bara "riktiga" illustratörer?

"Hej!
Jag har några frågor. Du skriver att ett riktig illustratör ska
illustrera bilderböcker. Menar du en person som gått på konstfack
eller liknande? Behöver man vara utbildad illustratör?
Jag gör ofta egna små böcker som jag illustrerar åt mina barn, har
alltid målat och skrivit. Jag gick estetisk linje på gymnasiet med
inriktning på konst och formgivning.
De flesta illustratörer och författare verkar ha gått en högre
utbildning. Sorterar förlagen bort de manus som kommer in där man
själv gjort illustrationerna?
Det kändes lite som en smäll på käften när jag läste det där du skrev
"strunta i illustrationerna" :) Samtidigt förstår jag att en person
med utbildning vet mycket mer än någon som bara har ett intresse.

Jag skulle uppskatta om jag fick svar på mina frågor."

****

Hej och tack för ditt trevliga mail.
Jag förstår om det kan kännas som en käftsmäll! Förlåt! Jag menade ju mer som en reality check.

Det är inte 100% sant att man måste vara illustratörsutbildad på högskolenivå för att kunna kämpa till sig illustratörsuppdrag. Inte på samma sätt som en läkare måste vara utbildad.
Men du har helt rätt i att någon med en illustratörsutbilning har en annan kunskap och större möjligheter att jobba än någon som "bara" har ett intresse.

Känner jag, eller känner jag till någon verksam bilderboksillustratör som är självlärd?
Var på vippen att säga ja, en, Jan Lööf.
Men så kollade jag upp det: Nope - fem år på Konstfack.
Fredrik Skavlan kanske? Vet ej om han är utbildad. Men han är ju å andra sidan ... Fredrik Skavlan.

Jag tror absolut inte att förlagen sitter och lusläser CV och sorterar bort inkomna bilderboksförslag baserat på om upphovsmakaren har formell utbildning eller ej! De går mer på det visuella, om projektet har Det. Och det kan din dummy mycket väl ha förstås! Speciellt om du gått estetisk, har design-skalle, hållit tecknandet vid liv och utvecklat det, samt brinner för, läser och analyserar de bästa nya bilderböckerna.

Okej.
Drömmen om att skriva och illustrera egna bilderböcker med siktet inställt på utgivning är näst intill universell, det har jag förstått.
Jag har sett tydliga bevis på att man kan nå den drömmen om man analyserar den lite, tänker sig in i hur förlagen jobbar, och reviderar drömmen en gnutta:

- Är det så himla viktigt att man själv även måste vara den som illustrerar sitt manus? Att ta en idé/ett manus till färdig bok är ett grupparbete, man lär sig absolut att släppa lite på integriteten.

-Skärskåda detta med illustrerandet. Vill man helt sadla om, bli professionell illustratör (om än outbildad), ie göra sig tillgänglig för andra uppdrag också, eller är det viktiga att man får illustrera just sina egna texter?

- Har man tid och råd att investera i sina bilderboksförslag så att de står sig i konkurrensen och har en chans att bli antagna? Man ska veta att det kan vara extremt mycket jobb, stötande och blötande fram och tillbaka.

- Har man en känsla för "hur de utbildade gör" bilderboksförslagen som de skickar till förlagen, ie hur det "ska" se ut när man försöker wow-a en manusgrupp till antagning? Man vill ju inte heller göra en massa jobb i onödan. Kan man skaffa sig den här kunskapen på nåt vis, typ praktisera hos en illustratör/på förlag? Fråga dig själv det.

- Hur skulle man känna om ett framgångsrikt förlag med mångårig erfarenhet sa: "Vi gillar ditt manus och vill anta det, men känner inte att du är rätt person att illustrera det, vi tror att boken skulle fungera bäst med en annan illustratör." (Händer hela tiden, även med etablerade bilderboksmakare.)

-"Gör vad fan som krävs för att bli antagen/utgiven första gången! Sedan, när du väl debuterat, då är du in en annan sits. Då är det inte nederst i slaskhögen som gäller på samma sätt längre. DÅ kan du ha råd med lite konstnääärlig integritet igen!" Sa min engelska mentor. Extremt hårddraget förstås. Men jag tror hon var lite trött på outgivna prettokids som satt på lite höga hästar och fick hysteriska utbrott om den blå färgen inte trycktes på exakt det sättet de hade tänkt sig...

- "Om en glad amatör skickar egna teckningar med ett riktigt bra manus blir jag lite orolig. Jag ifrågasätter upphovsmakarens omdöme då, och blir rädd att jag kommer att göra hen besviken. Det kan komma att bli ett svårt samarbete, och hen kan därmed ha sabbat sina chanser lite hos mig." Så säger varje barnboksförläggare jag frågat om just detta.

Avslutningsvis:
Det kryllar av extremt begåvade utbildade illustratörer inom alla upptänkliga stilar, som i många fall redan samarbetet flera gånger med förlagen och som sannolikt kommer att göra det igen.
=Stor konkurrens.

Däremot kryllar det inte av skrivbegåvade som brinner för barn- och bilderböcker och kan producera manus av rätt längd, med en början, mitt och slut, som har det lilla extra...
Just sayin.

Mvh,
Alla med bilderboksutgivningdrömmen som följt mina råd har blivit antagna
(så vitt jag vet)!

P.S: Ni begåvade illustratörer och författare här som la ner illustrerande och fokuserade på manus och blev antagna, dela gärna med er av era erfarenheter.

P.P.S: Bästa boktipset!

18 kommentarer:

Anonym sa...

Lär man sig om hur man gör dummys på konstutbildningen? Var utbildningen som du gick på något som liknade konstfack? Hur lång var den?

Amanda sa...

Jag tror att man lär sig lite om dummys på alla illustratörsutbildningar med fokus på bilderboksillustration. Jag la till ett boktips längst ner, ovärdelig bibel som tar upp historik, tekniker - och dummys!

Jag gick en komprimerad version av mastersutbildningen i barnboksillustration vid Brighton University, initiativet hette Arthouse och det var varje lördag i 1,5 år.
Plus minst en dag i veckan att färdigställa "läxan" till nästa gång. Vill minnas att det kostade ca 5000 kr per termin.

Amanda sa...

P.P.S: Jag har inte så bra koll på svenska illustratörsutbilningar eller Konstfack tyvärr. Vet ej vad som finns på distans eller deltid.
Nån annan som vet, pls?

Anonym sa...

Tack för boktipset! Finns utbildningen kvar tror du?

Lokatt sa...

Anna-Clara Tidholm och Anna Höglund är två lysande bilderboksmakare som inte gått någon utbildning.

Anonym sa...

Fast om man inte blev antagen trots att man följde dina anvisningar så kanske man inte direkt hör av sig och berättar det ...

Amanda sa...

Jo anonym, då tar jag för givet att man mailar och skäller ut mig!
;)

Vet tyvärr inte om den finns kvar det är lite olika olika år, googla Brighton University Arthouse!

suziluz sa...

Och svar från norskofilen: jag vet inte heller vad Skavlan har för utbildning, men han har tecknat i över tjugo år och haft en tidningsvecko-serie sedan han var typ tonåring. Så han har inte börjat illustrera efter att han blev känd, tvärtom.

Amanda sa...

Suz, visste jag ej, tack!

Och det skulle aldrig falla mig in att förringa de ovan nämnda illustratörerna, men vill ändå flika in att så vitt jag förstår är de födda på 40- och 50-talen, debuterade på 70- och 80-talen, och kom från konstnärliga hem.
Det spelar nog in.

Jag tror att det ser lite annorlunda ut i bilderboksvärlden överlag nu, och om man kollar på de bilderboksmakare som debuterar 2012.

Nu som då är den stora majoriteten utbildade.

Sedan är förstås inte utbildning någon garanti! Av de 20 i min klass är vi två som sex år senare fått bilderbok antagen. Fast flera jobbar med t ex förpackningsillustratiner eller vykort.

Anonym sa...

Tack för svaren igen:)
Högst uppskattat!

Lola sa...

Snoring Beauty, hur blev den boken till? Blev du anlitad av en författare eller kände ni varandra sedan tidigare?

Amanda sa...

Snoring Beauty - Blev ej anlitad av författaren (det tror jag aldrig händer - det är förlagets uppgift, och betalningsansvar! Man får 50 - 50% av arvodet, så gissa varför många illustratörer även skriver egna bilderboksmanus ...) utan av min engelska förläggare.

Vi hade bollat en annan bokidé i något år men jag hade också gjort klart att jag gärna ville illustrera andras texter om jag fick chansen. Förläggaren antog ett manus av författaren Rachael som hon tänkte direkt att min stil skulle passa. Jag hade en jul & nyår på mig att läsa texten samt göra illosar på alla "huvudroller" så som jag såg dem, helt fritt. Pitcha helt enkelt. (Utan betalning.) Slet röven av mig, fick jobbet. Gillade texten, det hjälpte.
; )
Författaren hade tänkt sig något helt annat, mycket "vackrare" måleriska, ålderdomliga (och helt humorbefriade illosar), och jag minns så väl hur ADn, förläggaren och jag satt i ett möte och hur de fnissade och sa "Författaren är den sista man frågar om vilken illustratör deras manus borde ha!"
M a o man kan ha svårt att se det själv som skribent. Idag har Rachael och jag en jättebra relation och hon var helnöjd med bilderna, tycker att de tillför en extra dimension till hennes text, "hade bara inte kommit på tanken att ha den stilen själv". Grejen är att hennes text är ROLIG, men det hade hon själv inte riktigt noterat själv, och då är det kul med roliga illosar.

Annelie sa...

Ett bra sätt att få lite koll på svenska illustratörer är att gå in på http://illustratorcentrum.se. Där finns alla möjliga stilar representerade. Dessutom går det att beställa deras mycket tjocka och inspirerande katalog helt gratis, bara portot för tegelstenen får man stå för själv:

http://illustratorcentrum.se/sv.html/bestallare-bestall-katalogen

Lola sa...

Din engelska förläggare, hade du blivit publicerad som illustratör innan i andra böcker?

Amanda sa...

Annelie, bra tips!

Lola, min engelska förläggare "upptäckte" mig precis efter min illustratörsexamen när hon letade efter illosar hon gillade/"talanger hon ville odla" på nätet. (Det är också vanligt att engelska agenter och förläggare letar nya illustratörer på utbildningarnas examens-utställningar.)
Jag hade då inte publicerat något. Det vanliga är annars att man börjar med "editorials" ie illosar för magasin och kundtidningar (barn- och föräldratidningar om man vill fokusera på barnstilen, modetidningar om man har den stilen, ja du fattar) men jag hade inte hunnit med något sånt då. (Jag hade dock haft en regelbunden seriestrip i Högskolan i Skövdes studenttidning samt tecknat bilder för The Stadiums annonser i några år innan jag puggade vidare.)
Precis efter utbildningen gick jag med i och hade fyra bilder ute på Brighton Illustrators Groups portfolio-sida, de är lite som en blandning av kamratgrupp och inofficiellt fackförbund.
Den största engelska/internationella portfolio-sidan är AOI, Associations of Illustrators, där är jag också medlem och betalar varje år för att ha en online-portfolio. 90% av mina uppdragsgivare har hittat mig genom BiG och AOI.
Jag har också anlitats av eventföretag, kundtidningsföretag, muséer, kommuner och reklambyråer i UK och Sverige. Illustrerade t ex regelbundet för en föräldratidnning i UK under ett par år samtidigt som jag skrev mina första svenska romaner.
Fick självförtroendet + kontakter + ett hum om betalning etc genom utbildningen och dessa organisationer, skulle nästan säga att det var minst lika viktigt som allt man lärde sig om teknik, komposition och arbetsmetoder.

cyndi sa...

Letade lite i hyllan och hittade en av mina favoriter, skotske Scoular Anderson. Bara för att bekräfta att det FINNS undantag ;-)

Men jag tycker det är SÅ skönt att du konsekvent lyfter fram yrkesstatusen hos både författare och illustratör.
Klart att många känner sig lite "små" inför det du skriver, men du vet ju hur verkligheten ser ut. Det har inte bara med utbildning att göra.
Och för dem med författarambitioner måste det ju vara verkligheten som gäller!

Sen skulle jag vilja säga, till alla som håller på och ritar och skriver på ett nära och personligt sätt: Var stolta över det också!

Att vi ritar, målar, tecknar, skriver en saga eller berättelse i ett enda exemplar är en fantastisk gåva, både att ge och att få.

Det måste inte alltid vara något som ska säljas och bli till siffror för att vi ska vara stolta :-)

Det personliga.
Bara till mej.
Ger underbara reaktioner!

Jag har till exempel nyligen läst den absolut bästa "bok" som jag nånsin kommer att hålla i min hand. Det var en fulorange pärm med tätt skrivna A-4-sidor i plastfickor. Bilderna var inscannade och ofixade. Marginaler och styckeindelning fanns icke. I denna pärm fanns hela min pappas liv, formulerat av honom själv. Den boken finns bara i ett ex.
Och jag fick den :-)

Amanda sa...

Tack Cyndi!

Jag hoppas att det är underförstått att jag alltid riktar råden till den som vill försöka tecka och/eller skriva med siktet inställt på antagning och utgivning.
Och jag vet att alla inte är fokuserade på det!

Det personliga uttrycket är en nödvändighet, oavsett vilka bevekelsegrunder man har för skapandet.

Malin Roca Ahlgren sa...

Intressant debatt. Tack igen.