fredag 20 april 2012

Fallet Marina.

Jag kan inte låta bli att förskräckas och fascineras.

Försvinnandet.

Den blodiga sängbottnen.

Polisens påstådda inkompetens.

De anhörigas förtvivlan.

Skvallret; om ett offer som kanske inte var fullt så helylle som man först kan tro. Om en misstänkt, friad gärningsman som tycks få alla Hollywood-psykon att blekna.

Om frivilligorganisationen som ett par år senare (!) går skallgång, och framför ögonen på barnen (!) i sällskapet hittar offret, snubblande nära (?) den misstänkta brottsplatsen, komplett med likmaskar och spretande skeletthand.

Den nu möjliga resningen.

Förlåt, jag menar inte att verka i avsaknad av empati. Men här överträffar verkligheten så drastiskt att jag inte kan låta bli att dra paralleller till påhittade kriminalgåtors dramaturgi.
Tankar som:
"Japp, när någon mördats, då kommer all skit om alla fram."
och
"Det perfekta mordet är det då man aldrig hittar någon kropp."
och
"Nej en sådan misstänkt gärningsman funkar bara inte i en bok/film, och inte sådan polisinkompetens heller. Det skulle bli too much."

7 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Till och med jag är fascinerad av den där historien, och då har jag inte ens hört skvallret.

Christin sa...

Jag fascineras också av det här fallet. Särskilt över den där gruppen människor, som hittade henne ...

;)

Anonym sa...

Jag har en bekant som i sin tur var bekant med Marina då hon brukade fotografera deras konståkningsarrangemang. Det finns händelser i Marinas förflutna som blev kända för omgivningen först efter hennes död och som många känner en stark avsky mot. Det blev en chock för många runtomkring att få veta att hon var försvunnen, troligtvis mördad, och sedan samtidigt få veta att hon inte alls var den person man trott. Verkligen en mardrömssituation som man förstår är ett effektivt tema i litteraturen.

Som sagt, det finns så otroligt mycket i detta fall att förundras över. Polisarbetet inte minst. Nu får vi bara hoppas att rättvisa kan skipas för familjens skull.

Sofia

Amanda sa...

Hej Sofia,

Hoppas också på rättvisa.

Jag tror att vi alla har sidor, intressen, privata förehavanden, t o m misstag i ryggsäcken, som man kanske helst undanhåller från andra. T ex föräldrar.
Som absolut skulle kunna få omgivningen att tänka "oj".
Menar absolut inte att fläcka ner offret här!

lilla S sa...

Men fy vad nyfiken du gjorde mig nu, nu blir det google!

suziluz sa...

Icke heller jag är en oempatisk typ, men jag tänker också ofta så när jag läser/ser saker, att det skulle verka för otroligt om man hade hittat på det.
Som medan jag skrev "Dubbelexponering" läste jag en artikel om en kvinna vars man berättade för henne att han träffat en annan ett bra tag, och planerade att flytta ihop med henne på sikt. Men eftersom hans nya kvinna hade så liten bostad för tillfället skulle han bo kvar "hemma" tills han och den nya hittade något nytt de bägge tyckte om. Det tog ett och ett halvt år.
Seriöst, hittade man på något sådant skulle varenda kotte tycka att man var en helt otrolig idiot. Men det är i verkligheten de otroliga idioterna finns.

Monica O Kolkman sa...

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten.